Egil Möller 1997-1998, 2001, 2006 swedish

En novellsamling, eller i alla fall början till en sådan. Tycker du att jag målar upp en dyster framtid? Men se dig då omkring. Verkligheten målar upp en än dystrare. Vem kan tro att kärnkraft och olja räcker för alltid? Vem kan tro att det aldrig kommer att läcka ut? Nej, det rör inte dig. Men dina barn, eller deras barn.

Det snöade utanför fönstret där stena satt och tittade ut, invirad i en filt och med en mugg rykande choklad i handen. Tunga, vita flingor som bäddade in världen och gjorde den mjuk, konturlös, utsiktslös. Precis som hon kände sig. På ett sätt var hon nöjd med vädret. Den känslan hade kommit över henne allt oftare numera, att tycka om dåligt väder för att det stämde överens med hennes sinnesstämning. Hennes tankar vandrade ut över snötäcket, virvlade i vinden, upplöstes i allt det vita. Minnen av hur världen var innan. Innan lyckan kommit och allt vändes upp-och-ner. Minnen av vänner som glömde bort sina vänner för lyckan. Minnen av hur de jagat lyckan. Stena reste sig upp och gick de få stegen bort till ytterdörren. Hon stod där med snön virvlande som en klänning runt sig, och hon skrek mot vinden. All uppgivenheten strömmande genom lungorna, all ilskan över vad hon inte kunde få, och det hon inte ville ha. Vinden ven om henne, och snön svalde all hennes ilska, löste upp den och gömde den och färgade henne vit och gjorde henne konturlös. Det var bara tio år sedan lyckan kom till världen. Tio år som kändes som århundraden, så mycket hade ändrats, inte minst i Stenas liv. Hennes pojkvän hade övergivit henne för lyckan. De flesta av hennes vänner hade också försvunnit. Hon hade varit tvungen att överge stadslivet. Hennes så hektiska unga liv, som hon trodde aldrig skulle ändras, hade klippts av, bytts mot ett lugnt ensamt mediterande i den lilla stugan härute i ödemarken. Tio år av jakt. Av slickande, bedjande, köpande, insmilande, hopp, längtan, det äcklade henne. Intelligenta människor som förlorat förståndet och givit upp allt de trodde på och brydde sig om. Som inte brydde sig om hur de sårade, utnyttjande. Hon hade försökt bli vän med lyckan. Hon ville så gärna vara jämnvärdig med dem, vara en av dem. För människorna förstod hon inte alls längre. De var inte så som hon en gång känt dem, och de äcklade henne. Till en början hade det inte varit så svårt, men ju längre tid som gick, ju desperatare människorna blev, desto intressantare blev de i lyckans ögon. Hur kan man vara vän med någon som bara ville slicka en på ryggen och och gå upp i nirvana? Lyckan hade börjat undvika människor. Hade gjort slut med sina mänskliga vänner. Och Stena hade lämnats ensam. Stena visste mycket väl hur de kände det. Det var därför människornas beteende äcklade henne så. Hon ville inte bli som dem, hon ville vara som lyckan. Hon hade varit beredd att ge upp euforin för deras skull. Varit beredd att lova att aldrig slicka någons rygg. Men det speladeingen roll. Hon var en människa. En äcklig människa. Och vinden svalde skriket, och snön slätade ut alla drag. Stena stängde dörren och lade sig att sova, hennes tankar tomma och hennes känslor kalla. Jag bryr mig ganska mycket om mitt utseende, jag menar; inga små filer i roten, alla filer snyggt sorterade i kataloger. Men det var inte det hon hade menat när hon sade att jag var rörig. Det var vad jag gjorde. Att jag aldrig kunde hålla reda på tider. Att alla alltid fick vänta på mig. Att alla väntade på mig den där gången. Men jag kunde inte hjälpa det, och nu kan jag inte ändra på det. Jag borde inte ha avslutat. Men jag var bara så nere. Visste inte vad jag gjorde. Psykologer skulle kanske kunna förklara det, men jag tvivlar på att hon hade godkänt en enda av deras förklaringar. Hon skyllde alltid allt på mig, det var lättast så. I alla fall för henne. Nu har ju även hon avslutat, eller rättare sagt, jag gjorde det åt henne. Ni kanske undrar hur jag bar mig åt för att avsluta henne när jag själv var avslutad? Det är inte speciellt svårt. Ni vet, ett virus är inget svårt. Det behövde inte ens ha någon intelligens; bara ett mål och en identifikation av henne. Nu kanske ni tycker att jag är hemsk. Varför skulle jag avsluta henne och mig? Varför skulle jag låta alla vänta? Jag borde ha infunnit mig på mötet, sagt min mening och sedan avslutat. Men redan innan; innan jag programmerade mig själv, var jag rörig. Alla fick vänta på mig då med. Egentligen var jag nog ett virus själv. Jag ställde alltid till det. Jag kan minnas när jag var liten, vi skulle äta glass och mormor gick för att hämta glassen, och så kom hon tillbaka; utan glass. Och det var ju inte så konstigt, det fanns ju ingen glass kvar längre. Senare skulle jag kallat det att glassen var raderad och utrymmet använt till andra filer; men då sade jag bara att; ja, det var jag som åt upp den... Undrar vem som skapade viruset? Det måste i så fall vara hon som skapade världen. Alla mina vänner alltså; om jag nu har några vänner. Hon måste vara en riktigt bra programmerare, hon har ju skapat inte bara som jag; jag skapade mig själv och några ikoner, men hon skapade en massa berg, hav, äckliga spindlar (Fast det tyder ju på att hon antingen är helt knäpp, eller gillar slemmiga giftsaker...), katter och datorer... Allt det där är över nu. Jag lever med mina ikoner. Ibland känns det ensamt; tiden känns som sirap och jag längtar tillbaka till innan. Men jag tänker alltid att; nej, det är bättre här. Inga som stör mig. Inte ens en katt eller en äcklig spindel... Men jag skulle gärna vilja träffa hon som skapade mig. Det började som ett grafikfel. Jag visste inte när jag senast sett en grafikbugg. Måste ha varit innan. Här i min ensamhet är allt perfekt, inga fel existerar, bara knivskarp exakthet. Hur länge sedan är det? Här märker man inte tiden, och vad skulle tiden spela för roll? Tid finns bara när man har andra att relatera till, men här finns bara jag. Det började som ett blått sträck över text ikonen. Först trodde jag att jag såg fel, att jag bara sovit lite för lite. Jag sover inte så mycket numera. Kanske borde jag det. Sedan började det att växa. Det såg ut som om det prövade olika geometriska mönster och former. Först i en dimension, strecket delade upp sig i flera och blev till en streckad linje. Det liknade lite en sådan där morse remsa som fanns på tekniska museet när jag var liten. Sedan i två dimensioner. Det antog former av allt mer komplicerad mönster. Började med en triangel, övergick till en cirkel, sedan en stjärna. Försiktigt sträckte jag ut en pekare för att röra vid mönstret som just då antagit formen av en inskriven trettonhörning; den gled rakt igenom, som om det inte fanns. Mönstret tycktes ändå ha märkt pekaren, det buktades på det ställe den passerat, snurrade runt och antog en ny, icke symmetrisk form med ett centrum där pekaren passerat igenom det. Allt det där är länge sedan nu. Nu kan jag klarare se tillbaka på det som hände. Inte för att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk då, jag har alltid varit särdeles klar, men jag befann mig mitt inne i det, och tänkte inte på vad det innebar att något sådant skedde. Jag hade inte programmerat något sådant. Jag hade över huvud taget inte programmerat något som syntes men som en pekare kunde passera igenom, som om det inte fanns. Och jag hade under inga omständigheter programmerat några fraktaler! Någon måste ha ändrat mina program. Någon. Jag var alltså inte ensam. Jag vet nu att jag aldrig varit det. Hon som programmerat mig har alltid funnits där, även innan. Jag lärde känna henne. Nu när allt där utanför var över, när jag var den enda som var kvar, jag och hon, kunde hon ägna sig åt mig. Hon lät mig se ut, se ut i det som en gång varit min värld. Och för första gången sedan dess återsåg jag min värld, den värld jag växt upp i, den värld jag ätit pannkakor med äppelmos hos mormor i. Jag förstod nu varför hon tagit sin tillflykt till min värld, den värld jag skapat; där fanns inte längre något. Allt var slut. Och när man skapar en värld, blir man ett med den, det vet väl jag. Det var nog därför hon började blekna. Mönstret minskade i omfång. Det upptog mindre och mindre av min värld. Tiden drogs ut, stannade, och under denna världens sista skälvande minut ställdes en enda fråga. En fråga som uttalades av alla människor som levt i hennes värld. Varför? Men det var för sent, tiden hade redan börjat vända. Snart skulle jag åter avsluta för att gå in i min värld; snart skulle mönstret åter uppenbara sig. Under denna sista skälvande minut uppenbarade sig, som en film, hela den värld jag levt i. Men nu var jag programmeraren. Vem programmerade henne, hon som programmerade mig? I varje värld finns en programmerare. Så jag är inte ensam, som jag alltid trott... Ni ville att jag skulle göra det. Visst ville ni det? Ibland önskar jag att jag inte gjort det. Att jag gjort som alla andra. Att jag levt mitt liv. Jag hade kunnat ha ett arbete nu. Jag hade kunnat leva i fred med fru och barn. Ni undrar förstås vad jag gjort? Inte? Men jag skall berätta det ändå, för det finns alltid någon som är nyfiken bland er. Jag hade precis fyllt nitton år. Den sommaren hade jag haft mitt första arbete; jag hade jobbat i en servering, CS QuickFood East i norra staden. Inte för att det var så bra betalt, men jag hade i alla fall haft mitt första, och sista, riktiga jobb. Jag var på väg hem efter den sista arbetsdagen. Morgonen därpå skulle skolan börja igen. Ush. Första lektionen skulle till råga på allt vara marknadsföring. Jannes pappa var lärare, så han hade fått ut schemat i förväg. Lyckosten Mina föräldrar jobbade båda i CS Food nere i korsningen. Som lagerarbetare! På väggen i tunnelbanan satt en biljett fastkletad med tuggummi. Jag rev ner den. Det skulle mamma sett! Hon skulle gillat det. Hon är alltid så patriotisk. Jag petade bort tuggummit. Inte för att jag skulle kunna läsa vems den var, det behövdes det en magnetkortläsare till, och det hade bara personalen. Men jag hade väl någon fåfäng idé om hur det skulle vara. Under gummit hade någon skrivit en text med blyertspenna, precis under CS Train-loggon. Jag ställde mig upp på sätet och höll biljetten så nära jag kunde under lampan i taket för att kunna läsa texten. Nyfiken? Så, varför läser du detta i så fall? Varför slängde du det inte direkt i närmaste papperskorg och gick hem och glömde allt? Jag vet nog att det bor en rebell i dig. Visste du för resten att du är iakttagen? Jo det är du. Alltid. Det sitter en kamera längst fram i vagnen, just där, under taket. Täck över den du. Dom kan inget göra. Spotta på den , det är inte förbjudet, bara äckligt. Fast spotta lite på några andra ställen också, så att de inte tror att du vet att den sitter där eller att den finns... Det var allt, tror jag. Lev väl, och sov inte i tunnelbanevagnar en kall morgon, dom kan se dig. Och dom skrattar åt dig när du snarkar. Texten var skriven med små, spretiga bokstäver. En flickhandstil. Var det verkligen så att CS hade en kamera i varje vagn? Vem såg på alla filmerna? Eller var det bara en dator som registrerade allt som såg onormalt ut och rapporterade det? I så fall var jag säkerligen redan rapporterad. Jag stoppade biljetten i fickan, fast besluten att slänga den så fort jag kommit hem och sedan glömma det hela, och jag hade säkerligen gjort det om inte det första jag gjort när jag kommit hem hade varit att sätta på TVn. På TV visades just då en ny reklam för CS ChildGuard, ett system bestående av en TV-kamera, ett digitaliseringskort och programvara. Programvaran kunde programmeras att reagera på olika förbjudna aktiviteter hos barnen inom kamerans synfält, och antingen logga dessa i en fil eller larma föräldrarna... Om systemet fanns till försäljning nu, måste det ha använts i åtskilliga år inofficiellt. Jag visste det, så hade det varit med alla andra produkter av den typen. Dagen därpå skulle jag se efter om det fanns en kamera i vagnarna där där texten påstått att det fanns, tänkte jag innan jag somnade den kvällen. Det var en helt ny typ av vagnar som rullade in på stationen. Satt kamerorna på samma ställen i de här vagnarna med? Jag vågade inte chansa, så jag lät bli och försökte glömma alltihopa till eftermiddagen. Precis som Janne sagt var det marknadsföring som första lektion. Jag kan fortfarande höra läraren diktera Se alltid till att ha enhetlighet i all reklam. Ni skall ha samma utseende, samma symboler, färger, typsnitt osv. på alla era reklamfoldrar och SCNet dokument... inne i mitt huvud. Fast det är tjugo år sedan. Varav de nitton och ett halvt sista jag tillbringat i total tystnad, bortsett från mina andetag. Hur kan jag för resten vara så säker på att det är tjugo år? Att det över huvud taget förflutit någon tid? Jag kan varken se solen gå upp eller ner eller höra människorna vid rusningstid. Här vilar allt i tystnad och halvmörker... På vägen hem ställde jag mig på sätet i vagnens främre ände, och spottade upp mot listen så som biljetten föreskrivit. Sedan tittade jag efter, och mycket riktigt fanns där en liten lins, täckt av spott. Jag tog upp ett tuggummi ur fickan, tuggade det lite och spottade ut det. Klibbade fast det över linsen. Vad skulle jag göra nu? Kanske var detta första gången i mitt liv som ingen iakttog mig? Tunnelbanan stannade och ljuset från nästa station strömmade in genom fönstren. Ur högtalaren ljöd den raspiga inspelningen Se upp för dörrarna, dörrarna stängs, en kvarleva från tiden före? Dörrarna stängdes och vagnarna satte sig i rörelse in i nästa tunnel. Innan tunnelbanan fått upp farten pressade jag upp vagnens dörrar och klämde mig ut. Hoppade. Jag kände marken under mig. Den kom emot mig från sidan. Fort. Så slog jag i, rullade, slog i huvudet i något hårt, benet skrapades mot gruset och jag kände hur skinnet revs sönder. Så blev allt stilla. Jag måste bort härifrån minns jag att jag tänkte. Snart kommer nästa tåg, och är jag kvar på rälsen då är det ute med mig. Tunneln lystes upp svagt av ljuset från stationen och en röd stoppsignal. Så insåg jag vad det var jag hade gjort. Ingen på COMSoft kunde längre veta var jag befann mig. Jag hade upphört att existera. Jag tryckte mig mot den våta tunnelväggen och började att gå långsamt inåt tunneln. Vad kallt det är! Någon andades ut sin stinkande andedräkt i nacken på mig, alldeles i springan mellan min uppvikta krage och mössan. Bakom mig i kön stod en svartklädd skäggig man med en plastpåse om håret. Vad kallt det är! Jag ryggade tillbaka när hans spritluktande andedräkt nu träffade mig rakt i ansiktet. Ja det är kallt. Stå inte där och prata, in med er, såja, jag kan inte vänta hela dagen. Bussföraren var som alltid sur och tvär. Honom var jag van vid. Men den här mannen var ny. Jag kunde i alla fall inte påminna mig om att jag sett honom förr. Var kom han ifrån? Vanligtvis flyttade man inte hit. Vem skulle vilja flytta till detta stinkande inferno av snöblask, sot och spyor? Långsamt lät jag ett finger glida längs med det mönster som någon tidigare passagerare karvat in i ryggstödet på framförvarande säte. Ovanligt snyggt måste jag säga. Det föreställde en brinnande flagga med ett hakkors över. Borde kanske fylla i det? Nåja, jag hade i alla fall ingen kniv med mig, och dessutom skulle antagligen bussföraren se mig. Så väcktes jag åter ur mina drömmar. Mannen med påsen på huvudet slog sig ner bredvid mig. Är det inte förskräckligt? När jag var ung skulle ingen vågat förstöra bussarna! Så fina och rena de var! Jag kände hans stank slå emot mig. Varför kunde han inte satt sig bredvid någon annan? Eller på ett av de 23 lediga sätena? Äckel! Jag hatade sådana som han. Sådana som gjorde allt för att sticka upp. Skulle han inte börja tigga snart? Jag drog kappan närmare om mig och flyttade så långt bort, in mot fönstret det gick för att undvika hans smutsiga byxor. Är det inte förskräckligt att de får hålla på så där? Om jag bara haft den förbannade kniven på mig. Jag hatar sådana som han. Jag skulle med glädje sprättat upp honom, fyllt i den där bilden med hans blod. I alla fall önskade jag då att jag haft kniven på mig. Nu så här i efterhand är jag glad att jag inte hade det. För vem kunde ana att han, den där äckliga lodisen, var en spion, ägd av Fabriken. Nåja, jag tog inte hans liv då, och inte senare för den delen heller. Fast han hade förtjänat det. Han skulle kontrollera mig, den djävulen. Så stannade bussen och han steg av. Ni kan inte föreställa er hur skönt det kändes. Nästan som att få utlösning. Wow! Den bruden skulle man ha. Ännu en ny. Det var då tanken slog mig. Att de var kontrollanter. Att jag var objektet. Hittills hade jag inte gjort något värre fel. Uppför dig nu din gamla djävul! Jag hade hört om att folk hade blivit kontrollerade, och sedan skickade jag vet inte vart, för att aldrig mer komma tillbaka. Skulle det hända mig? Nej det här var nog bara idiotiska fantasier, frammanade av min paranoida hjärna. Hon stod framme vid föraren, lutade sig framåt för att betala. Eller viskade hon något till föraren? Hon vände sig om och började gå genom bussen. Och satte sig bredvid mig. Nu var jag nästan helt säker på att jag höll på att bli kontrollerad. Det här var inte rättvist. Varför skulle just jag behöva råka ut för det här, och varför skulle min bödel behöva vara så förbannat snygg? Ofrivilligt vände jag lite på huvudet och sneglade på henne. Hon hade en djup urringning, och jag satt alldeles i rätt vinkel för att se hela härligheten. Det nästa jag kände var en bitande smärta i näsan och läppen. Ditt lilla äckel! Jag kände något varmt, kladdigt rinna över mitt ansikte, och det var inte mitt blod... Jag försökte att öppna ögonen, men ögonlocken hade klibbat fast, precis som vindrutetorkarna på bussen gjort. Fast de hade visserligen klibbat fast med lera och is, inte med blod och spott. I nästa ögonblick kände jag en ny ilande smärta, den här gången i skrevet. Där har du din äckliga mansgris. Men jag hade ju bara tittat på henne. Som om inte brudarna brukade titta på mig. Både på det ena och det andra stället. Men nu fanns det antagligen inget kvar att titta på på mig, efter hennes behandling. Jag hatar så'na där feministhäxor! Att inte Ariska förbundet tagit kål på dem än! Jag kände hur det började snurra runt. Allt gick runt. Som om jag var drogad. Och jag kanske var det. Inte vet jag vad sådana där typer kan ha med sig. Förr hade de bara peppar spray, men i dag går ingen säker. I dag kan de ju till och med gå omkring med sprutor med LSD i. Det nästa jag kände var det kalla vattnet som någon hällde över mitt huvud. Nej, låt mig få somna bort igen. Smärtan i skrevet var outhärdlig. Men vattnet rann obönhörligt, och till slut kunde jag öppna ögonen. Rakt framför mig stod samma kvinna som hade slagit mig på bussen, och bredvid henne två andra kvinnor. Nu du ditt lilla as. Hon nästan spottade fram orden. Ni har satt på oss, sparkat oss, tvingat oss, lemlästat oss i alla dessa århundraden. Nu är det vår tur! Dra av honom byxorna, flickor. Smärtan i skrevet när de drog av mig byxorna skar i mig som en blixt. Det sista jag tänkte innan det svartnade för mina ögon var att jag måste vara stark, jag fick inte visa mig lika svag som dessa kvinnor, dessa djur. Vi måste alltid visa att vi tillhör den högre rasen. Jag får inte falla tillbaka till deras djuriska nivå. Mer kallt vatten. Hon stod över mig nu. Skrattade. Varför är jag här? Har jag misskött mig? Har jag gjort något fel? Varför blev just jag kontrollerad? Svaret kom snabbt och iskallt, spottades ut mellan hennes tänder. Du blev utsedd som hingst. Du är stark nog. Dina barn skall bygga nästa århundradet. Först då upptäckte jag märket på hennes arm; AF, Ariska förbundet. Hon skrattade, och stampade till mot mitt skrev med sin klack. Skulle jag bli Hingst? Efter att hon mosat allt som kunde användas till sådant. Så mindes jag den där föreläsningen där man påstått att man kunde skapa sädessceller ur vilka celler som helst... Så föll natten över mig. Köldens natt. På den tiden skrev jag en del noveller. De flesta var mer eller mindre värdelösa future-fiction historier som antagligen aldrig skulle komma att publiceras. Just den där dagen satt jag och skrev en om ett företag som ägde hela samhället. Alla affärer, allt. Jag hade satt på musik, Diapsalma, ett gamallt punkband. Sedan Utflyttningen hade jag börjat lyssna på allt brutalare musik, på allt högre volym. Ingen stördes av det, så varför bry sig. Jag gillade det. Oftast lyssnade jag på satanist-musik eller hårdrock. Inte för att jag är satanist, jag bara gillar den musiken. Jag funderade över slutet på novellen. Jo, så skulle jag göra. Just då hörde jag genom musiken dörrklockan ringa. Högt, obevekligt, kallande på min uppmärksamhet. Jag skulle ha klippt av de där ledningarna! Nåja, jag släpade mig fram till dörren. Vem kunde det vara? Här ute i vildmarken? Anders? En stark vind sträckte in sina händer i stugan och grep efter mig, rufsade runt mitt hår och drog i mina kläder. Utanför stod en man med rödbrunt hår. Han hade en svart kappa på sig som han virat runt sig, tätt om kroppen för att den inte skulle stjälas av vinden. -Hej! Skulle jag kunna få sova här i natt? Jag har åkt hela dagen och måste ha ett natt-logi. Ville han sova över här, i min stuga? Jag visste att jag borde passa mig. Jag hade hört om folk som släppt in Vandrare och som blivit dödade. Han drog kappan än tätare omkring sig, som för att demonstrera kylan han plågades av. Kunde jag släppa in honom? Å andra sidan, kunde jag låta bli? Om jag inte släppte in honom skulle det antagligen betyda hans död. Eller åtminstone en ytterst kall och mödosam natt. Vi följdes åt in i köket. Ville han ha något att äta? Jo, han var hungrig, han hade ju gått hela dagen. Jag tog fram lite mat; smör, mjölk, jos, müsli och bröd. Så återgick jag till min novell. Visserligen borde jag suttit med när han åt. Dels för att annat hade varit oartigt, dels för att det faktiskt hade varit trevligt, men jag var helt enkelt tvungen att skriva klart. Jag är sådan, när jag väl börjat skriva, så finns det inget annat än att jag blir klar som kan stoppa mig från att fortsätta.. Tunneln lystes upp svagt av ljuset från stationen och en röd stoppsignal. Så insåg jag vad det var jag hade gjort. Ingen på COMSoft kunde längre veta var jag befann mig. Jag hade upphört att existera. Jag tryckte mig mot den våta tunnelväggen och började att gå långsamt inåt tunneln. Äntligen klar! Jag vände mig om. Hade han slutat äta? Jag såg upp i ett par bruna ögon, som tycktes helt tomma på något uttryck. Varför, varför stod han så nära inpå mig? Jag kände hur skräcken steg. Det började som en liten pirrning i ena tån, och steg uppåt. Men samtidigt kände jag mig upphetsad. Vad skulle han göra? Våldta mig? Säkert. Sådant hade man ju hört om. Anders kände visst någon som råkat ut för det. Han tog ett steg närmare mig. Nu stod han nästan på mig, tornade upp sig som en jätte över mig. Så kom stinget. En isande smärta i bröstet. Jag vek mig dubbel, över hans arm som trycktes mot mig. -Jag är ledsen, men jag behöver ditt hus. Så vred han om, och jag kände hur det började svartna för mina ögon. Var det så här mitt liv skulle sluta. Ihjälstucken av en Vandrare, utan att ens ha fått mina noveller publicerade? Utan att ha älskat någon, utan att ens ha legat med någon? Alla mina ouppfyllda drömmar passerade förbi mig medans jag föll. Föll och föll, in i en svartnande dimma. Varför hade han dödat mig. Han behövde huset. Men han kunde ju ha fått både det och mig, om han bara bett mig! Skärmen svartnade och en eftertext rullade uppåt under tonerna av Mozart, precis som i en av de där gamla filmerna från 1900-talet: Johan Svensson, Vandraren, dog femton år senare. Därefter skulle det dröja nästan elva år innan någon åter satte sin fot i den lilla stugan. Den första som kom dit var en kvinna vid namn Johanna Samuelsson, redaktör på en liten tidning, på väg hem över fjället. Hon hittade novellerna och lämnade dem till ett förlag för tryckning. Jag stängde av maskinen och gick vidare till nästa i raden av informationsterminaler. Utanför fönstret skiner solen. Det är som om den skrattar åt mig, åt min ensamhet. Jag trodde att ensamheten var som en vampyr, som kommer bakifrån en mörk natt och sätter tänderna i en. Men ensamheten är som solen. Ljus, hård, klar och intetsägande. Drar ett djupt bloss på min cigarett och lutar mig bakåt. Ljuset skär som ett klart svärd i mina ögon. Borrar sig in, likt ensamheten. Jag viker snabbt undan blicken och den faller på min bordsgranne; en kickers-brud, sminkad så att man knappt kan urskilja hennes egna drag under. Fast hon hade nog varit ganska snygg, om hon haft andra kläder på sig, och inte så mycket smink. Ensamheten värker. Varför skall det bara vara jag som inte har några vänner, som inte har någon att älska, någon som älskar mig? Jag drar ett bloss till. Jag måste nog gå snart. Jag reser mig, fimpar cigaretten i askfatet och går mot dörren. Precis när jag tar tag i dörrhantaget, känner jag en hand på min axel. Jag vänder mig om, och där står kickers-bruden. -Har du gräs? Fan! Stackars tjej. Nej, jag har inget. Skulle aldrig falla mig in. Hon ser ledsen ut, men släpper inte min axel med sin hand. Vilken djävla situation. Här står jag, på väg att missa min buss, och en stackars nerdrogad tjej hänger sig fast vid min axel. -Gå inte, snälla, vädjar hennes blick, men hon säger inget. Jag måste gå, min buss går snart, men hon förstår inte. Jag gör ett lönlöst försök att göra mig fri. Folk har börjat vända sig om nu. De stirrar på oss och jag känner hur blodet stiger mot ansiktet. Vad skall jag ta mig till? Flickan frågar, högt och tydligt, så att alla hör det, om hon inte kan få följa med mig hem. Jag står inte ut mer. Jag måste få ett slut på det här snart, så jag säger att, ja hon kan få följa med. Jag känner hur allas blickar borrar sig in i mig och hur mitt ansikte brinner. Jag öppnar dörren, hon följer mig ut och jag känner den svala luften mot mitt ansikte. Frågorna bara mal runt i mig. Varför? Varför just jag? Varför hon? Jag vänder mig om mot henne. Hon måste ha läst frågorna i mitt ansikte. -Du såg så ensam ut. Men det var inte henne jag ville ha. Inte en nerdrogad kickers-tjej. Jag sitter här i blåsten, i spillrorna av det som en gång var mitt liv. Jag sitter här på en kal betongbrygga med en liten flicka, och hon som var mitt liv har lämnat mig. Den lilla flickan börjar gråta., hon lutar sitt huvud mot min axel. Pappa, varför åkte hon? Hon säger inte frågan högt, men jag ser det på henne, jag kan höra den outtalade frågan. Eller är det bara min egen fråga, som ekar i mitt huvud? Jag vet inte. Jag vet bara att hon gav sig av, lämnade oss för en annan, en underbarare. Snart skall även jag lämna ön. Snart kommer det ända som påminner om oss här att förfalla. Murgrönan kommer att växa över fönstren och dörren, takpannorna kommer att spricka, väggarnas stockar ruttna, och snart kommer huset bara vara en gapande grund som snart fylls igen. Jag smeker försiktigt flickan över håret. Vi skall också härifrån, snart. En kall vind blåser in från havet och krusar den annars blanka, svarta ytan. Det ser ut som om den leker med vattnet, som om vattnet dansade. Vinden griper tag i mitt hår, rufsar om det. Det gör inget. Förr hade jag brytt mig, jag var alltid nykammad, nyrakad och hade alltid nystruken skjorta och kavaj på mig, men nu märkte jag det knappt. I alla fall stördes jag inte av det. För vem skulle bry sig om hur jag såg ut? Jag skulle ändå snart lämna ön, så vad brydde jag mig om ryktena? Johan har blivit galen skulle de säga. Hela ön skulle surra som en bikupa i morgon. Pappa, när skall vi åka? Den lilla flickan tittar upp mot mig. Vår dotter. Hon sade att vi alltid skulle hålla ihop. Vad som än hände. Vi skall hålla ihop. Jag lovar. Skall vi åka nu snart? Ja! Jag tar hennes hand, reser mig upp och vi går fram över bryggan. Längst ute slår vinden emot mig. Den har tilltagit nu. Havet har svartnat än mer och här och där syns gäss. Ja vi skall åka, ropar jag ut mot vinden, som för att trotsa den, och så hoppar vi. Det är inte alls så farligt. Riktigt skönt faktiskt, som att flyga, fast bättre. Så slår vi emot den svarta, kalla ytan, och mörkret omsluter oss. Äntligen är vi hemma, tillsammans, som jag lovade. Utanför skiner solen, obarmhärtig och het. Som om den skrattade åt min ensamhet, hånade mig för att jag inte kan, eller inte vill, ge mig ut på stranden bland de andra. Jag skriver förstrött in en URL i adressfältet; http://developer.intel.com, kanske har de någon ny information? Men mest gör jag det för att ha något att göra. För att slå ihjäl ytterligare en stund av mitt korta liv. Jag kan fortfarande minnas den tiden då allt var nytt. Jag kan till och med minnas den tiden då Kaféet inte hade några datorer, utan bara serverade kaffe. Helst satt jag vid fönstret, därborta i hörnet. Det bordet har de tagit bort nu, det var väl ingen som ville sitta där, alldeles ensam? Nu står det en benjamin-fikus på den plattsen. Trycker [enter] och hoppas på att sidan skall ha förändrats de sista 2 minuterna, men den hånler mot mig lika oförändrad som solen utanför fönstret. Jag vänder mig om och ser ut över borden; människorna sitter djupt inbegripna i samtal med vänner som jag inte kan se, men som jag vet finns där. http://www.torget.se. Det var lika dant innan datorerna kom. Jag satt där i hörnet med en bok och såg ut över borden; människorna satt djupt inbegripna i samtal med varandra. Varje gång jag sett ut över borden försjönk jag med en suck åter djupt in i min bok, så som många andra av mitt folk gjort tidigare. Jag suckar och trycker förstrött på en länk på sidan; Literatur Centre. Så beställer jag ännu ett gratis exemplar av senaste The Developer's Insight CD-ROM. Plötsligt ändrar adressfältet innehåll, utan att jag gjort något. Någon måste ha hackat Intels sida och lagt in en onLoad=timeout(1000, window.open('adress')); i body-tagen. www.torget.se står det nu, och en lång krånglig sökväg. Varför skulle någon göra allt detta bara för att få mig, mig av alla personer, att besöka en chat? I vilket fall som helst så bryr jag mig inte så mycket. Jag är inte systemadministratör hör, tack och lov för det, och jag hade inga viktigare saker för mig. H e j ! Bara det ända ordet på skärmen. Lite prövande svarar jag Hej!. V ä n d d i g o m ! Långsamt vänder jag mig om och ser ut över borden, och jag ser, för första gången i mitt liv alla de ensamma själar som söker sig hit till datorernas skyddande murar. Alla dessa grå människor vars dagar fylls med tomhet framför TVn eller datorn och ensamhet tillsammans med deras älskade. Och mitt ibland alla dessa grå, ser jag ett grått flickansikte le mot mig. Ett utmärglat, benigt ansikte. Hennes bruna hår är uppsatt i en stram hästsvans och ansiktet är osminkat. Lika snabbt som hon tittat upp, försvinner hennes ansikte bakom skärmen. Länge sitter jag och ser mot hennes plats, utan att hon för en ända stund tittar upp. Jag vänder mig åter om mot min egen skärm; den är tom. Helt tom är den inte; där finns Netscape logotypen och menyraden, men själva dokumentet är tomt, bara ett vitt fält. Jag trycker på back-knappen, och kommer till Intels site. Svetten börjar tränga fram i tinningarna. Jag reser mig upp och går fram till plattsen där jag sett henne, den är tom, så när som på en lapp som meddelar att datorn är ur funktion sedan i tisdags. Jag satt på en stol och trodde att livet tagit slut, önskade att det hade det. Det var mörkt omkring mig och långt under mig såg jag staden jag växt upp i, staden jag älskat, hatat, drömt om, försvinna. Jag hade vandrat länge, irrat runt i staden den kvällen, sökande efter en mening som inte fanns. Det var när det började skymma som jag drog mig bortåt de blå kvarteren. De blå kvarteren var den del av staden som ingen brydde sig om, eller rättare sagt, den del av staden där allt kunde hända, och ingen brydde sig. Jag vandrade inåt den blå delen längs gatorna som höjt sig en meter ovanför den gamla vägbanan på grund av alla bilvrak, kadaver och alla sopor som folk slängt där, och som man bara täckt med ny asfalt. Jag prövade allt. Jag skulle ju ändå dö den kvällen, så varför inte vara lycklig när jag dog? Jag älskade allt. Jag älskade alla. Jag älskade med alla. Jag drack, åh vad jag drack. Jag tror inte att någon druckit så mycket förr, och ingen kommer någonsin att göra det. I alla fall inte utan att veta att han skall dö samma kväll. Konstigt nog blev jag inte speciellt full. Inte ens LSDn gjorde mig speciellt mycket. Runt mig började världen dansa vals. ETT två tre, ETT två tre. Vals. Men vad gjorde det att välden dansade. Jag skulle dö i kväll, så varför kunde inte världen få dansa en sista gång för mig? Över mig mörknade himlen och stjärnorna tändes. Det såg ut som en hel stad ovanför mig. Som när man går in för landning och man ser stadens ljus glimma genom flygplanets små rutor. Dit skulle jag. I kväll. Han skulle ta mig med. I alla fall trodde jag det då. Att det var som att bli hämtad. Inte visste jag då att man fick göra allt själv. Att det var en mödosam klättring uppåt. Som att simma i sirap. -Här ligger du och sussar som om inget hänt! Som om inget hänt! Här hoppar du i säng med första bästa bimbo med stora bröst, och när jag sedan hittar er i min, i min säng, så ber du mig att dra åt helvete. Åt helvete med dig! Jag hatar dig din feta lilla djävul. Och inte nog med att du ligger med den där Anna i min säng. Sedan springer du omkring och skriker att det är dig det är synd om. I helvete heller! Det började långsamt gå upp för mig att jag inte var död. Jag hade överlevt. Jag levde. Fan också. Jag skulle hellre dött ifrån alltihopa. Vilken djävla röra. Jag slöt ögonen och försökte föreställa mig att jag åter befann mig i stolen, på väg upp mot stjärnorna. Men bilden ville liksom inte materialisera sig riktigt, den skälvde, svajade till, hamnade på sned, övergick i en wired-frames version för att slutligen upplösas helt och bytas ut av det kalla, vita ljuset av lysrören i taket ovanför sängen där jag uppenbarligen låg. Kunde hon inte hålla käften? Varför har alla människor ovanan att skrika på mig och bli arga, så fort jag har kul? -Och inte nog med det, sedan stack du iväg till blått och knullade runt med varenda hora i staden och proppade din kropp med så mycket kemikalier att man kunde bekämpat ohyra med dig! Inte konstigt att du hamnade här. Rätt åt dig. Hoppas att de slog dig ordentligt, så att det tar ett bra tag innan du kommer ut! Hon vände sig om och gick ut med sina högklackade skor klapprande mot golvet. Den sista meningen sade hon i korridoren utanför. Någon stängde dörren efter henne med en smäll. Jag kunde inte se om det var hon som gjorde det eller ej, men jag skulle inte tro det. Hon har aldrig varit speciellt ordningsam av sig, så varför skulle hon vara det nu, här, och i närheten av mig dessutom? Jag drog upp täcket över huvudet. Jag hade vaknat. Katastrof. Jag ville inte se sjukhuset. Jag ville rulla in mig i mitt varma täcke. Jag ville inte veta vad som kunde finnas utanför. Jag ville inte veta vem som fanns utanför. Jag ville inte veta vem som skulle försöka rycka det av mig nästa gång. Jag ville inte se världen. Någon drog det av mig. Över mig stod en sköterska i vit rock. Hon hade ljust hår, blågröna, nästan kattlika, ögon och en smal mun som log. Den log. Men hon log inte. Hennes ansikte var som en vägg, utan något som helst uttryck. Min blick gled neråt och fann vad den sökte efter. Hennes bröst tyngde ner rocken när hon lutade sig över mig. Jag var precis på väg att sträcka mig upp efter henne när jag kände hennes händer som blixtsnabbt fattat om mina armar. Samtidigt satte hon upp knät över mina ben så att jag var helt fastlåst. -Det är ingen ide att du försöker nått, gubben min. Vi är vana vid sådana som du ser du. Nu skall du bara vara lugn så skall allt gå bra. Hon tog fram en spruta ur fickan. Så full med kemikalier att man kunnat bekämpa ohyra med mig, hade hon sagt. Skulle nu den här snygga elakingen till sköterska proppa i mig ännu mer? Vad skulle Lina tycka om det? Nej, jag ville inte. Jag ville verkligen inte. Jag borde aldrig vaknat den här morgonen. Så kom sticket, i armen. Stjärnorna tätnade omkring mig och stolen började falla tillbaka mot den blå staden under mig. Dags för ännu en kväll. Jag kände mig instängd i mig själv. Inspärrad i en hög av kött. I en kropp som i sin tur var inspärrad i ett litet rum med högt i tak och ett litet fönster högt uppe under taket. Rummet kändes som en fängelsecell. Men naturligtvis var jag fri, fri att när som helst trycka ner handtaget på den smala ek dörren, rusa ut i korridoren, ned för trapporna och ut i friheten. Men jag gjorde det naturligtvis inte. Jag arbetade, skrev på min uppsatts. I morgon skulle den lämnas in. Någonstans ringde en klocka. Jag lyfte pennan från blocket, klev upp fån stolen och gick de få stegen fram till dörren. Den var låst. Nej, det kunde inte vara sant. Den var nog bara kärv. Jag tryckte ner handtaget och kastade mig med min fulla kraft mot dörren. Den knakade litet, men gav inte vika. Nåja, jag fick väl undvara lunchen då. Jag återgick till mitt skrivande. Förr eller senare skulle någon vilja besöka mig, och skulle då upptäcka den låsta dörren, och skicka efter hjälp. Självklart skulle så ske. det var alltid många som störde mig under dagarna, så jag skulle nog inte ens få vänta speciellt länge. dessutom skulle Jona och de andra undra när jag inte dök upp på restaurangen, och gå för att se om jag glömt att det var lunch. Tystnaden slöt sig kring mig. Den femtio minuters långa lunchen förflöt, men inga arbetande återvände. Naturligtvis fortsatte jag att skriva. Jag måste ju hinna klart för att få min lön. Hela eftermiddagen skrev jag, och framåt kvällen blev jag så äntligen färdig. Jag steg åter upp, tryckte ned handtaget på dörren och försökte att öppna den, precis som om jag glömt att den gått i baklås. den rörde sig inte en tum. Jag vände mig om, lät blicken svepa över mitt skrivbord efter något att lirka i låset med. Ett gem. Något för litet, men det fick gå. Jag böjde upp gemet till en nästan rak metallstång med en lite knyck i ena änden. Jag körde in den genom nyckelhålet och försökte att rubba låste, men låset rörde sig inte, det var som om det rostat fast. Nåja, mitt rum låg på första våningen, och om jag bara kunde komma upp till fönstret skulle jag utan vidare kunna ta mig ut den vägen. Sagt och gjort, jag drog fram skrivbordet till väggen med fönstret, lyfte upp den tunga trästolen jag suttit på ovanpå bordet. Höjden räckte inte. Kanske skulle jag kunna ta mig upp om jag stod på stolsryggen? Utanför började det skymma, och det lilla ljus som sipprade in genom fönstret, samlade sig i en fyrkant, högt uppe på den motsatta väggen. Nere på golvet var det nu nästan kolsvart. Jag klättrade upp på bordet, vidare upp på stolen, och så upp på ryggstödet. Jag kunde precis röra vid fönsterhaken med mina fingertoppar. Så plötsligt kände jag hur stolen började luta in mot väggen och dess ben hasade utåt. Jag vacklade till, tappade fotfästet och föll. Jag landade ganska bra, tog emot mig med händerna. Så kände jag något hårt som slog till mig i bakhuvudet. Skuggan framför mig, som nog var min överfulla papperskorg, tunnades ut i kanterna, sjönk ihop, snurrade ett varv och omslöt mig. Jag vaknade med ont i huvudet och otroligt varm. Solen sken ner genom fönstret och lyste upp en fyrkant på golvet, i vilkens mitt jag befann mig. Ovanpå mig låg stolen. Jag välte av mig stolen, reste mig försiktigt och kände på mitt bakhuvud. Nej jag hade inget torkat blod i håret i alla fall. Återigen försökte jag att klättra upp till fönstret med hjälp av stolen, med resultatet att jag återigen trillade. den här gången fick jag inte stolen över mig, men stolen föll så illa att ryggstödet spräcktes, vilket omöjliggjorde alla fler försök att ta mig ut den vägen. Jag gjorde även ytterligare ett försök med dörren, utan resultat. Jag började bli desperat nu; jag var hungrig, törstig och jag behövde gå på toaletten. Den fanns mitt emot min dörr, bara två meter från mig, men totalt ouppnåelig. Jag försökte att skrika ut i korridoren. Anna satt ju inte långt från mig, hon borde väl kunna höra mig? Jag skrek, så högt jag kunde Hjälp, jag kan inte komma ut!. Inget svar. Hela byggnaden var tyst som en grav. Varför var ingen här? Ja visst ja, det var ju lördag i dag. Plötsligt såg jag framför mig hur jag skulle få sitta här ända till på måndag när de andra skulle komma tillbaka... Jag gick bort till skrivbordet, satta mig på stolen, lutade mig tillbaka och kände hur det trasiga ryggstödet gav efter. Jag rev ur alla sidor jag skrivit i mitt block. Sög lite på pennan och funderade på vad jag skulle ha för titel. Till slut kom jag fram till att jag inte kunde komma på någon bra, och började att skriva brödtexten i stället: Jag kände mig instängd i mig själv. Inspärrad i en hög av kött. I en kropp som i sin tur var inspärrad i ett litet rum med högt i tak och ett litet fönster högt uppe under taket. Rummet kändes som en fängelsecell. Men . Mörkret faller. Stjärnorna träder fram och månens sken bildar en fyrkant som långsamt flyter fram genom rummet över den sovande. Urtidens mörker faller. Himlens solar träder fram och månens sken bildar en fyrkant som långsamt flyter fram genom tiden som frusit till is runt den för evigt sovande. Och i mörkret och kylan uppenbarar sig berättarens röst som med ett hånskratt förklarar hur dåraktiga människornas är med sin tro på honom, sin tro på godhet och det de kallar medmänsklighet. Fabriken? den stängdes för gott den helgen på grund av olönsamhet... about This text is free software; you can redistribute it and/or modify it under the terms of the GNU General Public License as published by the Free Software Foundation; either version 2 of the License, or (at your option) any later version. This text is distributed in the hope that it will be useful, but WITHOUT ANY WARRANTY; without even the implied warranty of MERCHANTABILITY or FITNESS FOR A PARTICULAR PURPOSE. See the GNU General Public License for more details. You should have received a copy of the GNU General Public License along with this program; if not, write to the Free Software Foundation, Inc., 59 Temple Place, Suite 330, Boston, MA 02111-1307 USA