Draken

Den här sagan börjar nästan som alla sagor, bara inte riktigt som alla andra, den är nämligen en liten sagounge och den har inte riktigt lärt sig hur sagor måste vara än, den testar lite, leker och gör som den vill...

Nåväl, i alla fall så var det en gång. Det var en mörk och lång gång, och den gick djupt under jorden. Någonstans i gången, troligtvis i mitten, men det är svårt att avgöra när man aldrig sett ljuset i slutet av tunneln, bodde en liten drake i en håla.

Draken hade gröna vingar och gröna små plirande ögon, och den var ganska ensam, för hela dagarna var dess mamma ute och jagade människor i gången och i alla irrgångar ut åt sidorna. Eftersom draken var ensam, så fick den leka med sig själv. Den hade redan testat att bita sig i svansen, pilla sig i naveln, blåsa eld mellan benen, prutta och blåsa eld på prutten så det sa booom, glasera väggarna, tugga jord och en massa andra dumheter. Den började bli trött på att vara ensam.

Draken fick en idé en dag när mamman kom hem med mat. Det var en briljant, skinande ny tanke. Den började i nosen, sprang runt öronen och slutade i svansen med ett ryck. Den var helt enkelt underbart smart. Det värsta var att den var problematisk. Minst sagt. Draken hade insett att människor har ögon, öron, ben och armar. Det enda de saknade var svans. Och svansen hade man ju ändå bara till o bita på, så den var nog inte helt viktig.

Draken satt en hel dag och funderade på hur den skulle lura av sin mamma en hel människa. En levande människa. En lekkamrat. Dessutom började draken bli hungrig, för den hade inte rört maten den fått på morgonen. När det började lida mot kväll kravlade den sig ur boet, dråsade ner och ut i gången, och började rullta bortåt i ena riktningen. Det måste finnas människor någonstans längre bort. Och de bara måste vara snälla och roliga att leka med. Draken visste att den var hemskt söt, för det hade mamma sagt, så människorna skulle säkert vilja leka med den.

Draken kravlade, knogade och klättrade. Det fanns många hinder i gången; högar av jord, hårda svarta saker och massa annan bråte. En del av de svarta sakerna var vassa märkte den. Det sved i högra delen av svanstippen, och draken hade stött i nosen mer än en gång. Den blåste eld då och då för att se vart den var på väg och för att se om det fanns några sidogångar som såg intressanta ut.

Plötsligt hittade den pinnar på väggen som satt med jämna avstånd och såg klättringsvänliga ut. Undrar om de var till för att klättras på tänkte draken och blåste lite mer eld för att se ordentligt hur pinnarna såg ut och om de skulle hålla. De såg ut att vara av det där svarta hårda materialet, även om de här och där hade bitar av det där brunröda spröda som luktade konstigt och sprack när man petade på det. Draken blåste bort det mesta bruna med en välriktad eldsflamma och började klättra.

Plötsligt var draken högt över marken. Tänk om den skulle trilla? Med ens blev den rädd, men skam den som ger sig! Om den gav sig nu skulle ju allt klättrande, kravlande krälande och trampande vara i onödan och den skulle aldrig få leka med människorna! Den hävde sig upp för de sista pinnarna. I taket var det en rundel och det såg ut som man kanske skulle kunna knuffa hål där draken knuffade uppåt med nosen och en rundeln lyftes och trillade av åt sidan med ett öronbedövande skrammel.

Draken stack upp huvudet genom hålet, och höll nästan på att trilla och falla ända ner till golvet, för i samma ögonblick hörde den ett förskräckligt skräckslaget och sorgset rop från sin mor, som kommit hem och inte hittade sin älskade unge. Sekunden därpå fick draken en nästan lika stor chock till när den insåg att den var omringad av ganska små människor, som likväl var mycket större än draken. De såg inte det minsta snälla eller lekfulla ut, utan snarare hotfulla, retsamma och farliga. Draken hävde sig upp ur hålet och riktade en eldsflamma upp i luften som varning. Det här var fel. Helt fel. Det var inte alls som draken tänkt sig. Människor skulle ju vara som draken och skulle vilja leka med draken. De här var inte alls så.

``Se upp'', ``Ta tag där bak'', ``Akta, den vänder sig om, passa på nu John''. Ropen ekade i den smala gränden. Draken gjorde ett nytt utfall med elden, slet sig loss och sprang. Den sprang blint bort genom gränden, tog av åt höger, sen åt vänster, sen rakt fram, så åt vänster igen. Snart hade den tappat bort sig helt. Hur skulle den nu hitta hem? Och mammas rop hördes inte mer, och det hade börjat regna. Kalla stora våta droppar rullade ner längs med drakens små fjäll och draken frös.

Längre fram fanns ett träskjul, och det lös inuti det. Draken klämde sig in under kanten och in i skjulet. Det var mörkt och rökigt där inne, och draken kunde först inte se något alls. Sen urskiljde den några gestalter som satt runt en liten eld i mitten. Dom hade långa saker i sina munnar som det kom rök ifrån. Det luktade konstigt därinne, men det var varmt och torrt och trevligt och ingen hade märkt draken än. I hörnet där draken kommit in fanns det lite hö, och draken makade ihop en bädd åt sig av det, rullade ihop sig till en boll och somnade.

Här någonstans tar historien en olycklig vändning och börjar springa iväg på egna äventyr. Bland annat besöker den Prinsessan Sirien som bor högt uppe på en klippa över havet. Den gör några riktigt tvära svängar och håller nästan på att kantra. Tittar man på lite håll kan man se att den håller på att slå knut på sig själv. Men det vill den naturligtvis inte avslöja, speciellt inte för draken.

Draken sprang genom gränden och drakens mamma jagade draken och väggarna skrek att de skulle fånga drakens svans och golvet kastade våta droppar i drakens ansikte och små människor kastade vassa små svarta saker på drakens öron. Ormar ylade och månen sken.

Draken står utanför en dörr o tjuvlyssnar på prinsessan och hennes vän som samtalar lågmält därinnanför. De talar om en gullig liten drake, och plötsligt inser draken att de talar om den själv! Den knuffar upp dörren och rusar in.

Draken vaknade med ett ryck och stirrade runt sig i röken, men det enda den såg var skugglika figurer som drev runt i röken likt färgglada ormar och puffade ut mer rök som bildade vågor av färger ut i luften. Draken höll tassarna för ögonen, men ormarna tog sig in genom öronen i stället, väste sina silvriga sägner och höll draken vaken. Till slut orkade inte draken mer, utan försökte krypa ut under plankan där den kommit in, bara för att märka att plankan böjde sig och slingrade sig runt draken. Draken slet, drog, slingrade sig och köp, och till slut var den ute i det kalla regnet igen. Marken gungade svagt, men den var i alla fall bara mark. Draken pustade ut. Till och med regnet var bättre än de där förvridna drömmarna inne i skjulet.

Mitt emot draken stod en annan drake och såg förvirrad och trött ut. Draken sken upp. Äntligen, tänkte den. Någon som jag, och den kastade sig fram för att pussa den andra draken på nosen, så glad blev den. Den andra draken kastade sig framåt den också. Men när de möttes stötte drakens nos bara mot hård våt mark och lervattnet stänkte kring den. Där låg den, först förvirrad, sen gråtfärdig och ensam och till slut arg. Arg på världen som var så dum och inte gav den några vänner, arg på sig själv som inte ens kunde se skillnad på en drake och en vattenpöl, och arg på mamma som inte kom o hjälpte draken när den som mest behövde det!

Till slut hade draken bestämt sig. Nu fick det vara nog med självömkan. Den hade själv gett sig ut i livet för att leta vänner. Själv klättrat hela den långa vägen. Själv flytt undan de elaka människorna. Då kunde den faktiskt inte ligga där i leran och ropa på mamma. Draken kravlade upp ur leran, skakade av sig vattnet och torkade det värsta med en svag eldpust.

``Nej snälla, inte eld! Aj, mina ögon''. Draken vände sig förvånad om för att se varifrån den skrämda rösten kom. Bakom den stod en mycket ful och mycket liten människa med de största hörntänder draken sett på en människa. Den hade långt gråvitt hår och var klädd i en alldeles för lång svart rock, hög svart hatt och hade vita handskar på händerna. En krypande kyla spred sig från människan, som den kalla pusten ur en av de smalare sidgångarna därhemma. Draken fick en svag hemlängtan igen men slog bort den. Nu hade den äntligen hittat en människa!

Här fick sagan en ordentlig uppläxning av författaren, eftersom den inte bara snott hejdlöst från andra sagor (bara det brottsligt i sig, speciellt med dagens lagstiftning på immaterialrättsområdet), men nu hade den faktiskt hakat upp sig. En välriktad smäll mot mitten av maskineriet fick den dock att trilla in i rätt spår igen.

Vampyren sjönk ihop och började gråta. Stora snökristaller trillade ner för dess kinder och vattenpölarnas ytor blev matta där de träffades av snöstjärnorna. ``Jag vill dö! Jag orkar inte leva längre!'' kved vampyren, ``Ingen tycker om mig!''.

Men hur än draken försökte så kröp vampyren bara mer ihop. Draken tänkte efter. Den hade aldrig varit med om något sådant här tidigare. Hur tröstar man någon som knappt ens vill bli tröstad, och som bara rullar ihop sig till en boll? Draken tänkte på när den själv varit ensam, när den frusit och när den varit ledsen. Då hade mamma alltid lagt sig runt den, täckt den med svansen och försiktigt blåst små sökmoln i örat på den. Draken la sig ner runt vampyren. Den nådde inte riktigt runt ordentligt, men det gjorde inte så mycket. Det var tanken som räknades. Det var fruktansvärt kallt, men just då sket draken i det. Den lade huvudet mot vampyrens och blåste små varma rökmoln i örat på den, men var mycket noggrann med att inte blåsa ut någon eld, för nu hade den förstått att vampyren var uppriktigt rädd för elden...

Men om det är något vampyrer ogillar så är det när någon tycker synd om den. Vampyren skakade sig loss från draken och gick bort till ett hörn med en tunna och en massa skräp och kurade ihop sig där i stället.

Draken kravlade sig upp och efter vampyren in i hörnet och la sig återigen runt den. Vampyren stelnade till, men låg kvar och gjorde inget. Vampyren vågade inte heller göra något. Speciellt inte pusta rök i örat på vampyren av rädsla för att det skulle råka ta eld.

Hon hade inte mer än stuckit upp nosen genom hålet förrens hon såg dem, luktade dem, kände deras varma närvaro. Ganska många var de också, och unga! Här vankades det riktigt läckert käk! Försiktigt smög hon sig mot dem, här gällde det att vara försiktig så man kunde kontrollera temperaturen noggrant och inte bränna vid något.

Drakmamman hade nästan glömt orsaken till denna sena expedition i ren upphetsning över vad hon hittat. Åh, det här skulle hennes älskade unge gilla. Mmm. Den gillade små människor, små knaperstekta människor. Så mindes hon att han var borta och hon fick en tår i ögat. En stor, kristallklar droppe i vilken hela världen speglades (Det sägs att den som ser in i en draktår bli galen och ett lätt byte. Kanske är det till och med sant. Att se världen så som den är, oförställd, kan nog göra vem som helst galen) rullade ner för hennes kind. Fan, den kittlades och gjorde henne nysnödig när den nådde hennes näsborrar. Nu skulle maten bli vidbränd. Allt ont skulle visst drabba henne samma dag. Hon drog efter andan. Atioots. Nysningen dog ut innan den ens blivit en flamma och det enda som blev kvar var en varm pust ut över människorna.

Det fick vara med maten för den här gången. Nu gällde det att hitta hennes unge innan natten och frosten kom och både hon och ungen frös ihjäl. Hon pustade eld på sina frusna tassar och fortsatte vidare längs gatan, ut i natten.

Längst ute på en hög klippa står en mörk figur och ser ut över världen, hans dräkt och hår fladdrar i den svaga vinden. Över honom är det nattsvart stjärnklar himmel. Under honom den pulserande värmen från alla människor, den lugna hettan från alla deras eldstäder, och där, ser han, är iskylan från hans son. Omgärdad av hetta. Vad är detta?

Den kommer att döda honom! Hans älskade lille kommer att förgås av hettan. Med ens byts hans irritation över hans uppstudsiga, oregerliga, omöjliga, mesiga, misslyckade och fula son mot ängslan, rädsla och ilska. Han måste rädda sin son från faran, vad den än kunde vara, och det måste ske kvickt. Han sträcker sig uppåt, kappan faller ihop bakpå ryggen, han breder ut sina stora kraftiga svarta vingar och tar ett steg ut från klippan, och så är han i flykt. Den gamla vampyren glider tyst ner genom mörkret. Endast ett svagt susande av vinden och ett svagt stjärnglitter avslöjar honom där han styr ner mot staden.

Hade drakens mor och vampyrens far haft lite mer perspektiv på tillvaron, sisådär ett par kilometers perspektiv rakt uppifrån, hade de sett varandra cirklande runt varandra i spiral. Med lite mer perspektiv hade scenen kunnat vara som taget ur värsta gangsterfilmen. Men sagan är sällan lika effektfull som plastiga hollywoodproduktioner... Drakens mamma cirklande inåt för att avsöka varenda gata, barnhem och krutfabrik efter sin underbara drakunge. Vampyrens far cirklande inåt för att hitta en bra landningsplats utan alltför mycket varm rök eller gatlyktor.

Plötsligt står de där, öga mot öga, på var sin sida om sina barn. Vampyrens far bakom draken och drakens mor bakom vampyren. Ärkefiendena möts. Århundradens släktfejd koncentreras i ett ögonblick, i en blick.

Kampen böljade fram och tillbaka i kaskader av is och eld, skrik och hotelser. Att återge dess helhet skulle bara vara dumt, amerikansk TV skulle ändå censurera bort större delen av samtalet med pip.

Till slut var båda föräldrarna för utmattade för att orka gräla mer, de stod bara där och blängde lite på varandra. Efter en lång stund öppnade drakmamman munnen för att säga något, men tystades av ett hyshande från vampyrpappan ``sssh, de sover fortfarande''. Tysta stod de sen och såg på sina barn. De sötaste i hela världen. Vampyrens pappa såg upp ``visst är de söta ändå?''. ``Ja-a''. Drakmamman kunde inte annat än hålla med. Kanske hade barnen mer vett än sina föräldrar ibland? Hon gick runt de två sovande och ställde sig bredvid vampyren. Efter ett tag kände hon en kall hand stickas i hennes tass och hon kramade den försiktigt.

Här hade sagan kunnat sluta. Om den varit en Disneysaga. Precis ett sådant slut som vuxna verkar behöva. Men sagan är ingen riktig vuxensaga, så den fortsätter. Den kan bara inte sluta så gullegullklyshigt. Den skulle kräkas rosa fluff i månader då. Och det skulle nog författaren också.

Sagan stannar upp och funderar över fortsättningen, men trillar obevekligt in i en existentiell kris. Den, rörig? Nog för att den blandar rätt friskt, tar med det mesta den kan komma på eller komma över. Men så är den en riktig saga också, och precis som riktiga människor så är en riktig saga inte på ett sätt. Fast någonstans känner den sig som en slasktratt - allt får vara med utan urskiljning.

Vampyren drömde. Ensam, naken dansade den i natten med håret på ända för ingens ögon. Sömnen var långt borta, varje försök att fly in i mörkret och tomheten avbröts av ännu en idé. Kopior av andras tankar for förbi. Andra vampyren druckit tomma och kalla.

Även draken drömde. Draken vandrade över ödsliga sumpmarker, genom torra stendalar och över blomstrande ängar. Men draken var inte ensam på sitt uppdrag att återföra elden till dess rätta boning, den hade vampyren med sig. Ett udda par är de som valts ut att förgöra världens ondska. Men sägnen säger att endast kylans och eldens härskare tillsammans kan återbörda elden.

Vampyren kastade sig mot draken, försökte bita den, suga i sig elden.

Rädda världen! Draken skall rädda världen. Det var den enda trösten när den nu vandrade ensam över ödsliga sönderbrända slätter där ruiner efter mänskliga boningar och deras ``försvar'' ännu rök. Så insåg draken plötsligt alltings absurditet. Det här kunde omöjligt vara annat än en dröm. Bara drömmar är så här sjuka. Bara drömmar är så här egocentrerade. Den gjorde ett hopp upp i luften och bredde ut sina vingar. I drömmar kan man flyga....

Nånstans där nere såg draken ett ljussken. Det flöt sakta mot draken, som om det var lite motvilligt att röja sin existens, eller som om det kom från en annan, mer magisk värld. Draken sänkte sig ner mot ljuset, och höll så när som på att störta när den för en sekund glömde att tänka på att det faktiskt bara var en dröm.

Sagoberättaren: God kväll, kära barn!

Draken: Vem är du?

Sagoberättaren: Jag är döden. Jag har sedan länge vandrat vid din sida.

Sagoberättaren: Men jag lämnar inga uppskov.

Draken: Är jag död nu?

Sagoberättaren: Nej, kära nån! Jag skojjade bara, det var en historia, en ganska ryslig sådan.

Draken: Åh, men sagor är trevliga. Mamma brukade berätta sagor för mig när jag var liten, om prinsar och prinsessor, som var jättegoda och rasslade av guld.

Sagoberättaren: Alla berättar vi sagor för varandra. Alla förälldrar berättar sagor för sina barn. Sagor om prinsar och prinsessor, om häxor och troll, om vampyrer och om drakar, ja just sådana som du själv. Det är sagorna som gör oss som och till de vi är. Varje saga, eller i varje fall varje bra saga, fångar oss, tvingar in en del av oss i sagan, styr oss och mästrar oss. Till och med innan vi föds berättar våra förälldrar sagor för ägget vi ligger i, små viskande sagor. Sagor om ondska och mörker eller om ljus och godhet. Rosa små sagor om prinsessor och baler på slottet, eller blå små sagor om prinsar och nattliga äventyr och undersköna damer som måste räddas.

Draken: Kan man inte välja saga själv?

Sagoberättaren: Nej, sagoberättaren väljer vad han eller hon skall berätta om, och hur.

Draken: Så jag blir bara som mamma vill, jag får inte välja vem jag skall bli själv?

Sagoberättare: Du kan bara lyssna på sagan, och föreställa dig berättarens värld, och bli en del av den.

Draken: Men det är inte rättvist!

Sagoberättare: Rättvisa finns inte. Det är bara ett ord, som alla andra ord i sagorna. Lugna dig så skall jag berätta din saga för dig.

Men draken hade hört nog. Det var faktiskt inte alls rättvist, och den ville absolut inte höra ``sin'' saga och bli en del av den. Den rusade huvudstupa ut i natten igen.

Berättelsen om draken, så som den egentligen skulle varit, får vi nog aldrig höra. Det här är en av de ytterst få sagor som berättas lika av både män och kvinnor, för draken är både och.

This text is free software; you can redistribute it and/or modify it under the terms of the GNU General Public License as published by the Free Software Foundation; either version 2 of the License, or (at your option) any later version.

This text is distributed in the hope that it will be useful, but WITHOUT ANY WARRANTY; without even the implied warranty of MERCHANTABILITY or FITNESS FOR A PARTICULAR PURPOSE. See the GNU General Public License for more details.

You should have received a copy of the GNU General Public License along with this program; if not, write to the Free Software Foundation, Inc., 59 Temple Place, Suite 330, Boston, MA 02111-1307 USA