Draken
2004, 2005
Egil Möller
2005
Maria Ström
swedish
metaDen här sagan börjar nästan som alla
sagor, bara inte riktigt som alla andra, den är nämligen en liten
sagounge och den har inte riktigt lärt sig hur sagor måste vara än,
den testar lite, leker och gör som den vill...
Nåväl, i alla fall så var det en gång. Det var en mörk och
lång gång, och den gick djupt under jorden. Någonstans i gången,
troligtvis i mitten, men det är svårt att avgöra när man aldrig sett
ljuset i slutet av tunneln, bodde en liten drake i en håla.
Draken hade gröna vingar och gröna små plirande ögon, och
den var ganska ensam, för hela dagarna var dess mamma ute och jagade
människor i gången och i alla irrgångar ut åt sidorna. Eftersom
draken var ensam, så fick den leka med sig själv. Den hade redan
testat att bita sig i svansen, pilla sig i naveln, blåsa eld mellan
benen, prutta och blåsa eld på prutten så det sa booom, glasera
väggarna, tugga jord och en massa andra dumheter. Den började bli
trött på att vara ensam.
Draken fick en idé en dag när mamman kom hem med mat. Det
var en briljant, skinande ny tanke. Den började i nosen, sprang runt
öronen och slutade i svansen med ett ryck. Den var helt enkelt
underbart smart. Det värsta var att den var problematisk. Minst
sagt. Draken hade insett att människor har ögon, öron, ben och
armar. Det enda de saknade var svans. Och svansen hade man ju ändå
bara till o bita på, så den var nog inte helt viktig.
Draken satt en hel dag och funderade på hur den skulle lura
av sin mamma en hel människa. En levande människa. En
lekkamrat. Dessutom började draken bli hungrig, för den hade inte
rört maten den fått på morgonen. När det började lida mot kväll
kravlade den sig ur boet, dråsade ner och ut i gången, och började
rullta bortåt i ena riktningen. Det måste finnas
människor någonstans längre bort. Och de bara måste vara snälla och
roliga att leka med. Draken visste att den var hemskt söt, för det
hade mamma sagt, så människorna skulle säkert vilja leka med
den.
Draken kravlade, knogade och klättrade. Det fanns många
hinder i gången; högar av jord, hårda svarta saker och massa annan
bråte. En del av de svarta sakerna var vassa märkte den. Det sved i
högra delen av svanstippen, och draken hade stött i nosen mer än en
gång. Den blåste eld då och då för att se vart den var på väg och för
att se om det fanns några sidogångar som såg intressanta
ut.
Plötsligt hittade den pinnar på väggen som satt med jämna
avstånd och såg klättringsvänliga ut. Undrar om de var till för att
klättras på tänkte draken och blåste lite mer eld för att se
ordentligt hur pinnarna såg ut och om de skulle hålla. De såg ut att
vara av det där svarta hårda materialet, även om de här och där hade
bitar av det där brunröda spröda som luktade konstigt och sprack när
man petade på det. Draken blåste bort det mesta bruna med en
välriktad eldsflamma och började klättra.
Plötsligt var draken högt över marken. Tänk om den skulle
trilla? Med ens blev den rädd, men skam den som ger sig! Om den gav
sig nu skulle ju allt klättrande, kravlande krälande och trampande
vara i onödan och den skulle aldrig få leka med människorna! Den
hävde sig upp för de sista pinnarna. I taket var det en rundel och
det såg ut som man kanske skulle kunna knuffa hål där
åhej draken knuffade uppåt med nosen och en rundeln
lyftes och trillade av åt sidan med ett öronbedövande
skrammel.
2.8rightpicturesKLOAK
Draken stack upp huvudet genom hålet, och höll nästan på att
trilla och falla ända ner till golvet, för i samma ögonblick hörde
den ett förskräckligt skräckslaget och sorgset rop från sin mor, som
kommit hem och inte hittade sin älskade unge. Sekunden därpå fick
draken en nästan lika stor chock till när den insåg att den var
omringad av ganska små människor, som likväl var mycket större än
draken. De såg inte det minsta snälla eller lekfulla ut, utan snarare
hotfulla, retsamma och farliga. Draken hävde sig upp ur hålet och
riktade en eldsflamma upp i luften som varning. Det här var fel. Helt
fel. Det var inte alls som draken tänkt sig. Människor skulle ju vara
som draken och skulle vilja leka med draken. De här var inte alls
så.
``Se upp'', ``Ta tag där bak'', ``Akta, den vänder sig om,
passa på nu John''. Ropen ekade i den smala gränden. Draken gjorde
ett nytt utfall med elden, slet sig loss och sprang. Den sprang blint
bort genom gränden, tog av åt höger, sen åt vänster, sen rakt fram,
så åt vänster igen. Snart hade den tappat bort sig helt. Hur skulle
den nu hitta hem? Och mammas rop hördes inte mer, och det hade börjat
regna. Kalla stora våta droppar rullade ner längs med drakens små
fjäll och draken frös.
Längre fram fanns ett träskjul, och det lös inuti
det. Draken klämde sig in under kanten och in i skjulet. Det var
mörkt och rökigt där inne, och draken kunde först inte se något
alls. Sen urskiljde den några gestalter som satt runt en liten eld i
mitten. Dom hade långa saker i sina munnar som det kom rök ifrån. Det
luktade konstigt därinne, men det var varmt och torrt och trevligt och
ingen hade märkt draken än. I hörnet där draken kommit in fanns det
lite hö, och draken makade ihop en bädd åt sig av det, rullade ihop
sig till en boll och somnade.
metaHär någonstans tar historien en olycklig
vändning och börjar springa iväg på egna äventyr. Bland annat besöker
den Prinsessan Sirien som bor högt uppe på en klippa över havet. Den
gör några riktigt tvära svängar och håller nästan på att
kantra. Tittar man på lite håll kan man se att den håller på att slå
knut på sig själv. Men det vill den naturligtvis inte avslöja,
speciellt inte för draken.
Draken sprang genom gränden och drakens mamma jagade draken
och väggarna skrek att de skulle fånga drakens svans och golvet
kastade våta droppar i drakens ansikte och små människor kastade
vassa små svarta saker på drakens öron. Ormar ylade och månen
sken.
2.8rightpicturesPRINSS
Draken står utanför en dörr o tjuvlyssnar på prinsessan och
hennes vän som samtalar lågmält därinnanför. De talar om en gullig
liten drake, och plötsligt inser draken att de talar om den själv!
Den knuffar upp dörren och rusar in.
Draken vaknade med ett ryck och stirrade runt sig i röken,
men det enda den såg var skugglika figurer som drev runt i röken likt
färgglada ormar och puffade ut mer rök som bildade vågor av färger ut
i luften. Draken höll tassarna för ögonen, men ormarna tog sig in
genom öronen i stället, väste sina silvriga sägner och höll draken
vaken. Till slut orkade inte draken mer, utan försökte krypa ut under
plankan där den kommit in, bara för att märka att plankan böjde sig
och slingrade sig runt draken. Draken slet, drog, slingrade sig och
köp, och till slut var den ute i det kalla regnet igen. Marken
gungade svagt, men den var i alla fall bara mark. Draken pustade
ut. Till och med regnet var bättre än de där förvridna drömmarna inne
i skjulet.
Mitt emot draken stod en annan drake och såg förvirrad och
trött ut. Draken sken upp. Äntligen, tänkte den. Någon som jag, och
den kastade sig fram för att pussa den andra draken på nosen, så glad
blev den. Den andra draken kastade sig framåt den också. Men när de
möttes stötte drakens nos bara mot hård våt mark och lervattnet
stänkte kring den. Där låg den, först förvirrad, sen gråtfärdig och
ensam och till slut arg. Arg på världen som var så dum och inte gav
den några vänner, arg på sig själv som inte ens kunde se skillnad på
en drake och en vattenpöl, och arg på mamma som inte kom o hjälpte
draken när den som mest behövde det!
Till slut hade draken bestämt sig. Nu fick det vara nog med
självömkan. Den hade själv gett sig ut i livet för att leta
vänner. Själv klättrat hela den långa vägen. Själv flytt undan de
elaka människorna. Då kunde den faktiskt inte ligga där i leran och
ropa på mamma. Draken kravlade upp ur leran, skakade av sig vattnet
och torkade det värsta med en svag eldpust.
2.8leftpicturesDRAKVAMP
``Nej snälla, inte eld! Aj, mina ögon''. Draken vände sig förvånad
om för att se varifrån den skrämda rösten kom. Bakom den stod en
mycket ful och mycket liten människa med de största hörntänder
draken sett på en människa. Den hade långt gråvitt hår och var klädd
i en alldeles för lång svart rock, hög svart hatt och hade vita
handskar på händerna. En krypande kyla spred sig från människan, som
den kalla pusten ur en av de smalare sidgångarna därhemma. Draken
fick en svag hemlängtan igen men slog bort den. Nu hade den äntligen
hittat en människa!
metaHär fick sagan en ordentlig uppläxning av
författaren, eftersom den inte bara snott hejdlöst från andra sagor
(bara det brottsligt i sig, speciellt med dagens lagstiftning på
immaterialrättsområdet), men nu hade den faktiskt hakat upp sig. En
välriktad smäll mot mitten av maskineriet fick den dock att trilla in
i rätt spår igen.
Vampyren sjönk ihop och började gråta. Stora snökristaller trillade
ner för dess kinder och vattenpölarnas ytor blev matta där de
träffades av snöstjärnorna. ``Jag vill dö! Jag orkar inte leva
längre!'' kved vampyren, ``Ingen tycker om mig!''.
Men hur än draken försökte så kröp vampyren bara mer
ihop. Draken tänkte efter. Den hade aldrig varit med om något sådant
här tidigare. Hur tröstar man någon som knappt ens vill bli tröstad,
och som bara rullar ihop sig till en boll? Draken tänkte på när den
själv varit ensam, när den frusit och när den varit ledsen. Då hade
mamma alltid lagt sig runt den, täckt den med svansen och försiktigt
blåst små sökmoln i örat på den. Draken la sig ner runt vampyren. Den
nådde inte riktigt runt ordentligt, men det gjorde inte så
mycket. Det var tanken som räknades. Det var fruktansvärt kallt, men
just då sket draken i det. Den lade huvudet mot vampyrens och blåste
små varma rökmoln i örat på den, men var mycket noggrann med att
inte blåsa ut någon eld, för nu hade den förstått att vampyren var
uppriktigt rädd för elden...
Men om det är något vampyrer ogillar så är det när någon
tycker synd om den. Vampyren skakade sig loss från draken och gick
bort till ett hörn med en tunna och en massa skräp och kurade ihop
sig där i stället.
Draken kravlade sig upp och efter vampyren in i hörnet och
la sig återigen runt den. Vampyren stelnade till, men låg kvar och
gjorde inget. Vampyren vågade inte heller göra något. Speciellt inte
pusta rök i örat på vampyren av rädsla för att det skulle råka ta
eld.
Hon hade inte mer än stuckit upp nosen genom hålet förrens
hon såg dem, luktade dem, kände deras varma närvaro. Ganska många
var de också, och unga! Här vankades det riktigt läckert käk!
Försiktigt smög hon sig mot dem, här gällde det att vara försiktig så
man kunde kontrollera temperaturen noggrant och inte bränna vid
något.
Drakmamman hade nästan glömt orsaken till denna sena
expedition i ren upphetsning över vad hon hittat. Åh, det här skulle
hennes älskade unge gilla. Mmm. Den gillade små människor, små
knaperstekta människor. Så mindes hon att han var borta och hon fick
en tår i ögat. En stor, kristallklar droppe i vilken hela världen
speglades (Det sägs att den som ser in i en draktår bli galen och ett
lätt byte. Kanske är det till och med sant. Att se världen så som
den är, oförställd, kan nog göra vem som helst galen) rullade ner för
hennes kind. Fan, den kittlades och gjorde henne nysnödig när den
nådde hennes näsborrar. Nu skulle maten bli vidbränd. Allt ont
skulle visst drabba henne samma dag. Hon drog efter
andan. Atioots. Nysningen dog ut innan den ens blivit en flamma och
det enda som blev kvar var en varm pust ut över
människorna.
game meta
Det fick vara med maten för den här gången. Nu gällde det
att hitta hennes unge innan natten och frosten kom och både hon och
ungen frös ihjäl. Hon pustade eld på sina frusna tassar och fortsatte
vidare längs gatan, ut i natten.
Längst ute på en hög klippa står en mörk figur och ser ut
över världen, hans dräkt och hår fladdrar i den svaga vinden. Över
honom är det nattsvart stjärnklar himmel. Under honom den pulserande
värmen från alla människor, den lugna hettan från alla deras
eldstäder, och där, ser han, är iskylan från hans son. Omgärdad av
hetta. Vad är detta?
Den kommer att döda honom! Hans älskade lille kommer att
förgås av hettan. Med ens byts hans irritation över hans uppstudsiga,
oregerliga, omöjliga, mesiga, misslyckade och fula son mot ängslan,
rädsla och ilska. Han måste rädda sin son från faran, vad den än
kunde vara, och det måste ske kvickt. Han sträcker sig uppåt, kappan
faller ihop bakpå ryggen, han breder ut sina stora kraftiga svarta
vingar och tar ett steg ut från klippan, och så är han i flykt. Den
gamla vampyren glider tyst ner genom mörkret. Endast ett svagt
susande av vinden och ett svagt stjärnglitter avslöjar honom där han
styr ner mot staden.
Hade drakens mor och vampyrens far haft lite mer perspektiv
på tillvaron, sisådär ett par kilometers perspektiv rakt uppifrån,
hade de sett varandra cirklande runt varandra i spiral. Med lite mer
perspektiv hade scenen kunnat vara som taget ur värsta
gangsterfilmen. Men sagan är sällan lika effektfull som plastiga
hollywoodproduktioner... Drakens mamma cirklande inåt för att avsöka
varenda gata, barnhem och krutfabrik efter sin underbara drakunge.
Vampyrens far cirklande inåt för att hitta en bra landningsplats
utan alltför mycket varm rök eller gatlyktor.
Plötsligt står de där, öga mot öga, på var sin sida om sina
barn. Vampyrens far bakom draken och drakens mor bakom vampyren.
Ärkefiendena möts. Århundradens släktfejd koncentreras i ett
ögonblick, i en blick.
5.3allpicturesVAMPDRAK
Kampen böljade fram och tillbaka i kaskader av is och eld,
skrik och hotelser. Att återge dess helhet skulle bara vara dumt,
amerikansk TV skulle ändå censurera bort större delen av samtalet
med pip.
Till slut var båda föräldrarna för utmattade för att orka
gräla mer, de stod bara där och blängde lite på varandra. Efter en
lång stund öppnade drakmamman munnen för att säga något, men tystades
av ett hyshande från vampyrpappan ``sssh, de sover fortfarande''.
Tysta stod de sen och såg på sina barn. De sötaste i hela världen.
Vampyrens pappa såg upp ``visst är de söta ändå?''. ``Ja-a''.
Drakmamman kunde inte annat än hålla med. Kanske hade barnen mer vett
än sina föräldrar ibland? Hon gick runt de två sovande och ställde
sig bredvid vampyren. Efter ett tag kände hon en kall hand stickas i
hennes tass och hon kramade den försiktigt.
metaHär hade sagan kunnat sluta. Om den varit
en Disneysaga. Precis ett sådant slut som vuxna verkar behöva. Men
sagan är ingen riktig vuxensaga, så den fortsätter. Den kan bara inte
sluta så gullegullklyshigt. Den skulle kräkas rosa fluff i månader
då. Och det skulle nog författaren också.
metaSagan stannar upp och funderar över
fortsättningen, men trillar obevekligt in i en existentiell kris.
Den, rörig? Nog för att den blandar rätt friskt, tar med det mesta
den kan komma på eller komma över. Men så är den en riktig saga
också, och precis som riktiga människor så är en riktig saga inte på
ett sätt. Fast någonstans känner den sig som en
slasktratt - allt får vara med utan urskiljning.
Vampyren drömde. Ensam, naken dansade den i natten med
håret på ända för ingens ögon. Sömnen var långt borta, varje försök
att fly in i mörkret och tomheten avbröts av ännu en idé. Kopior av
andras tankar for förbi. Andra vampyren druckit tomma och
kalla.
Även draken drömde. Draken vandrade över ödsliga
sumpmarker, genom torra stendalar och över blomstrande ängar. Men
draken var inte ensam på sitt uppdrag att återföra elden till dess
rätta boning, den hade vampyren med sig. Ett udda par är de som valts
ut att förgöra världens ondska. Men sägnen säger att endast kylans
och eldens härskare tillsammans kan återbörda elden.
Vampyren kastade sig mot draken, försökte bita den, suga i sig
elden.
Men draken vek undan och rusade förblindad av tårar ensam in i
berget, mellan pelare av eld och sten, över broar som brister bakom
den. Runt sig såg den monster som flydde, drakar av alla storlekar
och sorter. Drakar som inte vet vilket svek draken just skall begå
mot dem alla. Den skall släcka elden.
Rädda världen! Draken skall rädda världen. Det var den enda
trösten när den nu vandrade ensam över ödsliga sönderbrända slätter
där ruiner efter mänskliga boningar och deras ``försvar'' ännu
rök. Så insåg draken plötsligt alltings absurditet. Det här kunde
omöjligt vara annat än en dröm. Bara drömmar är så här sjuka. Bara
drömmar är så här egocentrerade. Den gjorde ett hopp upp i luften och
bredde ut sina vingar. I drömmar kan man flyga....
Nånstans där nere såg draken ett ljussken. Det flöt sakta
mot draken, som om det var lite motvilligt att röja sin existens,
eller som om det kom från en annan, mer magisk värld. Draken sänkte
sig ner mot ljuset, och höll så när som på att störta när den för en
sekund glömde att tänka på att det faktiskt bara var en
dröm.
Men draken hade hört nog. Det var faktiskt inte alls
rättvist, och den ville absolut inte höra ``sin'' saga och bli en del
av den. Den rusade huvudstupa ut i natten igen.
Berättelsen om draken, så som den egentligen skulle varit,
får vi nog aldrig höra. Det här är en av de ytterst få sagor som
berättas lika av både män och kvinnor, för draken är både
och.
about
This text is free software; you can redistribute it
and/or modify it under the terms of the GNU General Public License
as published by the Free Software Foundation; either version 2 of
the License, or (at your option) any later version.
This text is distributed in the hope that it will be
useful, but WITHOUT ANY WARRANTY; without even the implied warranty
of MERCHANTABILITY or FITNESS FOR A PARTICULAR PURPOSE. See the GNU
General Public License for more details.
You should have received a copy of the GNU General Public
License along with this program; if not, write to the Free Software
Foundation, Inc., 59 Temple Place, Suite 330, Boston, MA 02111-1307
USA