Dagbok

Contents

Framkomsten

[02/06/00]

Jo, i går var allt ett rent helvete, men nu verkar det mästa ha ordnat sig... det började med att de på tåget till Hamburg sa att det var strejk i frankrike, så det skulle inte gå ngt tåg dit. Hur som helst hade jag inte tid att kolla upp det på Hamburg Hbf - jag hade bara 8 minuter att byta tåg på. Och på nästa tåg, tåget till Kalsruhe (En gudsförgäten liten håla med en mycket ful station), viste de inget om någon strejk. Väl framme i Kalsruhe, där allt var stängt, visade det sig att tåget vist skulle gå, iaf satt en hel drös cyklister på perongen och väntade på det. Och det kom, även om några av vagnarna, som skulle komma med ett annat tåg, var ungefär en halvtimme försenade.

Väl framme i Paris började katastrofen ta form på riktigt - först hittade jag ingenstans där man kunde köpa telefonkort. Detta medförde naturligtvis att jag inte kunde ringa min hyresvärd. För att lösa detta, tänkte jag, kunde jag åka ut till Mandrakes kontor direkt (Ett par timmar för tidigt, klockan var då 8:00, och jag skulle inte vara där förrens vid 10:00) och ringa därifrån.

Men det dök inte upp några på deras kontor. Efter att ha väntat i ungefär tre timmar, dök det upp en ägare av en liten klädaffär i samma hus, som undrade varför jag satt där med så många väskor, och jag förklara vad som hänt för henne. Hon berättade då att det var helgdag, och att alla antagligen var hemma. Vidare sa hon awtt det var okej om jag oparkerade mina väskor i hennes affär tills morgondagen, då det skulle dyka upp folk på kontoret.

Efter att ha lämnat alla väskorna, utom min ryggsäck (Vilken innehöll min plånbok och lite annat sådant tjafs), begav jag mig till stationen igen för att leta upp en telefonkortsförsäljare. Och till slut hittade jag än och ringde min värd. Jag viste sedan tidigare att hyran skulle betalas för tre månader i förskott, dvs sammanlagt 12000Frs. Han poängterade nu att han ville ha det i en check. Och gick inte det, och jag var tvungen att betala med sedlar, så ville han inte ta 500Frs-sedlar, eftersom det var många falska sådana i omlopp...

Hur som helst så lyckades jag inte hitta en enda bankomat som tog Visa-kort, bara MasterCard och några jag inte kännde till. Och på växlingsbyron som faktiskt hade öppet, kunde de bara ge mig maximalt 6000Frs, och det mot en skyhög avgift.

Till allt detta hör att jag inte hade ätit sedan jag var i Danmark dagen innan (Då jag åt en ganska liten bakad potatis med sås på en svindyr stationsrestaurang). Allt detta resulterade i att jag blev så ledsen och förvirrad att jag bara satte mig i en trappa och grät.

Hur som helst lyckades jag till slut ta mig samman så mycket att jag ringde hem. Det mesta av samtalet bestod i att jag stod och grät, och min pappa försökte trösta mig. Iaf lyckades han övertala mig om att åka ut till min hyresvärd och berätta altihopa för honom, och be honom ringa min pappa.

Väl framme visade sig hyresvärden inte alls vara så ovänlig, och tyckte att han nog kunde göra ett undantag för mig; det var ju trots allt helgdag och alla bankerna vare stängda, så det var väl förståeligt att det gått som det gått. Så jag fick skriva kontrakt och fick nyckeln, och skulle återkomma i dag på kvällen klockan sex.

Och nu har jag till slut lyckats få 12000Frs från en bank (Med lite hjälp av en fransktalande arbetskamrat). Men inte som en check, och delvis i 500Frs-sedlar. Men jag har ett kvitto på att de kommer direkt från en bank, så det borde gå bra...

Nåja, nu måste jag skynda mig och åka och betala honom...

[05/06/00]

Jodå, han tyckte att vist, han kunde ta emot de där pengarna, bara jag ersatte de femhundralappar som eventuellt var falska. Och som tur var visade sig ingen vara falsk. Så nu är i alla fall hyran betald.

Dessutom blev jag inbjuden till en prata-engelska-träff som Paul (Min hyresvärd) annordnar en gång i veckan. I vanliga fall kostar det tydligen 40Frs/gång, men jag skulle få komma dit gratis. Så på lördag kväll så satt jag med ett gäng människor från ungefär hela världen och pratade en röra av franska och engelska om vartannat (Det blev mäst att folk tilltalade mig på franska och jag svarade på engelska).

Dagen därpå, söndag, lyckades jag till slut hitta till Svensk Kyrkan I Paris, vilken jag letat efter dagen innan utan större framgång, och fick chansen att läsa lite i DN och prata lite svenska. Dessutom råkade jag stöta ihop med en Linköpingsstudent, en internationell ekonomiare. Hon hade kommit till paris samma dag som jag, och haft en nästan lika jobbig ankomst som jag. Efter en hel del pratande tröttnade vi på att sitta på kyrkans innergård, och bestämde oss för att leta upp något kafé.

Eftermiddagen förlöpte sedan ganska lugnt och avslappnat sittandes vid ett litet bord utanför ett kaffé på en av de mindre gatorna i kvarteren runt där jag bor, och avslutades sedan med ett besök på en italiensk restaurant i närheten.

Nu på miorgonen har jag dessutom hunnit ringa till Europa/FATE och bett dem ringa till Mandrake och tala om när min transport kommer fram (Bara den inte hinner gölra det innan jag får reda på när det är!). Så på det hela taget har saker och tin g orfdnat upp sig ganska bra, även om det till en början var ett rent helvete...

[11/06/00]

[22/06/00]

Jag brukar gå till jobbet direkt efter att jag vaknat (Vid 9, 10-tiden på morgonen), möjligtvis går jag och handlar innan om det behövs. Och så käkar jag frukost först. Så jag är vid jobbet vid runt 10, 11. Nån gång vid två tar jag lunch i en halvtimme, en timme sådär. Sedan jobbar jag tills jag inte orkar längre eller blir rädd för att tunnelbanorna slutar gå (De slutar gå runt 00:30!!! Hur tidigt som helst, juh!). Så nån "fritid" har jag väl inte. Men jobbet är ungefär som fritid var förrut (I Linköping) - jag hackar på det jag vill hacka på, och får betalt för det...

Nu har jag också blivit varse det franska banksystemet. Det finns inget mer irrationellt och segt. Efter tre besök på en bank fick jag till slut tag i personen som öppnar konton(!). Däremellan hade jag försökt med en annan bank också, på vilken de bara hänvisade till en tredje(!). Hur som helst visade det sig i slutändan inte vara några andra problem med att öppna kontot än de rent språkliga (Banktjänstemannen var inte helt haj på engelska, och jag är inte speciellt haj på de franska ord som har med pengar, bankkonton osv att göra). Nåväl. Kontot blir öppnat till på måndag, då jag skall återkomma för att få mitt kontonummer. Men inte nog med den väntetiden. Tjänstemannen tyckte även att det fanns viss risk att de andra bankerna (t.ex. den bank som min arbetsgivare har) inte skulle kunna "se" kontot redan vid månadsslutet. Så därför skulle jag be dem om en check som jag sedan kunde sätta in på kontot istf att de direkt överförde pengarna, tyckte han. Dessutom kommer jag inte få mitt bankkort (så jag kan ta ut i automater) förrens 10 dagar efter min första insättning på kontot. Utöver all denna väntar kommer dessutom att det inte räcker med att visa upp sitt ID/Pass för att få ett konto (Och det gäller inte bara mig som utlänning utan alla) - man måste visa upp både sitt hyreskontrakt och sitt anställningskontrakt! Här är något ganska snett tycker jag!

Hur som helst är det kockhett här (Nu hawr det iaf blivit lite bättre än det var för ett par dagar sen). Och vi har ingen luftkonditionering på kontoret. Plus en massa datorer som gör allt de kan för att värma upp ytterligare. Det enda vi har för att kyla lite är en hel bunt med stora fläcktar på golvstativ som man kan sätta så de blåser på en. men då får man rinniga ögon i stället!

Nåja, nu klagar jag bara! På den goda sidan är naturligtvis arbetsuppgifterna, arbetstiderna och arbetskamraterna (Även om jag inte känner dem så bra än - jag har ju en liten språkbariär mellan dem och mig). Men det franska köket ger jag inte mycket för! Bland de lunchrestauranter som finns på min lista över bra restauranter finns ingen enda vanlig fransk. Bara italienska, chinesiska osv... Dessutom: I paris är det mycket vanligt att restauranter bara värmer upp färdiglagad mat!

[06/07/00]

Jag har som vanligt satt mig själv i klistret... Jag glömde ju bort att sätta upp en lapp på min brevlåda med mitt namn, och innan jag han säga stopp på jobbet så var min lön, i form av en check, på väg i ett brev till min adress... Så nu snurrar min lön runt på posten, och jag är hungrig :) Nä, så farligt är det inte, jag har lite pengar på mitt bankkort (Men jag vet inte hur mycket, bankomaterna ger ju inget kontoutdrag), och jag har en hel drös mat hemma i kylen, plus lunch-kuponger.

Det där är bara så typiskt mig. Hacka komplicerade program och lära mig matematik och andra abstrakta saker, det kan jag, men vardagliga, praktiska saker, det misslyckas jag totalt med. Som att komma ihåg att sätta upp en lapp på brevlådan så att breven kommer fram. Eller äta, för den delen... Och tusen andra saker, inklusive sådant som kan göra andra ,änniskor ledsna om man glömmer. det är nog det jag ogillar mest hos mig själv, att jag så lätt sårar andra utan att mena det, utan att ens tänka på det. Och så inser jag en sekund försent vad jag gjort. Och blir jätteledsen. Som när mina förälldrar var här, så lyckades jag göra dem ledsna. Och det ville jag verkligen inte. Jag hade plannerat deras besök och drömt ihop hur trevligt det skulle bli, och så pajjar jag altihopa. Iaf delvis. Mest tror jag att jag var trött och att jag blevc lite besviken när kaférundan på kvällen inte blev riktigt lika underbar som jag drömt ihop.

[07/07/00]

Bortsett från en massa praktiska problem (Som att jag är pank eftersom checken med min lön fastnat nånstans på posten, fast det fixar sig på måndag!) så mår jag bra och har det trevligt. jag hackar vidare och svär över koordinater, jämförelser, absolutvärden och andra hemskheter man får stå ut med när man hackar widgetset. Och vädret är äntligen bra - det åskar och ösregnar och det är riktigt mysigt att sitta inne och hacka och lyssna på dundret och se blixtarna lysa upp tangentbordet.

Speciellt mysigt var det igår, då jag satt till sent på kvällen ochq hackade på Bestix (Jupp, jag har gjort det - det första av mina projekt som har en bunt testprogram och automatiska testscript!). Regnet öste ner, det var mörkt i lokalen och helt tomt förutom mig själv. Jag hade öppna fönster och hörde regnets smattrande. Ett svalt korsdrag, och det dova mullrandet. och för en gångs skull hörde man inte en enda bil...

Och på måndag kommer pengaproblemen ordna sig. Det verkar som att det är omöjligt att få tag i brevet med checken, som försvan eftersom jag inte hunnit sätta upp mitt namn på min brevlåda, så på måndag skall jag få skriva på ett papper där jag garanterar att om jag ändå får checken, så skall jag anullera den. Då kommer jag också att få en ny check i stället.

Kafeerna här ger jag inte mycket för. De borde kallas pubbar! Några saker som är bra att veta om frankrike: 1. Det franska köket suger, iaf om man är vegeterian. 2. Fransmän vet inte vad ett kafé är. Inte vad en pub är heller. de kallar sina pubbar kaféer, och sina kaféer salon du the... Bravo! Dessutom är salon du the mycket ovanliga...

Fast det här passar väl inte i Fån prog? Jaja, fast fånigt är det iaf... Nu borde jag nog gå hem och läsa lite mer i Strindbergs "Tjänstekvinnans son"... Titta! Jag har blivit kulturell!!!

Paris

[14/07/00]

Igår var det den 14 juli. Nationaldag. I sverige hör man knappast av nationaldagen. Den finns nästan inte. Som om midsommar var vår nationaldag. Vi firar den minst lika mycket som fransmännen firar sin nationaldag. Fast så har de ju också lite mer att fira än vi - en hel blodig revolution! Nå, hur som helst skulle det skjutas raketer från eifeltornet, hade Jennie läst ngn stans.

Så i förgår när vi var och fikade tillsammans (Och slutligen även tillsammans med en fransman hon lärt känna, men det skall jags kriva om lite senare) så tyckte hon att vi kanske kunde ses och titta på raketerna. Hon skulle träffa några bekantan från hennes hembyggd också, så vi skulle bli sex stycken...

Så, i går, så ringde jag henne vid 18-tiden. Hon berättade då att hon och hennes bekanta skulle ut och ät först. Jag undrade när hon ville att vi skulle ses, men hon viste inte, och bad mig ringa igen senare, vid 10-tiden ungefär.

Sagt och gjort, jag hackade lite mer, fick några buggar fixade, och sedan var klockan halv nio, och jag tog tunnelbanan hem för att ta en dush och äta lite först. Så, ungefär vid 10 över 10 ringde jag henne igen. Nu hade de tagit sig ut till Trocadero nån stans, och jag tog tunnelbanan ditåt. Men Trocadero-stationen var avspärrad, så jag var tvungen att gå av vid Iena ist. Därifrån försökte jag återiogen ringa henne, men utan att komma fram. Och raketerna såg jag inte så mycket av, det var en massa träd ivägen. men hörde, det gjorde jag. Ett sånt oväsen!

När raketerna slutligen tystnat fick jag så tag i Jennie igen, och efter lite frustrerat springande och ytterligare ett telefonsamtal fick vi så tag på varandra. Hon var utanför nån sorts fruktbar, och hennes bekanta väntade inne.

Här inträffar vad som inträffat flera gånger då jag träffat Jennie, och andra människor med för den delen. Jag får först en impuls att krama om personen. Men precis innan jag gör det stannar jag upp, och säger bara hej i stället. Nån stans har5 jag nån dum spärr mot kroppskontakt - fortfarande.

Fasten Jennie och jag har kännt varandra i drygt en månad så har vi inte nuddat varandra! Inte tagit i hand, inte kramats om när vi mötts. Det är som om min kontakskräck stod skriven i stora röda bokstäver över hela mitt ansikte, så att alla människor såg det boch anpassade sig. det är läskigt. Ännu läskigare är hur olika människor reagerar mot olika människor:

När jag och Jennie efter en trevlig fika runda i några äldre kvarter, var på väg hem, så undrade Jennie om jag ville hänga med; hon skulle träffa en fransk kompis och fika och det kunde ju vara en ganska nyttig lektion i franska! Jodå, klart jag ville hänga med.

Jennie har berättat lite om killen i fråga tidigare. Han är rudby-spelare, och kommer från algeriet - han blev rekryterad hit av en klubb och spelar på nationell nivå. Till saken hör att rudby är en ganska stor sport i Frankrike. För övrigt har pojken i fråga flickvän, vilken varit på besök i helgen, och Jennie berättade att hans kompisar beräåttat att han och hans flickvän stängt in sig på hans rum när hon kom, och sedan inte tittat ut förrens helgen var över (Med den vanliga kompis-mobbing-tonen).

Det läskiga var Jennies och hans bemötande av varndra. Totalt olika mot hur Jennie och jag bemöter varandra. Under hela fikan satt Jennie med sin hand på hans lår. När vi kom dit, kystes de på kinden (Inte bredvid)... Inte förn att något av det är speciellt konstigt. Inte det minsta. det är hur jag uppför mig mot Jennie som är konstigt. Och hur hon uppför sig mot mig. men det är nog bara en spegeleffekt.

Under tiden här har jag fått mer en nog av det jag kom hit för - avskilldhet och tid att tänka. När bjag valde att säga ja till att åka hit, var en baktanke att jag inte skulle ha några vänner, och en språkbarriär skulle hindra mig från att omedelbart skaffa några. Jag skulle kunna koncentrera mig på mitt hackande, på mitt tänkande. Och det har jag kunnat göra. Till fullo.

Jag har på ett sätt återgått till hur jag var på gymnasiet. Under studenttiden kröp jag fram en bit ur mitt skal, fällde in taggarna, började få vänner och gå ut. Visserligen bara nördar och andra trasiga människor, visserligen bara på HG, men ändå. Jag gick ut. Jag festade. Jag kunde i alla fall inbilla mig, i alla fall under korta stunder, att jag var i alla fall lite normal. Att sitta och dricka te med Martina, eller Jenny, eller nån av de andra, känndes i alla fall som något som vem som helst kunde gjort. Kanske med modifikation för samtalsämnena, dock.

Men nu sitter jag här och känner mig asocial, asexuell. Ibland är jag mycket nöjd med hur det är, ibland inte det minsta nöjd. Den här texten är nog ett resultat av det vsenare. Jag har funderat flera dagar på att börja skriva på den, men praktiken har hindrat mig. Jag har inte varit på humör bpå kontoret, och hemma har jag inte haft något att skriva på.

[15/07/00]

Det här skulle kunna bli ett hemtänker jag medans jag skruvar på skruvarna som håller fast översvämmningsröret från varmvattenberedaren så att diskställningen skall få plats ordentligt. Men det kommer det aldrig att bli. Jag kommer flytta härifrån om en och en halv månad. Vart vet jag inte. Idag borde jag ha ringt några av de adresser jag hittat på Svenska Kyrkan, men det har jag inte gjort. I stället har jag fått min dator att funka, och är just nu på väg att diska och därefter laga mat.

Jag har inte lagat mat hemma sedan Jennie var här och jag bjöd henne på middag (Ris och ratatouile)! Jag har bara ätit ute, och ätit musli och mjölk, eller inget alls, hemma. Men nu skall jag laga en riktig middag igen. Återstår dock att testa min wook som jag fick i avskedspresent från Hern Labs. jag har inte invigt den än. Och jag vet inte var i Paris jag kan itta ingredienser. Jag vet inte ens var jag kan få tag på ingefärqa, eller för den delan vad det heter på franska (Tittar efter: gingembre). Men nu är bestämt disken blöt. Dags att diska!

En omgång disk till i blöt, och jag är tillbaka i fotöljen. Läser lite mer av Strindberg. han är vid teatern nu. Som statist. Här inträder en lång paus, då jag lyssnar på musiken på radion. En riktigt cool orgelbasserad, medryckande sak på FJ. Därefter mer paus, och sedan lite fingrande på Fn-tangenterna (Aha, det var så man ställde ine kontrast och ljusstyrka!).

På något underligt sätt känner jag mig befrändad med Strindberg. Hans ensamhet. Hans oförmåga att passa in. Men många saker skiljer. Hans syn på världen och på kvinnor. men inte hans syn på andra människor.

``Among any suficient number of persons, the majority are idiots'' - inte för att det finns så många ytterst idiotiska, utan helt enkelt därför att om tillräckligt många människor samlas, kommar alltid någon att vara smartare än de andra, men de andra kommer inte lyda hans eller hennes råd, utan den näst dummaste bland dems råd, samt förakta den smarta, som därigenom kommer att fälla den citerade kommentaren.

Men en så enkel förklaring ger inte människor rätt i det de gör! Man har i århundraden jagat de smartare, eller för den delen alla annorlunda. Se bara vad som blev resultatet av dödsskjutningarna i USA nyligen! En formlig folkstorm mot alla som var lite annorlunda, med gratis hot-lines att ringa och anmäla folk via, belöningar till barn som anmälde sina klasskamrater och ungdomar som trakasserades av lärare, rektorer och polis, bara på grund av sin klädsel eller sitt intresse i datorer!

På samma gång som folk där nere hatar en, så blir man belönad. Samhället både hatar och behöver sina lärda. Varför skulle jag annars få 21000Fr/månad, om inte för batt jag var behövd? men kanske är det just min utsatthet som är behövd? Man lär sig inte så fort, och så mycket, som när man är ensam. Det var ju därför jag flyttade till Paris. Samhället mobbar en viss andel individer, så att några av dem går under, men resten blir starkare och blir de kunniga, de intelligenta. Samhället skapar nördarna genom mobbing och utstötning helt enkelt för att det behöver dem. Samhällen som inte gjort så har gått under, för de har inte haft några intelligenta och kunniga som kunnat föra dem vidare. Darwinism applicerad på samhällen. Med en förödande konsekvens. Och med denna slutsatts - är det då möjligt, eller ens eftersträvansvärt, att avskaffa mobbing och utstötning, sett från det etablerade samhällets perspektiv? Nej! Vi skall alla bli kuggar i maskineriet, eller mosas mellan kuggarn!

Nej, nu har jag bestämt en omgång disk till, och sedan skall jag laga mat!

Efter en lång stunds grönsakshackande är jag nu tillbaka i fotöljen. FJ spelar nån dunkande smörja. Inte det minsta melodiskt. Och i köket är det nu släckt. Under grönsakshackandet kom jag att tänka på det jag skrivit om mmej och Strindberg, och då i synnerhet på hans och mina bilder och relationer till kvinnor. och då också nördars i allmänhets relation till kvinnor.

Det sägs ofta att databranshen gör för lite för jämställdheten. Ja, den är mansdominerad. Nej, den gör inga åtgärder för att bli något annat. Åtgärder? Program för att få in mer kvinnor? Hur har männen som hamnat där hamnat där? Genom att sitta och försöka klura ut hur sin C64 funkade. Genom hackande. Så har också de få kvinnor som faktiskt finns där gjort. Vad skall göras för att få dit fler kvinnor? Säga att ja vist, kom hit om du gått en kurs i HTML är sitt och skriv hemsidor 8 till 5? Vad skulle nyttan med det vara? Ens för kvinnorna?

Om några år kanske inte datalogi är så heppt längre. Då kommer ingen att bry sig. Och då kommer en del av lycksökarna att ha hamnat någon annan stans. De verkliga freaksen kommer att finnas kvar, om de inte hittat något annat att hacka på. Oavsett om de är kvinnor eller män.

Samtidigt som många datanördar är lite misstänksamma mot kvinnliga programmerare, i första hand eftersom det finns så få kännda kvinnliga programmerare, så kan de inte moraliskt motivera misstänksamheten. Kan man acceptera att en dator, om den programmerades rätt, så att den för samma indata, gav samma utdata, som en människa, skulle tillkännas intelligens och individstatus, så kan man inte samtidigt argumentera för att inte en kvinna kan vara en lika god programmerare som en man. Men faktum kvarstår: Jag känner bara en kvinnlig datanörd. Och en som skulle kunna bli/blivit det, om hon får/fått rätt tillfällen, literatur och bekantskap.

Nu har jag ätit en rejäl portion, eller, enligt rispaketet, två portioner, ris och ratatouile. Riktigt gott faktiskt, om än inte perfekt, då jag saknar tomatpuré... Under måltiden funderade jag lite på att börja skriva om sådant som hänt tidigare i mitt liv, men som jag inte skrivit ner vid de tillfällena. Men jag är osäker; det är ett digert arbete. Jag har många luckor i mina minnen, och många minnen är ledsamma. Som tur är, så är det nog de ledsammaste som jag glömt!

För övrigt ber jag dej, eller er som läser detta ursäkta min mycket varierande skrivstil - från högtravande gamaldags till näst intill talspråk med inslag av modern mailingstil. Antagligen är det Strindbergsläsandets fel - fasten boken är en omarbetad upplaga där de mest ålderdomligaste uttrycken moderniserats, så är ändå språket gamalmodigt och inte minst högtidligt. Och det smittar onekligen av sig, när man, som jag nu gör, omväxlande läser och skriver.

För övrigt börjar det nog bli läggdags för mej!

[16/07/00]

Wow - har precis skrivit min första check nånsin - jag har betalt elen för den gångna månaden till Dizian, som precis återkommit från sin semester. 107.6Fr, så det var inte så mycket. Men lite kul är det att jag aldrig tidigare skrivit en check i hela mitt liv...

Jag har för övrigt ringt på en av annonserna på Svenska Kyrkan ang. lägenheter. En större lägenhet i 18e som jag kanske kan få dela med två norska tjejer. Får se hur det blir med det - jag skall dit i morgon kväll och se på den.

Nu skall jag dock ta och äta lite (Värma på den ratatouile som blev över igår och koka lite ris).

Så, nu är maten satt på uppvärmning. Jag är nog alldelse för hungrig för att komma på något vettigt att skriva. Skall nog ta och läsa lite i Strindbergs i stället...

Min flytt till Linköping var hastig, nästan lite flycktartad. Mina förälldrar hade, efter att jag i vanlig ordning knappast brytt mig om framtiden och inte gjort några större ansträngningar för att hitta en bostad i Linköping, satt in en annons i Östgöta Correspondenten. Genom den hade jag fått tag på en lägenhet i ett halvår i andra hand i Berga. Flickan som ägde lägenheten skulle plugga en termin i Uppsala (Eller om det var Stockholm?), och hyrde ut lägenheten under tiden.

Två dagar efter att kontraktet var påskrivet flyttade jag - två veckor innan terminsstart. Mina förälldrar skjutsade mig och mina saker till lägenheten, och sedan såg jag dem inte förrens vid jul. Detta fasten jag dagligen de närmaste två veckorna reste till Söderköping, eftersom jag hade ett sommarjobb på mitt tidigare gymnasium, Nyströmska skolan.

Strax efter min flytt till linköping, cyklade jag till Universitetet för att söka upp Lysator, en av universitetets två datorförreningar, för att bli medlem. Därefter tillbringade jag en hel del tid i förreningens hus, Hus Q. Min initiala tanke hade varit att därigenom kunna stifta bekantskap med likasinnade. Men till en början blev resultatet det motsatta, och när det sedan vände, var det med delat resultat på mina studier, om än troligen med gott resultat på mitt liv.

Till att börja med uppehöll sig två personer i Q-huset, vilka, troligen utan att mena eller förstå det, gjorde livet surt för mig, genom att, vilket jag först i efterhand fått reda på var på lek, retas med mig. Nu var det dock så att jag redan från början var ganska engslig och spröd som person, vilket förstärkts ytterligare av tiden på Hammarspången. Jag tod därför mycket illa vid mig. Speciellt som dessa två inte kännde mig sedan tidigare, och därför måste reta sig på hur jag var som person, hur jag uppförde mig, resonerade jag.

Men en dag när jag satt i Q-husets kök så började jag samtala med en man vid namn Jmo, efter att han bett mig hjälpa honom att få ut TVn genom fönstret. Han ville prompt se någon SF-serie, och mottagningen inomhus var usel, speciellt som TVn inte var ansluten till någon yttre antenn.

Senare samma dag bjöd han mig med hem till Jenny, vilken han skulle hälsa på och dricka en kopp te hos. Jag har sedan dess inte haft någon vidare kontakt med Jmo, men likväl med Jenny.

Studenttiden - odågan

Terminsstarten kom och nollorna samlades som sig bör nere på Borggården. Sedan gåsmarch först till Koncert och Kongress, där en olidligt lång tal och underhållningsräcka försigick. Intåget i K&K gjordes till tonerna av Studentradions musikurval, vilket inte höll speciellt hög kvalitet. Linköpings studentradio satte det året ett bottenmärke vad gäller kvalitet, och upphörde strax därefter att existera, för att bara ett år senare återuppstå i ny regi med nya, oinskränktare eldsjälar.

Efter K&K gick vi upp mot universistetet, ihärdigt sjungande på C-sången (Till melodin av Soviets nationalsång). Färden gick via saftkontroller upp genom märkesbacken (Namnet påminde mig om Marklandsbacken nedanför nKristofferskolan, och jag kännde mig lite återigen som en som nyss börjat skolan, vilket ju inte var så olikt verkilgheten) där alla fadderierna stod uppställda och lät sig hälsas på.

Redan under nolle-p märktes skillnaden mellan mig och de andra. Speciellt som jag i förväg hade byggt upp en bild av C-studenter som hackers och nördar, likasinnade. Så var nu inte fallet; De flästa C-nollorna var mycket alldagliga, och jag hade svårt att socialisera mig med dem, vilket jag led mycket av, då det ju inte kunde skyllas på att de redan kännde varandra, eller att jag var yngst eller något sådant.

På grund av detta avståndstagande blev jag mer och mer led på mina klasskamrater och på min situation. Detta, tillsammans med min glädje över ämnet för vår första riktiga kurs - LISP, resulterade i att jag snabt läste ut kursboken, och därefter på alla seminarium satt och fyllde i vad läraren just skulle säga och svarade på frågorna, innan de knappt ens blivit ställda. Detta retade somliga av mina klasskamrater till vansinne, vilket jag i mitt feberrus av ensamhet bara fann roligt, och vilket eggade mig att vara än odrägligare. Jag använde faktiskt ordet odräglig själv i mina tankar, och satte ett värde i att vara så odräglig som möjligt.

LISP-boken läste jag ut under en resa till göteborg vilken jag gjorde för att bevista en DM-koncert tillsammans med några av Jennys kamrater, de flästa Lysator- och/eller ^C-medlemmar, däribland en av de två tidigare plågoandarna. Jag hade vid den här tiden insett att det bara varit på skämt, men inte riktigt förlikat mig med någon av de två, och jag skulle heller aldrig bli god vän med någon av dem. Däremot blev jag under en kortare tid ganska väl bekant med den enes flickvän. Dennes agg mot mig ökade senare ytterligare, då jag utan vilje råkade såra hans flickvän. Och även om hon sedan lät sig tröstas och åter blev vän med mig, så hade min status i hans ögon för alltid nått botten.

Det var sålunda som jag först kom i kontakt med Synthmusiken, och fastnade. Efter detta följde medlemskap i Nuclear Nation, synthförreningen, samt närvaro på ett antal av deras fester. På en av dessa fester, dit jag gick tillsammans med Cardell, en äldre man jag lärt känna och delvis såg upp mycket till, träffade jag Ylva.

En vild dans följde, i vilken vi bland annat stod ganska tätt intill varandra, med armarna sträckta uppåt, klappandes varandras händer i takt med musiken samtidigt som vi dansade som galna. Då och då avbröts dansen för att dricka något, sitta ett tag och samtala eller gå ut i regnet och göra detsamma. Jag fick veta att hon hette Ylva, detsamma som min mor, vilket jag tyckte var ganska kul. Jag trodde namnet Ylva var ovanligt! Men det var det inte. Hon var sekreterare för UV östergötland (Samma politiska riktning som jag!), och bara på linköpings kontoret för partiet fanns det en hel bunt Ylvor.

Vid halv två var hon tvungen att gå. Hon hade precis tagit studenten, och det skulle firas dagen därpå, och hon var tvungen att gå upp ganska tidigt. Vi tog avsked av varandra med en mycket lång kram. Jag viste inte henhnes adress, hon inte min. Men vad gjorde det? Hon var sekreterare i UV, jag medlem. Vi skulle lätt kunna hitta varandra, bara vi ville... Mitt namn, och hennes post, är i alla fall ganska unika...

Kvällen fortsatte, och jag fick en kyss av den svartmålade flickan med förklaringen "jag har inte kysst dig än"... På ett sätt känndes det lite fel att efter dansen med Ylva kyssa någon annan, eller ens se åt någon av de andra på golvet, även om jag naturligtvis gjorde det. Nästan som om jag förrådde henne.

[16/07/00]

Nu så här på kvällningen tog jag mig en promenad. Än längre sådan utgående snett mot Bastiljen, för att sedan gå rakt mot Bastiljen och därifrån min vanliga hemväg. Jag köppte även ett paket musli på hemvägen, men gick inte in på något kafé som jag tänkt, då det jag velat gå in på såg alldeles för fullt ut.

På något sätt känns det som om jag liksom destilleras då jag promenerar. Jag blir än mer ensam, än mer ensamhets-romantisk, än mer åskådande och än mer i det kännsloläge jag kallar "avslagen". Jag kan sitta i timmar i ett hörn på ett kafé, eller på en bänk och bara se på världen, på andra människor och deras häktiska liv för sina sinnen, för sina familjer. Strindbergs prat om den osinnliga kristna moralen verkar som just prat, då det finns människor, eller tider i människors liv, då de är osinnliga, betraktande heldre än deltagande, sorgsna heldre än njutande. den kristna moralen är bara en spegel av vårat levnadssätt, om än en spegel med efterlysning, så att den ej visar dagens levnadssätt, utan gårdagens.

Fransmänen är verkligen inte rädda om sina hus, eller bryr sig så mycket om dem. Somliga hus här är på väg att rasa samman, somliga ser bara så ut. Och mitt bland alla dessa hus som snarast travats på varandra och skulle välta om grannen försvann, står nya skrytbyggen av marmor med glasdörrar. Var är innehållet? Var är kvalitén? Jag ser bara förpackning. Men det är i och för sig något i tiden, knappast franskt ens i ursprung, att man ser mer till förpackning och form än till innehåll.

Man skall inte bry sig vid det man i9nte kan få. Gör man det blir man bara sorgsen och går ned sig. Att stänga sig, låtsas att man inte önskar det man önskar, det hjälper.

Jag satt just och ögnade igenom FUSAC efter lägenheter, och började sedan läsa bland "vän-anonserna. Från sidornas trycksvärta blickar ensamma själar, själar som vill ha mer än de redan fått noch själar som inte fått nått men vill ändå, på mig. Och jag har inte fått nåt på länge. Inte av vad de vill ha, sex, och inte av närhet. Men jag önskar det inte ens. Oftast inte i alla fall. Men kanske betyder även drömmar något. Känslan av att stå över dem, av att stå emot sina drivter, att undertrycka det djuriska. Men samtidigt: Till vad nytta? Till vad glädje? Rädslan svarar samvetet. Rädslan för att inte räcka till. För att bli smittad av någon sjukdom. För att inte veta tillräckligt. För att inte kunna tillfredställa. Vad är det för lögn? Det har väl hänt alla människor. Det är väl bara att lära. Ja, men de var alla yngre. Dock måste erkännas - Ylva lärde mig mycket om livet jag inte viste innan. Jag har inte längre taggarna rakt utåt, är inte alltid livrädd för kroppskontakt, även om det börjat återkomma...

Nej nu skall jag sova, annars sluddrar jag nog ur mig mer smörja, och dessutom måste jag upp tidigt i morgon (Tidigt som i klockan 10...).

Står och tittar mig i spegeln. Gymnastiserar lite. det är en helt vanlig ung man jag ser. Konstigt hår, visserligen, men inget som inte kan åtgärdas med en hårsnodd eller i värsta fall en sax. Ögonen är normala, ganska snygga. Armarna är inte feta, magen har svaga rutor. Vad felas mig då, som gör att andra människor undviker mig? Det kan ändast vara min personlighet. Jag som i hela mitt liv ansett mig ful, och bara jag blev snygg, eller i alla fall som alla andra, så skulle allt bli bra. Men jag kan inte bli som andra. Och snygg är jag redan. Men man kommer inte att behandla mig som andra i vilket fall som helst.

[17/07/00]

Mitt glädje igår av att ha funnit en lägenhet att dela förbyttes idag till sorg och uppgivenhet när jag, efter att ha slutat tidigare för att ta och titta på lägenheten, ringde till den tidigare hyresgästen. En kompis till henne ville ha den. Det är lite intressant, att ju ensammare man är, desto kraftigare svängningar i sitt humör får man, och av desto mindre orsaker. Jag kan svänga från glad och framåtblickande till nedstämd och nästan ledsen bara av att få reda på att en lägenhet jag sett i en annons, och som jag trott mig kunna få, gått mig ur händerna. Varför är jag så kännslig?

Så, nu har jag XMLifierat den här dagboken; markerat upp kapitel och paragrafer. Vilket behövdes. Jag vill ju kunna lägga upp det här på min hemsida, och då måste det vara enkelt att hacka om det till HTML (Läs: mha ett script kunna göra om det till HTML). Och det var i sista minuten. Hade jag hunnit skriva mer innan hade jag knappast orkat märka upp alltihopa såhär i efterhand...

*Funderar på att ta mig en promenad* Promenader är trevliga... Fast det har hunnit bli lite väl mörkt för det, och jag är lite för trött för det, så det får nog vara. Jag skall nog hänga min tvätt i stället, och sedan ta och sova lite...

Det är underligt hur mycket tid och kraft jag kan lägga ner på t.ex. en sådan sak som formatet på den här dagboken. Jag är tamejfan perfektionist. Den enda trösten är väl att Donald Knuth också är perfektionist. Om nu det är nån tröst...

Då jag kommit till att Johans andra pjäs spelats (sidan 192 i ), och mottagits kallt, med en uppräkning av anledningarna, bland annat att den behandlade kvinnans roll, och höjde henne på bekostnad av mannen, kom jag att tänka på ett av mina samtal med Denis under en av våra promenader i kvarteren runt hallarna.

En av våra viktigaste meningsskiljaktilgheter, som vi fann under ett samtal på ett kafé en av mina första dagar i Paris, är den om familjen vs vänner. Han är en sann Europé, medans jag i själ och hjärta, i alla fall oftast, befinner mig inom det nordiska lägret.

Det är altså om detta vi inte kan komma överrens. Förr byggdes allt kring släckten. Förälldrar och mor/far förälldrar samt kanske kusiner, kunde bo tillsammans. Men i Europa idag finns inte detta kvar. Men familjen klamrar man sig fast vid. Men nu är det en mycket illa tilltygad familj man tillber; mor, far och barn. Jag argumenterar: Det är en förliten enhet att bygga ett samhälle på! Samt: Kanske är min ståndpunkt sådan den är, eftersom jag inte själv har någon familj, och inte finner särskilld ro i ett parförhållande? Må så vara, men jag anser ändå att kärnfamiljen är för liten, har för lite sväångrum, för att skapa ett enkelt och dynamiskt samhälle!

Det var även detta samtalsämne som, om än i förvriden form, förpestade morgonen den andra dagen Ylva, Benny, Love och Vidar var här. Vilket var mitt fel. Jag är ledsen! Jag var trött, fick mina egna idéer om bakfoten, och gjorde dem ledsna.

Min gamla familj (Jag anser mig inte ha en familj just nu. När jag var ihop med Ylva var hon min familj. Men jag bor inte med någon. Vem skulle då vara min familj?) representerar inte den minimala kärnfamiljen, utan snarare den gamla idén där hela släckten är enenhet, inte familjen. Som exempel bodde min farmor först, under tiden i Stockholm, på övervåningen i det hus vi bodde i, och sedan, i Söderköping, i ett litet hus på samma tomt. Men den där förbannade morgonen, lyckades jag inte klart en uttrycka detta för mig själv, coh i min förvirring lyckades jag få det till att mina förälldrar inte var viktiga för mig! Sådan smörja! (Här tänker jag tillbaka till den dagen en lång stund).

[18/07/00]

Ibland när jag passerar en tiggare tänker jag, att egentligen är inte skillnaden så stor mellan honom och mig. Ensamhet! Men samtidigt, en synbar likhet. Jag klär mig uselt. Men inte för att jag måste. Jag har aldrig behövt by mig om klädsel. Det har inte förväntats av mig. Jag är hacker. Hackers ser konstiga ut och klär sig dåligt. Det är nästan så att det förväntats att jag skall klä mig lite konstigt (Om än inte illa). Jag tillhör den privilegierade grupp människor som inte behöver bry sig om klädsel. En grupp som inte kan bry sig om kläder. Som inte får klä sig som andra. För hur vi än försöker, så blir det ändå inte som andra. Och hur vi än gör, så ser vi inte ut som andra. I högstadiet kunde jag ha haft vilka kläder som helst - jag hade ändå aldrig blivit betraktad som en av dem. Jag såg för annorlunda, för fel, ut. Och här en kontradiktion: Mitt uttalande igår (Eller var det i förgår? Tiden har ingen betydelse längre), om att det är min personlighet som är fel, inte mitt utseende. Och idag det motsatta. Men det är ingen kontradiktion. Verkligheten har inga krav på tankar, idéer eller känslor.

Idag, under lunchen (Vilken jag tog extra tidigt, eftersom det byggs ett server rum på vår våning, och oljudet var förfärligt), kom jag och en av mina kollegor att diskutera mål med, och vad man ägnar sig åt. När jag slutade 9an, hade jag en rät linje utstakad. Naturvetenskapligt gymnasium, Någon form av datorvetenskaplig utbildning på universitetet, och så bli forskare. När jag slutade gymnasiet fanns drömmen fortfarande kvar. Nu sitter jag i Paris. Utan mål som sträcker sig längre än till att få klart Aurora för FB och hitta en ny bostad. Som min kollega uttryckte det ang. doktorera: "that last part, you skrewed up pretty much"... jag har inga drömmar, inget mål. Bara nuet. Förrut hade jag inget nu, bara ett mål. Kanske har jag nått mitt mål? vad blir det av mig då? Idrottens regler brukar sällan sträcka sig efter mållinjen. Alla skriker på målet, men har de egentligen tänk efter vad som kommer sedan? Ingenting! Precis ingenting! Man skall inte skynda i mål. Men det är så gott att säga det nu. Nu står jag här, prövar olika vägar, i hopp om att finna ett nytt mål. Först Liu. sedan Mdk och Paris. Om det inte ger mig något, flackar jag vidare. Som en vindpust. Budhisterna har fel! Att uppgå i nirvana och inte finnas, att nå målet,är just att inte finnas. Lika lidande som att finnas. Det finns ingen ände på lidandet. Inte ens upphörandet av det är ett upphörande av det eftersom det i sig är det.

På våren i ettan lärde jag känna Pernilla. Till en början trodde jag mig nog lite småkär. Vi gjorde nått grupparbete ihop (Minns inte längre vad). En dag mer eller mindre släpade hon och några andra kompisar mig med till HG. Var jag skulle fastna. Kvällen slutade vid ett bord på övervåningen, runt vilket alla, mer eller mindre berusade (Dock var jag, som vanligt, nykter), satt och småpratade. Plötsligt dyker Hon upp. En flicka i övre tjugoåren, ljushårig, ganska smal, med ett lite speciellt utseende. Hon slår sig ner vid mig, och vi börjar prata.

Efter en stund reser sig Pernilla och de andra och skall gå, frågar mig om jag skall stanna kvar, varvid jag svarar ja. När de andra gått, nämner hon något om att hon ju är mycket äldre än jag, och hu att hon raggat upp mig! Haha. Hur som så sluttar det inte bättre än en bunt ganska långa kyssar. Men inget mer. Jag följer henne ut, samt en bit längs Ryds Allé, på väg hem för oss båda. Det är mycket kallt, antagligen Januari, och hon har vissa svårigheter med cykellåset (Hon bor på andra sidan stan). Jag undrar om hon vill hänga med hem. helt oskyldigt, eller i alla fall nästan, men hon tar det som en lite oförskämd inbjudan till sex, och tycker att "är herrn inte lite desperat, tror jag". Kanske det. Jag var 19, och hade ännu inte haft sex med någon. Jag var mest rädd för det, och inte var det det jag haft i tankarna. Men att kramas lite, prata mera, det hade jag nog velat. Men nu tog vi avsked av varandra där i allén med en kram med cykeln i vinkel ut från oss.

Mitt fastnande på HG var enkelt. Jag gick dit veckan därpå, för att gripa i det halmstrå jag hade kvar, att hon skulle komma dit igen. men det gjorde hon inte. men jag var nu inte längre rädd för att gå ut, och hade börjat gilla stämningen och att sitta i ett hör och se på andra som roade sig. Att älta mig i min ensamhet. Du ljuva självömkan! Så jag återkom. Oftare och oftare. Och efter en synthfest som NN annordnade på HG, blev jag medlem i NN och gick på deras fester. Flickan då? Henne har jag inte sett skymnten av på HG på de ett och ett halvt år jag gått dit mellan en och tre gånger i veckan...

[20/07/00]

På vägen hem från jobbet (Jag hinner tänka en hel del på hemvägen, och det är enda gången på dagen då jag inte ens _kan_ göra något annat), när jag stod på perongen på Sentier, så var det en grupp amerikanska flickor på perongen mitt emot. De flesta bimbos, skrattandes, stojjandes. Jag tog ingen vidare notis om dem än att de var snygga, sexiga bimbos, och därmed avfärdade som ganska ointressanta. Men en av dem fångade mitt intresse. Hon var ganska söt, med ett lite sorgset utseende. Inget av detta är väl speciellt anmärkningsvärt, och om det inte var för att hon sedan gråtit, och en av hennes vänner försökt trösta henne, hade jag inte brytt mig om det hela alls. Men nu uppkom funderingne; gråt är något jag dras till, skratt skrämmer mig. Skratt är nervositet. Man skrattar då man inte riktigt förstått, då man är i sällskap med sådana man bara känner lite grand. Människor skrattar åt skämt om olyckor, för att de själva inte var med. Av lättnad. Skratt skrämmer mig. För ag förstår inte andras skämt. Skrattet fastnar i halsen. Man gråter inte inför någon, med någon, om man inte känner henne eller honom väl. Gråten är det slutgiltiga utlämnandet. Gråt kan jag förstå. Gråt är närhet. Sorg skrämmer mig inte, det är jag van vid. Allt detta kom jag att tänka på då jag såg flickan gråta. Och det skrämmer mig att jag reagerar så här. Andra gör det ju bevisligen inte. Ytterligare en punkt på vilken jag skiljer mig från alla andra.

[21/07/00]

*Hungrig* Urkas. Mjölken tog slut i morse, och jag har inte haft tid att köpa nån ny. Så nu får jag käka gammal steriliserad mjölk som jag har kvar. och den smakar inte gott. Hur som helst blev mitt te-vatten just klart, så nu skall jag iaf göra te.

I dag har jag gjort ett ganska kul hack, som jag länge velat göra. Det är inte helt klart än, och lite buggit, men det funkar: Jag har gjort en ny lisp-reader för guile, som utökar LISPs syntax med en python-lik, indenteringskänslig syntax. Kodexempel med min syntax:

define
 fak x
 if
  = x 0
  1
  * x
    fak
     - x 1

define
 fak x
 if (= x 0)
  1
  * x
    fak (- x 1)

Jag har inte orkat tänka så mycket på vägen hem idag - jag var för hungrig. Men det har iaf hänt lite på kontoret. Jag har pratat franska med en av killarna på fjärde våningen - jobbsnack! och så gick nätet ner nu på kvällen, eftersom de skulle stoppa in alla servrarna i det nybyggda, kylda, serverrummet. Lyx-servrar. Jag vill också jobba i ett kylt rum! Och så fick jag gSync att funka. Så nu får jag nog hacka på wslib/Aurora igen.

[22/07/00]

På måndag dyker Tobias och Marx upp. Puh skulle "plugga". Sure thing! Spank ska hon ha! Och inte kunde de ta med en te-kanna åt mig heller. Urkas. Men dom kommer iaf (Utom Puh då). Men jag vet fortfarande inte exakt när... Dom är lite väl hemlighetsfulla, tycker jag. Fram tills igår kväll har de bara sagt "vecka trettio". och så plötsligt så är det "på måndag"... Jaja. Dom skall flyga hur som helst.

I den andra drömmen var vi hemma igen efter jagandet av ondskan uppe på berget. Men vi ville ut igen. Vi hade en hel bok av tågbiljetter, men behövde en telefonkatalog också. Först skulle vi få ta den, men när Ylva och Benny förstod att det vara telefonkatalogen vi frågat om, så blev det plötsligt nej, varvid jätteförvirring utbröt. Sedan insåg vid, och jag sa "det är inte du som inte vill, det är han" och pekade ut genom fönstret där ett av ondskans troll stod. Så drog vi igen gardinen ännu mer, men det hjälpte inte, lamporna blinkade ändå. Så vi tog en kvast och skulle ut och ge trollet spank. Och så stod Love utomhus, och vi skrek att han skulle komma in, men han var hel paralyserad av trollet, men efter att ha motat bort trollet med kvasten, kunde vi släpa in den mycket ilskna Love. och så lös Kettil med ficklampa ut genom fönstren på Ondskorna.

Nä, nu skall jag nog gå och ringa Jennie, jag glömde göra det igår, eftersom jag satt och hackade. Hon föreslog nåt om att vi skulle se på nån tävling av nåt slag med några av hennes kompisar.

Jennie of jag var ute vid Chateau Vincenne och lyssnade på Jazz i parken där. Mycket sol blev det. Och genom resan dit har jag troligen åkt olovligen på tunnelbanan - stället ligger utanför Zon 1, vilken är den jag har Cart Orange för... Dessutom har jag åkt buss i Paris för första gången. När vi skulle in till stan igen, tyckte Jennie att nu skulle vi åka buss, eftersom jag aldrig gjort det. Sagt och gjort, jag blev medsläpad på en buss. Och en ganska häftiog sådan också! Den hade en platform längst bak, så att man kunde stå utomhus och bli fläcktad i ansiktet av avgaser. Nu visade Jennie en intressant del av sin personlighet. Det är alltid intressant att se att även andra människor kan ha omänskliga sidor. När5 vi stod där ute sa hon att en av all fördelarna med bussarna med sådana plattformar var att man, när bussen stannade i en bilkö, kunde stå och titta ner, in i, bilen bakom, och att de som var i den då blev mycket förvirrade, och inte viste vart de skulle titta, vilket honuppenbarligen tyckte var mycket skoj :) Så det är inte bara jag, Marx och Tobben som gillar att göra folk förvirrade! Muahah! För övrigt kommer Marx och Tobben hit på måndag, men det har jag nog redan skrivit... Fast jag är ganska glömsk av mig.

Efter parkbesöket gick vi på ett kafé som låg bredvid en Ordning & Reda-butik(!), i kvarteren mitt mellan där jag bor och där jag jobbar, ungefär vid Hotel de Ville. Vi satt där ganska länge, för att ta en sväng förbi en konstutställning på andra sidan gatan innan vi slutligen landade i en liten skivaffär, i vilken jag förköpte mig på två skivor - en Kraftwerk och en Armand van Helden. Just nu sitter jag för resten och lyssnar på nKraftwerk-skivan. Jag var tvungen att göra ett fulhack för att kunna göra det - min dator ofunkar ju fortfarande, så jag bara drog ur dess hårddiskar och kopplade stereon direkt till dess CD-ROM-spelare, så att jag kan lyssna på vanliga CD-skivor, utan att den försöker boota eller göra något annat dumt :)

Efter att Jennie och jag skilts åt efter en trevlig eftermiddag tillsammans, åkte jag till jobbet och började hacka på min macintoch-meny-sak, samt småretas med Pixel, som som vanligt satt och hackade på DrakX. Han hade nåt problem med att en fil raderades efter att han skirvit den, men först trodde han att det var en bugg i Perl, så att filen inte skrevs ordentligt... Stackars Pixel. Han höll nästan på att överge sitt älsklingsspråk! För övrigt kan noteras att LD_PRELOAD är skojjigt! Nä, nu skall jag nog ät något!

[23/07/00]

Idag släpade jag hem en mycket tung börda genom ösregnet - en monitor så jag kan fixa min dator, vilket jag till och från ägnar mig åt (Jag är ganska trött, och det är mycket som ofunkar, så det tar tid).

[24/07/00]

Tobben och Marx dök inte upp på avtalad tid vid Sentier. Och jag vet inte var de är... Jag väntade i tre-kvart, sedan var jag tvungen att gå tillbaka till jobbet och fortsätta arbeta. Undrar var de är? Jag är lite orolig, eftersom de antagligen har slarvat bort både min hem- och jobb-adress, och garanterat min portkod.

Hur som helst fick jag igång datorn igår. Men nätet mellan den och min bärbara ofunkar fortfarande. Och jag har inte en susning om vad som kan vara fel, och eftersom min huvuddator inte har något tangentbord (Det fattas en mini-din->ps/2-konverter), så är det lite svårt att debugga. Så just nu är min huvuddator bara en mp3-spelare, vilket iofs inte är ett helt kasst sätt att bränna komputroner på :)

Oj vad överreagerande man blir när man knappt har någon mänsklig kontakt på ett tag! Ojojoj. Som en annan desperat teknolog! På Republique, på vägen hem från jobbet, satte sig en kvinna ganska nära mig på bänken, fast det fanns gott om platts bredvid. Såhär i efterhand tror jag inte hon menade nått eller ens tänkte på det. Men så tänkte jag ju inte då. Och när vi sedan stigit på tunnelbanan (Det var jättetrångt, total rusningstid), så ställde hon sig tätt intill mitt-stolpen jag höll i, så att hennes arm och ena brös trycktes mot min hand. Efter ett tag flyttade hon sig bort eftersom hon fått vsyn på en ledig stol, och det kom folk emellan oss, så jag hon kunde inte söka ögonkontakt, och jag kunde inte se om hon velat försöka... Överreagerande var det, ja... Urkas!

Lista över saker jag skulle vilja hacka<Tm> :

• Regexp- och andra sträng-funktioner för scheme. Mäst för att göra scheme till ett bra alternativ till Perl och andra ondskor
• Dagbok-till-html, samt andra vektyg för min hemsida.
• Hantering av multipla CVS repositories för ett gemensamt projekt, så att alla repositories bara ser ut som olika `branches', vilket ju är vad de är.

Jag började läsa boken nu - jag har inte rört den sedan vi gjorde slut. Då hade jag läst nästan halva, men när jag nu öppnade den, mindes jag knappt ens början. (Paus) Slutet på vårt förhållande var inte lika enkelt som senare slutet på mitt och Ylvas förhållande skulle vara. Mäst för att det var hon som gjorde slut och jag var osäker på mig själv, henne och vöärlden. Så jag vågade inte hålla kontakten med henne. Jag trodde faktiskt att hon inte alls ville umgås med mig.

Vid den tiden var jag alltid rädd att tränga mig på människor. Jag vågade inte fråga om jag fick vara med. Jag ville inte ha folks telefonnummer, då skulle jag ju kunna ringa dem och bestämma träff. och gjorde jag det, och de inte ville, så skulle de av artighet inte kunna säga nej. Jag tror att den här inställningen, som jag fick av att vara helt ensam och oomtyckt under 6:an och 7:an, nog varit en av de största problem jag haft med min personlighet, och har vållat mig absolut störst problem i min relation till andra människor.

Därefter träffade jag Alexandra (Malin heter hon egentligen, men hon presenterade sig som Alexandre (Hennes dåvarande alias), och jag fick först reda på hennes riktiga namn då njag var hemma hos henne och hennes förälldrar kallade henne Malin, varvid jag blev mäkta förvånad!), och blev lite småkär. Men min lilla kärlek slogs ganska snart i spillror. Det här var under slutet av sommaren innan jag skulle börja 2:an, och Alexandra skulle börja 1:an npå Ebersteinska. Och under nollningen där träffade hon Dennis, vilken hon släpade med till biblioteket.

Dennis och jag hade ganska lika intressen, och lärde efter hand känna varandra ganska bra. Under den här sommaren höll ett företag (vars namn jag inte längre minns, och de har för länge sedan gått i konkurs) till i NSBs lokaler, på övervåningen. Det var under den stora multimedia-hypen<Tm> , och de gjorde nån sorts CD-ROM presentationer åt komunen. Jag hade börjat hänga kring deras datorer rätt mycket, och lärt känna en av deras medarbetare lite. Så nu satt jag och Dennis där och pratade med honom och hackade hemsidor. Och så frågade han om jag eller Dennis var kär i Alexandra, så som vi hängde i varandra. Dennis svarade ja, och vad skulle jag då svara? Förstöra vår vänskap? Nej! Aldrig! Därifrån viste jag att jag inte ens skulle försöka. och det gjorde jag inte heller.

Kort därefter blev de ihop. Och på något sätt hängde jag på glädjen på ett hörn. Vi satt på golvet på NSB och gapflabbade och snackade ihop, vi rände hemma hos Alexandras förälldrar, blev kallade trion och jag vet inte vad. Jag var lycklig. Jag var Alexandras bästa vän, och dennis hennes gossedjur och världen var vacker.

Genom Anders, och genom kvartersteatern (Jag hade slutat spela fiol efter 9:an och börjat spela teater) lärde jag känna ett gäng folk som anordnade små rave här och var. Och drum-n'-base fester. Plötsligt hade jag inte bara vänner, jag hade ett liv. Jag kunde festa. Men allt var förbjudet och farligt. jag fick inte sova över i Norrköping, skulle bli hämtad från alla fester osv. Men jag ville inte. Och alltefter som tiden gick blev reglerna lösare. Och någonstans här skulle jag upp och hälsa på Jens i Stockholm och hänga med på en spelning han och hans band skulle ha. Men innan dess skulle NSB ha nattöppet ett dygn, och göra Sveriges största antal nya hemsidor på ett dygn! Döretaged som gjorde Multimediapresentationer skulle fixa det. Men när jag kom till NSb, visade det sig att dom inte skulle ha öppet hela natten, fast så var plannerat. Men jag fick sova hemma hos killen från företag som jag lärt känna. det enda jag minns var att han hade en mycket stor skivsamling. och han lovade att jag kunde få låna några skivor om jag hade lust. men det blev det aldrig något av...

Jag har tänkt mycket på mitt liv, på mitt förflutna sedan jag kom till Paris. I Linköping tänkte jag mer på nuet. det är som om jag var vuxen i Linköping, och nu är gammal.

Jag kom just att tänka på när jag var i Stockholm på hösten i ettan (tror jag det var) för ett program på TV3 (Tror jag, jag hade i alla fall inte kanalen själv, det var under den tiden då jag bodde i berga) om mobbing, där Josefin skulle vara med, och bland alla hon hade velat skulle komma fanns jag med. Hon gick bara i klassen i två eller tre år (I lågstadiet på Kristofferskolan).

Till en början var vi jättebra vänner, och jag var hemma hos henne och sov över ganska många gånger. Jag minns att vi gjorde en massa busiga saker. Experimenterade och eldade upp saker så att det stank och låg och pratade långt in på natten. Hennes mamma hade inte så jättestor koll, så vi var rätt vilda.

Speciellt minns jag en födelsedagsfest hon hade (det här var för resten på 80-talet, så allt vara rosa och turkost och plastigt och fullt med glansigt plasthår, my-little-ponniesar och barbies och locktänger, krusat hår och übergullighet), när hon och jag till sist tröttnade på klassens glam och stoj och stängde in oss i hennes rum, varefter alla stod utanför och stojjade, ryckte i dörren och sa att "haha, Egil och Josefin", "Hugo och Josefin" och att vi var kära i varandra, vilket vi sket blankt i. Men vi var båda längst ned på klassens rangskala, och det slutade inte bättre än slicka uppåt, sparka neråt. och det var det programmet skulle handla om.

Jag fick inte träffa Josefin innan programmet. Efter att ha suttit i studions väntrum och druckit te, blivit sminkad och slutligen hamnat på publikbänken och fått en flugmikrofon, började så slutligen inspelningen. Programmet skulle bestå av tre delar, med tre olika personer och deras uppväxt. Josefin var sist. Och så kom hon in, satte sig i den rosa fotöljen uppen på podiet. Inte så mycket lockar i håret, men samma Josefin. Jag minns inte så mycket från själva programmet, utom att alla frågor var korta, att allt gick mycket fort, och att jag svarade på en fråga att jag hämnades att jag blev mobbad genom att mobba. Att objektet för mobbingen inte var så viktigt. Sedan var programmet över, och jag rusade fram till Josefin. Som en prins till en prinsessa. "Egil!" ropade hon, och så stod jag på knä vid fotöljen och vi hade armarna om varandra.

Efteråt tog vi en kopp te på ett kafé, men vi hann inte prata så mycket, jag skulle tillbaka till Linköping med ett tåg som skulle gå en timme senare. Och sedan dess har vi inte setts - hon åkte till USA för en teater-roll kort efter programmet. Och som för många mobbade - vad blev det av mobbarna? Inget! Vad blev det av den mobbade? Allt. Hon hade framtiden för sig, men hennes mobbare är kvar i Stockholm med dåliga jobb. De flesta i alla fall. Precis som de som mobbade mig på Hammarspången! det är livets hämd på ondskan. Att de som mår dåligt blir starka. I alla fall om de inte dör dessförinnan.

[25/07/00]

Det börjar bli lite tjatigt nu. Efter att ha ätit lunch tillsammans med Tobben och Marx, bestämde vi att vi skulle ses halv nio mitt under Eifeltornet (De skulle bestämt släpa med mig upp; gåendes). Ungefär tio minuter försenad, och med andan i halsen, kom jag dit. men de stod inte att finna någon stans. Och klockan tjugo i tio gav jag upp och åkte hem. Var fan är dom nu då? Blä. jag känner mig ensam, onödig och totalt utan mål.

Och vad gör jag här? Vad fan är meningen med det hela? Jag trodde jag reste till något. Jag reste från något. Jag är fri. Jag trodde det var som att dö, men det var alla andra som dog. Jag är kvar. Ingen bryr sig. Ingen skulle bry sig om jag bara försvann. Jag finns inte. Officiellt finns jag inte ens här i Frankrike. Vem skulle sakna mig? Vem skulle ens vilja sakna mig om de viste? Men vad munken inte vet, är att inte ens i Nirvana slipper man livets lidande.

Nä, jag klarar mig alltid. Andra kanske går under. Men jag klarar mig alltid. Så tänkte jag. Och se på mig; jag klarade mig. Men till vilket pris! Man kan inte välja om man vill bli rik och olycklig eller fattig och lycklig. Man kan välja att vara fattig och olycklig eller rik och olycklig. Lycklig eller olycklig väljer andra åt en. Är det rättvisa? Jag klarar mig. Jag skall klara mig. Jag skall inte be någon om hjälp. Jag behöver ingen hjälp. Jag kan stå på egna ben. Fågelungen har vingar nu. Men inget bo. Sover oroligt högst uppe på en gren.

Jag är klädd i svart och mörkt grått. Samma färg som asfalten. Hade jag behövts skyddmönster hade det varit det. Jag försvinner undan. Jag är en del av staden, inte en invånare. Ingen ser mig när jag går längs en gata. Jag finns inte. Jag behöver inte finnas. To be or not to be. Det är inte frågan. Existens är ointressant. Tanke är intressant. Jag tänker, altså tänker jag. Om jag finns spelar ingen roll, min existens påvärkar inte folks uppfattning av mig. det här, ungefär, kom jag att tänka på, på väg till tunnelbanan till Eifeltornet.

Kanske undrar du, läsaren varför jag skriver så lite om andra människor, eller mina relationer till dem. Det har flera anledningar. En av dem är att jag inte har så mycket mänsklig kontakt här i Paris. Men det är bara en av dem. En annan, och viktigare, är att jag inte vill. det här är en text om mig, inte om min relation till omvärlden eller min syn på den. I alla fall inte i första hand. Naturligtvis tar jag upp den för att förklara mig själv - jag är ju ändå på ett sätt en produkt av min omvärld. Men jag behandlar den aldrig som det primära målet med min text.

När jag gick i 1:an på C, skrev jag en sorts dagbok som jag sparade i en SQL-databas. I den skrev jag "i realtid", dvs när saker inträffade, såtillvida jag vid tillfället satt vid datorn, och inskrivningstiderna loggades automagiskt. Dessutom skrev jag in vad jag höll på med för verksamhet för tillfället, och man kunde från webbsidan summera och få statistik över tiden jag lagt på olika verksamheter. I den skrev jag mycket om min omvärld.

Huvudmålet och grundidén var att försöka förklara mig själv i termer av mina upplevelser av min omgivning. Och genom att, vilket var en av mina föresattser, alltid skriva vad jag faktiskt tyckte, även om det kunde göra folk arga på mig, så blev flera personer riktigt förbannade och sade upp bekantskapen. Vilket var lika bra. den var inget värd - den byggde ju på falska föresattser och förväntningar!

Hur som helst så förlorade jag hela databasen vid ett crackerangrepp. Och jag hade ingen backup, för databasen låg inte i /home, som var det enda jag tänkt på att ta backup på... Och lika bra var det kanske ändå. Hade jag tagit med den i en bok hade jag kanske blivit åtalad för förtal. Ja, så illa var det. Jag har ju skrivit att jag lätt sårar folk. men de jag skrev om förtjänade det. De var precis så som jag skrev.

[27/07/00]

Knarkarkvart. Så ser det ut hemma hos mig just nu. Det skrattade vi åt ganska mycket när jag råkade komma på. För sprecis så ser det ut, med kuddar med täcken över allt, och Marx tycker att låtnamnet på aktuell låt är fel<Tm> . Vi var och studsade på en jättetrevlig Goa-trans-klubb hela natten, och sedan försökte jag gå till jobbet. Mindre lyckat.Jag höll på att somna framför skärmen, och Jean-Loupe tyckte att jag skulle ta en dag comp-ledigt och gå hem och sova...

Mycket knark var det på den där klubben. Marx och Tobben påstår sig ha sett en massa extacy, men jag såg då bara hash-pipor. Fast det var en hel bunt pundare som kom fram och ville köpa eller sälja knark av olika slag. Man hade kunnat tjäna en grov hacka som bulvan!

För övrigt var musiken det bästa man kunde tänka sig. Studsa! Men priserna i baren var katastrof: en cola kostade 35 frang!

Nu fick Marx vist lust att bygga ett eget OS. Helst i ett eget språk. Den där känslan har jag haft ofta. Gå och dö. Marx flummar om konstiga tavlor på väggarna och den lilla svarta ploppen vid lampan som kan växa och äta upp en, och om att klättra upp på utsidan av Eifeltornet. Man skulle nog bli stoppad ungefär halvvägs. Och så bladea ner med ett snöre runt magen. Och så exploderar solglasögonen längst upp med vattenrushbana från toppen. Fan vad man skulle bränna sig i arslet. Fiska i Sain. *Läser upp vad jag nyss skrivit* Marx säger ``Jävla kool rave-party igår'' . Och så babblar de lite om sacre-coeur och rekursiva kyrk-källare. BLOBar diskuteras också 8Binary Large Objects för de som inte vet).

[30/07/00]

Hepp, och i morgon åker Marx och Tobben. Och det säger de idag... jaja. Hur som helst. I går var vi tillsammans med Jennie nere i katakomberna. Gissa oom man blir avtrubbad på att se skelett :) Det fanns massor av skelett uppradade i snygga mönster, samt några små altare (de har hållit gudstjänst där!). Efter det var allas skor nersölade av kalk (Marken där inne bestod av kalksten, vatten och malda skelett). Därefter fikade vi lite och lyssnade på en konsert i en kyrka.

Senare på kvällen gick jag och Marx till Gibus igen (Tobben tyckte att han höll på att bli sjuk och gick hem i stället). det var inte lika bra musik, och allt var en bra bit dyrare. Men jag blev uppraggad av en söt fransyska, som tilltalade mig på engelska, eftersom "I am more talkative in english"... Nånstans där tröttnade Marx på att studsa själv, och stack hem. Jag och flickan i fråga, Christinae, studsade en hel del, samt pratade om historia och kultur, bland annat andra världskriget och Kafka. Hon hade varit konststuderande, men jobbade nu med nån sorts restaureringsarbete. Men just nu hade hon semester, och skulle strax åka till USA. Hur som helst fick jag hennes telefonnummer, och vi nkanske kan få till en fika innan hon åker!

För övrigt knarkas det hej villt på det här stället. På Gibus försökte en kille bjuda mig på något obsurt i en liten brun flaska (Som såg ut som en sådan där flaska man har flöjt-olja i), som man sniffade... Mzi hade rätt. påverkade flickor finns det gott om på Paris klubbar, men han hade fel när han sa att de bara blev glada av en kram... Åter igen har jag lyckats: Massor av vänner som är flickor blir det, men inga flickvänner. Jag är nog för trevlig, nogräknad och ful ;)

[31/07/00]

Lite innan utsatt tid kom jag i alla fall fram till tunnelbanestationen (Lite nervös var jag :), och fick problemet att räkna ut vilken uppgång jag skulle upp genom. Men jag valde rätt, sådär bara av en slump. Christinae satt på foten av en staty och väntade. Vi tog oss till ett kafé hon kännde till, där vi satt och pratade. Hon tog ett glas vin, jag en cola. Bland annat kom vi in på skillnader mellan kaféer här och i Sverige, och hur män och kvinnor umgås här och i Sverige.

Underligt mycket såg vi varandra i ögonen under samtalet. Inte sådär drömmande som förälskade. Bara såg varandra i ögonen, som om det var helt naturligt.

Här skulle det kanske passa med en beskrivning av Christinae. Så varför inte? Hon har halvlockigt mörkt hår som räcker precis för att sätta upp i en tofs. De två gånger vi träffats har hon haft det uppsatt mästa delen av tiden, med bara en liten lock lös, vilket verkar vara lite av ett mode här. Grönblå ögon och ett lite senigt ansikte, med några få fina rynkor. Jag vet inte hur gamal hon är, men hon verkar vara runt 25, 30. Men jag har svårt att bedöma ålder på folk, och hon har inte talat om hur gamal hon är. En ganska liten mun, med tunna läppar som ibland ler ett sorgset, snett léende. Hon är ganska kort, kortare än Ylva och ganska smal - men inte med för smala armar. Hon har sådana där bröst som inte är små och fast, inte svällande, och inte hängiga utan bara ser uta att vara hur mjuka som helst.

Jag skall bara skriva några få rader till. Bara några få noter om kvällen. Några få saker Christinae sagt till mig, som jag måste fundera på, gång på gång: ``Can't we met again before wednesday; have dinner or so, just for fun?'' , ``My father'' och så något om att hon var min mor... Underlig flicka är hon. Svår att kommunicera med, man får liksom dra, trilskas och lirka för att få ut det man vill. Något får man alltid, men oftast inte det man vill...

Jag vet inget om världen. Jag vet inte om den har ven meningen, eller i så fall vilken. Jag vet inte om det finns en gud. Man kan tro sig veta. Veta om sin okunska, eller veta om den och inse dess obetydelse. Sanningen är att det inte spelar någon roll om gud finns eller inte. Världen ser ut att vara på ett vist sätt. Det spelar egentligen ingen roll hur den verkligen är - det påverkar ju inte mitt sinnesintryck av den. Och eftersom mitt sinnesintryck är det enda jag kan "veta" om världen, så är tingens verkliga beskaffenhet totalt ointressant. På samma sätt är det med guds existens.

Filosofer har anset det omöjligt att svara på frågor om tingens verkliga beskaffenhet, det enda vi vet är ju våra sinnesintryck. Men de har delvis fel. Det är inte bara omöjligt, utan totalt ointressant.

Den första fråga man bör ställa sig när man ser en fråga är, är frågan eller dess svar relevant. En fråga är relevant bara om dess svar på något sätt förändrar eller förutsäger hur våra sinnesintryck uppför sig. För frågor, vars svar inte skiljer sig i avseende på förutsägelser eller förändringar, så är svart likgiltigt och frågan ointressant.

Det finns naturligtvis en fara med att bara bry sig med "relevanta" frågor. Man kan aldrig veta om en fråga är relevant. Man kan naturligtvis fråga sig om dess svar förutsäger eller förändrar något, men det är inte helt säkert att man för varje fråga med bestämdhet kan veta det. Problemet är på ett sätt rekursivt. Men det där är naturligtvis bara ett problem, inte en fara. Faran är om man tror sig veta vilka frågor som är relevanta eller ej, och tror fel...

Jag har ju argumenterat att frågan om guds existens är ointresant. Guds existens påverkar inte, eller i alla fall inte så som gud beskrivs enligt kristendomen, det liv vi för här på jorden. Det förutsäger heller inget här på jorden. Och något annat kan vi inte uppleva med våra sinnen. Men jag kan ju inte vara helt säker, eftersom gud är en konstruktion av oss människor, och som sådan föränderlig och följsam efter de troendes idéer, så kan ju guds existens faktiskt råka påverka eller förutsäga något. Men det är inget jag vet om. Snarast skall det här ses som ett idéunderlag för dikussioner kring guds existens med troende.

Nu skall jag dock gå och sova... Nattis!

[01/08/00]

Jag har kommit underfund med ungefär på vilket sätt Christinae är konstig - hon har knappt något närminne. Hon har otroliga kunskaper om histopria, främst fransk sådan, men även rysk/baltisk, och hon är ganska klippsk, men hon minns inte delar av, eller minns inte korrekt, vad som sagts för några minuter sedan. och gårdagens samtal är det lika dant med. Jag undrar vad som kan ha orsakat det. Jag borde nog fråga Mzi; han hade nån URL till en site med biverkningar av olika droger. Men det är en underlig effekt, och jag har inte hört om någon drog som skulel orsaka det. Det lustiga är att hon är så smart, och har sådana djupgående resonemang. Mycket mer djup i en någon på jobbet. Det är bara som om det jag sa filtrerades och GCades lite för ofta. Som om GCn fått en knäpp och gick bärsärkagång i aktuell stack-frame.

Vi råkade ramla in på det jag skrev om igår; min idé om frågors (o)relevans. Och om guds existens. Och jag lyckades, med gårdagens logik, komma fram till att jag nog trodde att inget spelade roll, att inget är relevant. Men samtidigt var det en vacker kväll, som var relevant. Vi satt på ett litet kafé och drack jos och pratade, mörkret föll och trädens löv vinkade sakta av och an ovanför oss. Efteråt gick vi mot tunnelbanan där hon ställt sin cykel, ömsom hand i hand, ibland springandes, ömsom hållandes om varandras midja eller axlar.

På jobbet blev inte mycket gjort idag. Först och främst dök det upp ytterligare en tysk, som jag blev ivägskickad till konferensrummet med för att förklara hur saker och ting funkar på Mandrake. Mycket pratglad typ, som gjorde mig mycket nervös genom att inte kunna sitta helt stilla, utan skaka på händer/huvud lite. Påminner lite om Moment, fast mycket mer irriterande genom sina rörelser. och så tyska! Ush för det språket! Dessutom så gick mästa tiden åt till att leta efter en specifikation av MSC-protokollet, vilken jag sent om sider hittade.

[02/08/00]

Idag träffade jag Christinae igen. Jag tror inte hon riktigt har problem med närminnet. Hon kom ihåg en massa saker som vi pratat om. Men nåt skumt är det. Kanske är det bara ett språkproblem, men jag tror inte riktigt att det är så enkelt. Hur som heslt så skulle vi träffat några av hennes kompisar, men de dök inte upp, så vi bara satt på ett tex-mex-ställe (Eller snarare två) hela kvällen.

Jag har funderat mer på min krypto-idé, och tror jag hittat en svaghet. Hur som helst, idén är följande:

• Börja med en random-pad (stort slumptal), det är vår nyckel, och den måste finnas hos både mottagare och sändare.
• Sändaren skapar nu ytterligare ett, lika stort, slumptal, XORar det med nyckelnj, och sänder.
• Mottagaren XORar det mottagna datat med nyckeln, och får nu det nya slumptalet som sändaren genererat
• Nu byter både mottagaren och sändaren ut sin nyckel, som de slänger, mot det nya slumptalet, och itererar.

På det här viset överförs naturligtvis inget data, men, om vi, när vi sänder den nya nyckeln, innan vi krypterar den, komprimerar den (med någon komprimeringsmetod), så får vi oftast lite plats över (säj 10% i medel) som kan användas för riktig data. Nu finns det dock ett problem: Den nya nyckeln kan i vissa fall vara rent brus, och inte komprimeringsbar. I det fallet måste vi indikera att den inte komprimerats, och att inget data överförts förutom den nya nyckeln.

Det kan indikeras antingen genom att alla sådana "vita" nycklar, som dessutom har en nolla som sista bit kastas, och en etta som sista bit i ett meddelande innebär att innehållet inte är komprimerat. Det här minskar dock slumptalens kvalité, och kan kanske utsättas för en statistik-atack. Men det är endast en av bittarna, alltid i samma position, som är i fara, och det finns inget inbördes beroende mellan olika bitar.

den andra metoden är att sända en okrypterad bit som talar om om meddelandet i fråga är komprimerat eller ej. I princip lider den metoden av samma problem som den förra: Man kan veta när en nyckel är "för slumpmässig", vilket kan hjälpa till att bryta den, eftersom nyckelrymden i det fallet minskats avsevärt. Enda skyddet är nog att ha en så stor nyckel att den, även då man vet att den är gausiskt vitt brus, är omöjlig att bryta med bruth force.

Jag babblade lite med tysken på jobbet om det här, men han tyckte att det verkade säkert... Jaja, jag får väl leta runt lite och fråga på nån krypto-mailinglista.

[03/08/00]

[05/08/00]

Igår gick jag till Gibus igen, vilket slutade med att jag satt med en sovande flicka bredvid mig, med hennes huvud lutat mot mig, samtidigt som jag funderade på Scheme, och varför Sugar ofunkar med load samt implementeringen av muspekaren i WsLib.

Flickan i fråga, som jag inte ens vet vad hon heter, verkade vara ett riktigt nöt, vilket för övrigt stämmer ganska bra på hela populationen på Gibus. Hon och hennes kompisar blev nästan upprörda då jag avböjde till en cig. med förklaringen att jag inte rökte, och svarade nej på frågan "not even marujana?" som följde...

Hur som helst, kvällen började med att jag studsade fötterna i bitar på dansgolvet, ganska ensam. När stället började fyllas, var jag redan plaskvåt av svett och mycket törstig, så jag gick och köpte en cola. Utanför VIP-avdelningen (Urkas för den altså. Den påminner altför mycket om ett litet klassamhälle. Har de inte haft revolution här???) stod ett gäng mörkhydae och hoppade runt och street-dansade. Riktigt duktiga var de faktiskt. Det är nästan läskigt att man kan bli så bra på att studsa runt och tvärstanna på tårna! Klart coolt.

Men mina ögon fångades av något annat: En mycket söt, kort flicka med stora, fasta bröst som studsade runt tillsammans med en längre, smalare flicka. Den längre var inte lika bra som killarna på hoppandet, men klart OK på det. Det verkade som om den längre var koolare, viste hur saker här brukade gå till, och den kortare var typ en kompis hon släpat med. Fast hon studsade ganska bra hon med.

Jag stannade där ett tag och tittade på dem. Tänk om man kunde hoppa så! Hur som helst så var mina fötter i bitar, så jag slog mig ner på en pall som står där. Nu satt jag så att jag såg baren, och i vänstra yttre delen av mitt synfält ser jag en ganska kraftig flicka som står med armabågarna på baren. Hon tittar lite åt mitt håll, och jag tittar tillbaka och ler. sedan en gång till, och sen tappar vi varandra. Hon går iväg ut mot dansgolvet. Jag följer inte efter. Varför skulle jag göra det? Jag hade det bekvämt där jag satt, och var alldeles för trött för att röra på mig.

Men efter ett tag går jag iväg mot ett litet borde med stolar nära dansgolvet, jag vill se om jag kan hitta hennes blick och leka lite igen. Efter ett litet tag kommer hon dansande bortifrån baren. Får syn på mig och ler. Jag ler tillbaka, hoppar ner från min stol och dansar framför henne. Närmare och närmare, och så slår vi armarna om varandra, dansande. Hon ställer ifrån sig sin drink, kysser mig och kråmar sig mot mig. Ganska mycket hångel blev det!

Så, vad inser nu en Egil som sitter på Gibus med ena armen löst hängande runt en sovande flicka, som somnat nästan mitt i en kyss? Tänkandes mest på hack? Jo, jag funderade på hur lite jag egentligen bryr mig om folk på det här stället. Vilka nötter de är. Där satt jag, en högavlönad programmerare, vars största rikedom är min hjärna, tillsammans med en knarkarflicka, som supit och knarkat skallen i bitar. Hon tyckte att jag inte hade mycket roligt. Det har jag vist...

Det intressanta är väl hur olika människors liv kan vara. Låt vara att människor är lika. Men deras liv är det inet. En del spenderar dem på att vara lyckliga, vilka medel som än behöver användas. Andra försöker göra något. Jag tänkte på Mashlows (stavas det så?) behovstrappa. Hur de flesta programmerare inte får nog av de grundläggande behoven, som sex, hångel, skitsnack med kompisar, men endå ägnar sig åt självförverkligande. Och lyckas bra med det. Jag tror nog att felet han gjorde, var att inte inse att man kan undertrycka ett behov, genom att uppfylla ett annat och ägna så mycket tid åt det att man inte ser det första behovet. Behovens inbördes prioritetsordningens pelar ingen som helst roll för detta. Med andra ord kan man undertrycka behovet av närhet, genom att ägna hela dagarna åt att leta mat, eller behovet av mat genom att ägna sin tid åt hackande (Naturligtvis kommer detta att inte funka i längden, eftersom behovet av mat är fysiskt, dvs vi dör av svält (Inte icke-uppfyllande av behovet utan underskott av energi) efter ett tag om vi inte äter).

Sitter pån jobbet och ojjar mig över en bugg i Guile: delay ofunkar inuti funktioner! Helt värdelöst! Dessutom är det en bugg, för enl. r5rs 8Och alla implementationer utom Guile) så skall det funka... Så jag har skickat en bugg-rapport till GNUna. Får se när det fixas, dock. Kanske jag skulle ta och leta bugg-anledning själv?

[07/08/00]

Här passar det nog att beskriva klubben: Vi kom först in i ett halvstarkt upplyst rum med väggar, golv och tak av kalksten, och en trappa, med ett räcke av kalksten med sniderier i, som ledde neråt. Nedanför trappan fans till höger ett litet bås med en flicka och en pojke som tog betalt: 70Frs, och då inkluderades en fri drink i baren.

Till höger fanns toaletterna, men det noterade jag inte förrens senare (dock kan jag tillägga att allt därinne var i kalksten, utom de nödvändiga porslins och metalldetaljerna, samt några ljusstakar i järn. Mycket fräsht var det också). Framåt var en smal (knappt en meter bred) gång, som vindlade sig genom ett antal 90-graders-krökar. På väggarna hängde ljusa slöjor och ljusstakar i järn. Så kom man ut in en större gång, eller snarare rum som låg vinkelrätt mot den smala gången. Rumet hade välvt tak av sten, och två hål i den motsatta väggen in mot ytterligare ett sådant rum. Till höger var en liten bar i vilken det serverades drinkar för 10Frs och alkoholfria saker för 5Frs. Mycket, mycket billigt med andra ord :) Mellan de två hålen/portarna fanns två stolar av järn, och på väggarna satt ljusstakar av järn och ett och annat stenklot hängde i järnkedjor. Här och där fanns även fastsementerade träbjälkar i mörkt trä med sniderier i gotisk stil.

I det andra rummet fanns ytterligare en bar, också den av sten, men med en massiv hörnstolpe av snidat trä. Även här fanns det stenkulor, ljusstakar och ett fåtal stolar. Belysningen i båda rummen bestod av färgade spotlights och stearinljus. I rumets ena kortsida, motsatta sidan mot baren, fanns en dörr som, genom en ganska lång, smal gång, ledde till ett mycket långt nliknande rum i rät vinkel met dessa första två, vilket tjänade som dansgolv, med en stor uppsättning små lampor, strålkastar och högtalare i taket. I samma ända av det andra rummet, fast i långväggen, fans en liten dörr in till ett fyrkantigt rum med bänkar längs väggarna, och ytterligare en dörr som ledde till ytterligare ett sådant rum.

Från dansgolvet fanns en smal gång i samma ända som gången till de två första rummen, som i långa trappsteg letade sig uppåt. Till vänster i gången fanns små rum, in till vilka öppninger med snidade, mörka trädörrposter ledde. Rummen var ganska väl upplysta, och med god ventilation, och antagligen tänkta för rökninge, även om förvånansvärt få nav gästerna på klubben rökte.

Vart gången egentligen ledde vet jag inte, jag utforskade det aldrig, eftersom jag ägnade kvällen mestadels åt att antingen studsa, rusa runt hand i hand med Sandra och Veronique eller sittandes, pratandes med dessa och Tim och Paul. Jo, och ibland kan jag nog vara lite flickaktigt barnslig och fnittrig. För övrigt höll jag på att bli indragen på toa med/av dem. Av nån anledning drog jag mig dock ur...

[08/08/00]

Blä. Jag äger faan bara skrot. Nu vägrar båda CD-rom-spelarna på min dator att mounta. Troligtvis har det väl blivit osync eller nåt på bussen så jag måste boota om skrothögen. Men jag kan inte boota om den, för då kan jag inte logga in igen, eftersom jag inte har något tangentbord. Jag borde verkligen köpa en adapter till det jag har (Det är PS/2-kontakt, men datorn har mini-DIN)... Så nu slipper jag musik...

Hela atmosfären på klubben och mellan mig och Tim, Paul, Sandra och Veronique var lite småmysig. Speciellt så sprang ju jag och flickorna runt hand i hand helt galna (Speciellt Sandra!), småkramades och var allmänt avslappnat smågosiga. det var nog ganska bra att jag hånglat av mig lite på fredagen på Gibus :) Jag verkar inte ha speciellt stort behov av sex eller ens hångel - nån gång varannan månad sådär är alldeles tillräckligt. Men gos och bara kompisnärhet kan jag inte få för mycket av!

Kvällen slutade dock lite läskigt: Veronique hade somnat på en bänk, och jag kom fram och skulle se om hon sov, och just då vaknade hon. Hon låg på sidan med benen uppdragna lite halft, och hon gjorde en gäst att jag skulle sätta mig framför henne, vilket jag gjorde, la armen om henne lite lätt. Så satt jag en ganska lång stund medans vi småpratade lite. Så berättade hon att det varit en kille som kladdat på henne när hon sov, att hon vaknat och skällt ut honom, men att han kommit tillbaka och varit sur för att hon inte ville ha sex med honom(!). Och just då dök han upp. Veronique satte sig upp, och de började skälla på varandra. Att han bara inte fattade att hon inte ville och drog! De drog en hel del uppmärksamhet till sig. Bland annat barpersonalen, som småskrattade lite åt det hela, eftersom Veronique var på vippen att klippa till honom, och han hade nog inte kunnat försvara sig speciellt bra. Men hon klippte aldrig till honom, även om hon efteråt sagt att hon var på vippen att sparka honom mellan benen...

Naturligtvis uppförde han sig inte bara som en riktig slusk, han var rejält puckad också. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka lite synd om grabben. Runt 35, antagligen, ganska ful, och definitivt desperat. Han behövde sex helt enkelt... Men min fundering stannade inte vid detta. Vad skiljde honom från mig? Att jag inte försökte ragga upp Veronique fast hon var übersnygg och hade stora bröst? Ungefär det, ja. Jag vet min plats. Jag vet vilka jag kan ragga på, och vilka jag inte kan. Som en anna slav. Egentligen är detta inte helt sant. Jag skulle aldrig kladda på någon som inte visiat utom allt tvivel att hon/han ville bli kladdad på. Aldrig. Och vem jag raggar på är snarare en fråga om hur en om vem. Och jag verderar vänskap mycket högre än tillfälliga sexuella relationer. SÅ egentligen var det bara en reflektion över absurditeten i min egen existens. Inget som direkt beskriver mig själv. Men ändå.

På väg hemmåt från klubben bestämde vi att vi skulle ses dagen därpå. Så på söndag, ungefär vid sådär tre på eftermiddagen, tog jag mig hem till Veronique, där Paul också sovit. Nu var den mysiga stämningen ganska bortblåst. Mest för att det hela blev lite stressigt och konstigt; Paul skulle tillbaka till storbritanien idag, så vi skulle hinna se allt<Tm> . Och Tim och Sandra dök inte upp förrens vid halv tio på kvällen, då de vaknade och lyckades släpa sig upp och dela en middag på en chinesisk restaurant i Quartier Latin.

[09/08/00]

I går började jag hacka på en ny .xpm-reader till WsLib (Den gamla snodde jag ju från Zvg, och den kan inte göra dom coola saker jag vill). Så jag stannade på jobbet till runt elva, då jag satte mig på tunnelbanan hem med ett tangentbord (Dags att boota om burken igen eftersom den vägrat mounta saker :() och min bärbara, som jag släpat till jobbet för att kunna ge Tobben och Marx en kopia av dagboksavsnittet från den gågna helgen, vilket de bett om. När tåget passerade stationen innan Republique, hörde jag någon ropa "Egil", vände mig om, och får se Jennie på perongen mitt emot tillsammans med en annan flicka som jag inte kännde igen. Jag tog ett snabt beslut och rusade av tåget och över på den andra perongen.

den andra flickan visade sig vara Jennies kompis från sverige som skulle vara och hälsa på den här veckan, Elin. En ganska söt och storbystad flicka med ganska ljust hår och ett ansikte som lite liknade Jennies.

Hur som helst så blev det lite flackande av och an med en extra tur och retur till sentier, innan vi bestämde oss för att åka till Republique, där vi satte oss på Tobben och Marx' favoritkafé och tog varsin öl (Jupp, Egil dricker öl numera, fast bara Guinnes. Allt annat är ju bara äckligt blask :). och i kväll skall vi gå på Gibus tillsammans, har vi plannerat...

[12/08/00]

Jag har nu inte skrivit något på ett bra tag. Mest beroende på att jag inte hunnit tänka. det enda jag hade kunnat skriva hade varit en exakt skilldring av vad som hänt mig, vilket i sig är ganska tråkiga saker. Jag har varit på Gibus, jag har hackat, sovit, ätit, osv. Skall jag skriva här, så skall det vara för att jag har något att berätta; en känsla, en tanke, en idé.

Jag har också varit rädd. Eller snarar bara inte tyckt om. Tycker är äckligt. Jag har en bunt små fobier som jag skapat själv. De är faktiskt ganska praktiska. I alla fall så länge man inte ändrar sina åsikter. Låt mig ta ett exempel: Jag tycker att kött är äckligt. Mycket äckligt. Det är faktiskt väldigt praktiskt. Tänk hur det skulle vara att vara vegeterian och gå runt och tycka att det luktar gott och bli sugen! Ush! Naturligtvis härstammar det äcklet som alla andra av mina äckel från någonstans i 5-, 6-årsåldern. Problemen uppstår när man försöker ändra sig.

Kroppar är äckliga, och då speciellt könsorgan, fötter och munhåla. Fast äckligast är kladd. Gägga. Jag har aldrig gillat såser. Jag vill ha "torr" mat. Soppa är okej, men bara om den är klar. Och äckligast av alla kroppar är min egen.

Det tog emot mycket att ha sex för första gången. Det är tur att man har hormoner. Dom fixade en hel del. Tack och lov. Mentala spärrar, äckel, är mycket starka. Men hormoner är kemikalier, inte bara mönster i hjärnan, och starkare. Tack och lov för det! Annars hade jag väl varit oskuld än!

Men när jag väl gjort det, ja inte haft sex, men legat naken bredvid en naken flicka, smekandes varandra, så försvan en bit av det. Det slog över. Jag viste ju att äcklet var irrationellt och fel. Bara ett hinder som jag var tvungen att ta mig över. Som att gå till tandläkaren. Jag blev ivrig. Ivrig att röra vid hennes kön. För då skulle jag ju bli äcklig. Som att hoppa i en lerjöl. När man väl smutsat ner sig kan man ju lika gärna fortsätta. Man blir ju inte precis renare av att gå upp ur jölen! Så resonerade jag. Om jag bara nuddade henne där så skulle jag vara äcklig om fingrarna och sedan skulle jag lika gärna kunna fortsätta. och javist. Precis så tycktes min hjärna funka. Befrielse! Jag hade överlistat mig själv!

Jag hade berättat för henne om mitt äckel inför min egen kropp och nakenhet och kön. Hon trodde mig inte. Hon tyckte att jag ju reagerade fullt normalt. Jag minns inte exakt vad hon sa, men nåt i stil med att det hade hon inte märkt. Hon skulle bara veta vilka inre strider det var! Det var tur att det tog så lång tid. Vi träffades, pratades vid i nån vecka, och så började vi gosa. Varje gång vi träffades vågade vi lite mer än förra gången. Vi utforskade varandra, mycket, mycket långsamt. Men det gick framåt. Tack!

Jag drömde en skum dröm inatt. Eller egentligen var det nog flera drömmar, för jag vaknade flera gånger däremellan (nån gång vid 8, nån gång vid 10 och slutligen så gick jag upp vid 3).

Jag är uppe på ett berg, och där uppe finns ett litet hus, och Benny håller på att byta värmepanna i huset. det är i en källare med vitkalkade väggar och små fönster och lågt i tak och sneda och vinda väggar och tak och ljust. Och nån stans här har jag sex med en kvinna jag absolut inte borde haft sex med eftersom Kettil är kär i henne eller nåt.

På väg ner från stugan går den smala stigen förbi en massa giftiga spindlar så man måste hoppa på tå på små stenar. Därefter (Och här tror jag det är en ny dröm) går den förbi en byggnad som ligger i branten. Byggnaden är faluröd och av trä. Branten är liksom i trappsteg. och där inne sitter systrarna Graaf (väl påklädda) och skriver autografer. det är massor med folk, och nu är det nån sorts mässa upp epå berget. Vi (jag och Kettil och nån mer) glömmer flera gånger nåt, och måste gå in igen. Jag minns bara utgången. Gång på gång spelas det upp; vi kommer fram till utgången en gång till, försöker hitta biljetterna (Man kommer inte ut utan dem). Jag klättrar ner genom en lucka i byggnaden, och lyckas nästan falla och dra med mig en av systrarna i fallet. Jag klänger mig runt och försökre att inte falla. Tar spjärn mot balkar. Systrarna skrattar och undrar om jag verkligen kan ta mig upp dä. Men jag lyckas. Och så är jag uppe mellan smala, sneda väggar. Och jag tappar bort vad som är upp och ner. Jag tar spjärn åt alla håll för att inte falla. Vänder mig, Och så öppnas en lucka och jag ramlar ut på sidan om byggnaden. I säkerhet.

Men nu har vi inga biljetter och måste ut. Vi flyr springande över en parkering, hoppar över stängsel och blir jagade. Jag lyckas skaka av mig förföljarna när jag springer över ett antal höga jordvallar (ungefär lika höga som jag. Svagt sluttande på ena sidan, branta på den andra. Som tur var i rätt riktning) och kommer till en tågstation. det hela är i sydafrika och det är varmt, ljust och dammigt. Ett smalt spår och ett tåg kommer in och jag är rädd att jag fortfarande är förföljd. Men jag tar mig ombord. Jag pratar med en äldre kvinna som pratar afrikaan med sin dotter. Vi pratar bara lite löst om hur långt det är till (stor stad vilkens namn inte sas i drömmen).

I går pratade jag med Dado (Stavar han sitt namn så?) om UI-design, visade honom sidan jag precis skrivit om mina idéer/regler kring det och förklarade mina idéer om Mac-menyer i GNOME och hopklistrande fönster och ToolWindow-managers. Han blev imponerad, och tyckte att det borde jag hacka efter att Aurora blivit klart. Till 7.3 mao! Jippi! Himmelrike! Jag har verkligen ett jobb där jag gör precis det jag vill göra. Jag har betalt för att utöva mitt fritidsinträsse. Han lovade till och med att hjälpa mig prata med Jean-Loupe om det (Jag känner inte Jean-Loupe så bra. Alls. Och han är min chef. Här är det helt normalt att man inte känner sin chef. Men för mig är det helskumt. Speciellt efter hur det var på HernLabs)!

[13/08/00]

Jag gick på kvällen till den där gothklubben jag tidigare berättat om (Jag vet fortfarande inte vad den heter. Men adressen är i alla fall 50 Rue Saint Sabain). Nu spelade dom ändå bättre mysik (Det hände flera gånger under kvällen att jag blev alldeles kall och ryste mitt på dansgolvet, så bra var mysiken). Nu hade jag inte tid eller ens lust att ragga. Jag bara dansade. Jag studsade. Jag tog ut mig totalt. I morse när jag kom hem, så var jag som en disktrasa. Det dröp om mig. Fötterna skakade. Huvet känndes som om det hängde på en tråd och var fyllte med bly. Jag var nog ganska lycklig.

Så, nån gång frampå morgonkvisten dansade jag ganska långt in på dansgolvet. och får se en svagt mörkhyad, ganska kraftig flicka med halvlångt, mörkt smålockigt hår. Hon tittar mot mig, och jag tittar tillbaka. Snart dansar vi tätt intill varandra. Och så har vi armarna om varandra. Vi dansar så en lång stund, ömsom med huvudet lutat mot den andras axel, ömsom med näsorna mot varandra, tittande i varandras ögon.

Det dröjde ganska länge innan vi kysstes. men när vi väl börjat, gud vad underbart! Vi kysstes som om det inte fanns något annat. Vi gick ut till baren eftersom jag behövde ta nåt att dricka (Jag svepte ett helt glas apelsinjos i ett enda tag. Jag hade nog studsat lite väl mycket :), stod i gången mellan de två bar-rummen och kystes och småhånglade. Vi blev krockade in i av en hel bunt människor som tänkt ta siog förbi där vi stod. Så vi flyttade oss, men först efter en lång stund. Jag satte mig på en pall precis bredvid dörren till det fyrkantiga rummet, och hon ställde sig bredvid. Jag med ansiktet inborrat mellan hennes bröst, hon med händerna i mitt hår, runt min nacke. Vi kystes, vi smektes.

Så mycket har jag inte gosat på länge. Men allt roligt har ett slut. En av hennes kompisar dök upp, och dom skulle gå. Men jag fick hennes telefonnummer. Vi får se hur det går med nästa träff. Men jag tror nog att det skall gå bra :)

Så mycket gos, och det enda jag vet om henne, förutom hur hennes runga känns, hur hennes ögon ser ut, hur hennes hår luktar och så vidare, är hennes namn; Vanessa. Det sas egentligen inte så mycket i går kväll (Snarare i morse, men vadå). Hon vet iofs att jag är programmerare och från Sverige, men det är ungefär allt... Åh, hon är söt, sexig, gosig, underbar. Henne vill jag ha :) Och helt normal och korkad kan hon ju inte vara - hon är ju gothare!

Jag kom att tänka på att jag egentligen inte är en enda person, inte homogen. Jag är som en lök av lager på lager av nya bitar av personlighet. Det verkar som om man inte kan ändra sin personlighet, bara lägga till till den... Jag är fortfarande den frigide lilla pojken som är rädd för kroppen, för gägga och mörker. Men samtidigt är jag den unge mannen som går ut på gothklubbar och gosar med söta flickor. Samtidigt som jag är den inåtvände datornörden som kan ägna veckor, månader eller till och med år åt ett enda stort underbart projekt. Jag är alla dessa på en gång. Vill du inte ha allt, så slipper du känna mig helt. Samtidigt är det ett skydd - alla mina vänner vet inte alla mina sidor. Jag har delar som ingen vet. En del skulle nog till och med bli skrämda om de viste allt. Nej fel. Nästan alla skulle bli det. Jag tror att de flesta människor (Utom bimbos då, eller kanskle speciellt bimbos?) har skal, har delar de inte visar. Om alla var genomskinliga skulle samhället braka ihop ögonblickligen. Vi lever i en illusion av vänliga, osjälviska människor med höga ideal. Men under varje gatsten, bakom varje hörn, lurar våra sanna jag...

[14/08/00]

Idag har jag knappt gjort något vettigt på jobbet. Jag har mått lite illa, med en konstig känsla i halsen. Kanske håller jag på att bli sjuk? Det vorre opraktiskt... Mycket opraktiskt. Speciellt som jag ringt till Vanessa och bestämt träff med henne i morgon klockan 12. Nu var jag inte lika nervös som första gången jag ringde till Christinae. För det första så börjar jag vänja mig vid att folk faktiskt kan tycka att jag är snygg, att jag kan ragga upp folk och bli uppraggad.

Dessutom vet jag mer var jag och Vanessa förhåller oss till varandra än jag viste när det gällde Christinae (Som för övrigt kommer tillbaka från USA i helgen. Skall bli kul att prata med henne igen). Jag och Vanessa har knappt pratats vid, men gosat desto mer. Ja, gosat. Inte grovhånglat, bara småhånglat. Kyssts. Kramats. Rufsat varandra i håret, smekts och haft oss. På ett sätt är det lättare. Men nu tror jag att jag har lite koll på Christinae. Hon verkar bara vilja vara vän, vilket är helt okej för mig. Annars hade det nog blivit lite rörigt :)

På ett sätt är mitt flängande på uteställen, mitt hånglande med flickor och och till och med mitt hackande en hämnd. De som var lyckliga, som skrattade åt mig, när jag gick i mellanstadiet/högstadiet, vad har dom nu? Men det är lite läskigt att man är så hämndlysten. Hämnden är ljuv. Så visa ord. Men var är humaniteten? Var är den kristna kärleken? Jag kan nog tala om det: den finns inte. Den finns bara bland de som aldrig råkat ut för den.

Men tro nu inte att jag bashar allt vad religion eller kristendom heter. Inte alls. Men det finns en dubbelmoral, en kärlek till grannen som precis under ytan är rädsla för det okännda, ett hat av de olika. Den hatar jag. Hatar du mig, säj det rakt ut! Barn är så gulliga. Pyttsan!

För mig är sex ett behov som alla andra. Som att vara hungrig. Är man hungrig måste man äta, och man blir hungrig med jämna mellanrum. Precis så är det med sex med. det är inget speciellt med det. Det är lite sorgligt. På mina vänner låter det som om sex är det underbaraste som finns. Över allt. Utan kontroll. Utan behärskning.

Jag är nog för kontrollerande, för kontrollerad för det. Jag vill ha kontroll. När jag och Vanessa kysstes, hade jag ögonen öppna mesta delen av tiden, vilket hon lade märke till (Vilket betyder att hon åtminstonne msåte haft öppna ögon en del av tiden!), och kommenterade. Jo. Jag har ögonen öppna nästan jämt när jag inte sover. Med några mycket få undantag. Jag vill ha kontroll över mig själv. Jag behöver ingen kontroll över min omgivning. Men jag behöver fullständig kontroll över mig själv och hur jag upplevs...

Nej, nu borde jag ta en dush, diska och städa upp i den här svinstian! och hänga upp tvätten jag tvättat...

[15/08/00]

Precis så känns det för mig. Jag vill inte stänga in mig i Sverige. Jag tillhör inte Sverige. Jag tillhör världen, och världen tillhör mig. Det kan låta naivt, men jag tror att jag kan göra en skillnad. Inte mycket, men en liten, liten skillnad. Jag skriver program, som vem som helst får använda, och som jag försöker göra så att vem som helst kan använda.

Men jag skulle vilja hjälpa andra att lära sig. Jag dagdrömmer ibland om att samla ihop en bunt fattiga men intelligenta personer, ge dem varsin dator och en uppsättning Linux-CDs. Men det är ju bara dagdrömmar. För de flesta människor vill inte lära sig. Många väljer trygghet före frihet. Trygghet från det främmande, inte bara det farliga. Eller att åka till nåt universitet i nåt u-land och hjälpa till att bygga upp ett universitetsnät. Och egentligen finns inget som hindrar mig. Jag behöver bara få tag på rätt personer.

Jag borde verkligen diska och städa upp här, nu när Vanessa kanske skall komma hit (Vi skall i alla fall träffas, men om vi kommer att gå hem till mig eller till nå't kafé återstår att se. Men möjligheten finns. Och jag vill inte bjuda hem någon till en svinstia...). I morse när jag vaknade kännde jag mig halvless. Jag började nog bli lite småsjuk igår. Men nu, efter en kopp té, känns det mycket bättre. En disk och en dush skulle nog göra gott!

När mina förälldrar hälsade på, började vi prata om mitt jobb här. De verkar förstå andan lite, även om de inte förstå vad jag gör. Men på ett sätt verkar de inte se det. Det är som om vuxenvärlden har svårt att förstå en sak: ideologi som går ihop med företag och pengavinster. Att man kan vara idealist och överleva på en gång. Då, när de var unga, var det dom mot kapitalet. Nu är det vi mot det gamla. Kapital utan ideologi och drömmar är bara makt.

Jag tror att de börjar förstå. Men inte helt. Det är nog fortfarande en gåta för dem, att jag lägger ut programmen jag skrivit på min hemsida. Att hela Linux-Mandrake går att ladda ner gratis. Jag skulle så hemskt gärna vilja att de förstod. Men jag har svårt att förklara. Det är lättare att argumentera med en som anser att man har fel, än att förklara för en som bara undra. Bennys kommentar angående hur jag blev anställd, att MandrakeSoft hittat Aurora på min hemsida, säger så mycket: "Men då får du ju inga royalties?"...

Den här dagen började visserligen surt med ont i huvudet och halsen, städning, disk och slit. Men gud vilken underbar dag! En ren lägenhet, och en flicka som vill att jag skall ringa igen! Nåja. Jag får nog ta och berätta lite mer i detalj vad som hände i eftermiddags...

Klockan började närma sig 13, och jag började bli stressad. Jag flängde och fixade. Och hann faktiskt med att dusha (viktigt, juh!). Men det fick bli min vita "Liberte, Egalité, Linux"-tskirt, eftersom allt svart fortfarande inte torkat... Så, kvart i ett gick jag nydushad i lugn takt ner till Metron. jag var inte ens nervös. Fast det var andra gången någonsin jag skulel träffa Vanessa. Och jag som brukar vara vså nervös med nyqa människor. Men jag börjar som sagt vänja mig. Det var nog bra att flytta till Paris; jag tvingas tänka i nya spår. Jag klampar inte på i sammas spår hela tiden. Men nu hade jag i alla fall klampat lite i klaveret, även om slutresultatet blev riktigt bra...

Nån minut över ett dök så Vanessa upp. Vi kysstes lätt och gick, efter kort övervägande, hand i hand bort till kaféet mitt emot kyrkan mitt emellan Voltaire och Bastille. Vi satte oss vid ett bord nästan lägst inne i hörnet. Efter en snabbtitt i menyn konstaterade vi att så värst mycket vegetariskt fanns inte att tillgå (Hon är också vegeterian! Mums!), så vi beställde bara in något att dricka.

Jag hade inte sepeciellt svårt för att babbla på, och även om det fanns en hel del språkproblem, så var det av mindre vikt. Men, och det var här jag hade klampat i klaveret, det blev en ganska rejäl kulturkrock. Jag viste inte. Vist, jag viste ju att förhållandena mellan killar och tjejer skiljer sig mellan här och Sverige. Men inte på den punkten: Om en kille får ett telefonnummer till en tjej efter att de hånglat på ett uteställe, så förväntas det inet att han skall ringa... Men det viste jag altså inte. Hur som helst kröp både det, och att hon hade pojkvän sedan tre år, fram. Men det blev aldrig pinsamt. Bara lite.

Vi satt mitt emot varandra, och smekte varandras händer, helt koncerntrerade på den andras händer. Vi satt så en mycket lång stund, utan att säga något. Jag blundar (Det är inet ofta jag gör det), och just då råkar hennes händer snudda vid mitt ansikte. Sedan händer allt mycket fort. Jag öppnar ögonen, hon tar ner händerna och kysser mig. Vi kysser varandra djupt, länge och hungrigt. Kysser varandra som om det var det ända vi gjort i hela vårt liv. Smeker varandras huvuden, rufsar varandra i håret och kysser varandra.

Gänget vid bordet en bit bort börjar skratta åt oss, och titta. Vanessa släpper min mun och säger att vi nog borde gå, med en gäst mot bordet bredvid. Jag nickar, och vi tar oss till kassan. Jag betalar, eftersom hon inte har mer än 10Frs, och jag tycker att det är onödign att vara petig eller bry sig om småskulder.

Vi går länge runt hand i hand, eller med armarna om varandra. det är för mycket folk, vilket hon kommenterar. Sist hon var här var det inte lika mycket folk. Turister. Jag hatar turister. Jag skall aldrig bli en turist. I alla fall inte en normal turist...

Till slut slår vi oss ned på en bänk, pratar lite, kysser varandra, bli pekade på, stirrade på och skrattade åt av turister och deras barn. Gamla tanter tittar snett på oss. men vad gör väl det. Vi skiter i dem. Vad vet väl de om livet? Livet här precis vid de döda? Skillnaden mellan levande och död är hårfin. Där nyss en människa begravts, lever nu en vacker blomma. Vi kysser vaqrandra, kramas, smeker varandra, gosar hej vilt, utan tanke på omgivningen. och jag tappar kontrollen. Jag sluter ögonen. Bara kysser. Vad gör väl turisterna oss?

Men även de lyckligaste av dagar har ett slut, och det blir brottom och hon måste hem, hon skulle ha varit hemma klockan 18. Men klockan är redan sex... Vi skyndar ner mot utgången, bort till Voltaire igen. och så står vi där och skall säga hej då. Jag frågar henne om hon vill att jag skall ringa igen, att vi skalls es mer (På grund av det hon sagt på kaféet). Jo hon vill. Men som vad? nFlicvkvän? Vän? Jag tittar henne i ögonen och svarar, att det får hon avgöra själv. Vad du vill, och jag är nöjd. Måste hon svara nu direkt? Nej, hon får svara när hon vill. men vill hon att jag skall ringa igen? Jo, det vill hon. När? Jag lovar att kolla igenom mina kvällar och se när jag är ledig, så lovar jag att ringa henne. Vi kysser varandra adjö, kramar om varandra, jag vinkar åt henne, vänder mig om och går hemåt.

På ett sätt är jag Ond. Manipulativ. Det har alltid varit alla andra som är. Hon har pojkvän. Hon trodde att det bara var ett hångel för en kväll. Jag leker lite med henne, som katte med en mus. Men det är min tur nu. Jag vill ha henne. Och jag vtror jag kan. Jag är nämligen inte längre bara en skygg kille som inte vågar prata. Jag är en kille som vågar prata, men som inte går på och bara skall ha sex. Som inte kommenterar hennes utséende. Jag är annorlunda, och just därför är jag intressant. Jag gör fel, men på rätt sätt. Och jag vill ha henne.

Så har jag ju en ren och nystädad lägenhet. Hur ren nu den här lägenheten kan bli... Den har liksom inbyggd smuts, som man inte kan ta bort... Men all löstagbar smuts har tagits bort. Soporna tömts, disken diskats coh tvätten tvättats.

Gick fram till fönstret, för att titta ut lite över gården. På taket till boden sitter en grå katt. Den tittar på mig. Jag tittar tillbka, småblundar lite. Vi tvättar oss. Småblundar, övar oss i konsten att se oberörda ut, som alla katter. Tittar lite på varandra. Tänk om man vorre en katt. En bimbo. Som bara bryr sig om två saker: Att se oberörd och snygg ut. katter är som bimbos, men smartare. Hundar är som nördar, men mer korkade. Eller så är det tvärt om. En katt är självständig. Har självförtroende. Och bryr sig bara om det goda i livet.

[16/08/00]

Dagen började mycket segt. Eftersom jag dushade det sista jag gjorde i går kväll innan jag gick och la mig, så dushade jag inte på morgonen (Det är lite slumpmässigt om jag dushar på kvällen eller morgonen. Dushar jag på kvällen blir mitt hår en ordera, dushar jag på morgonen blir lakanen fort smutsiga). Väl till jobbet insåg jag mitt misstag. Mitt hår var en enda stor stickig trasselsudd. men nu var jag hur som helst där, och kunde inte göra ett skit åt det...

Nån gång vid åttatiden skulle vi ut och blade:a, emn jag hade naturligtvis mina blades hemma, så jag fick åka hem och hämta dem, och då passade jag naturligtvis på att dusha också.

Det blev en ganska kort tur, som mest ägnades åt att leta efter en av oss, som hade lyckats förvirra bort sig(!). Efter turen lyckades Pixel övertala mig att vara med på en match Quake(!). Total frag, två olika banor: 8. Totalt antal gånger jag dog: Ingen aning. Många... Hur som helst, skumt var det i alla fall... Efter det slöhängde jag lite med Spindeln på 8thcircle. Jo, och apropå det så pratade jag lite med Silme innan vi stack iväg och bladeade. Hon och Spider bor ihop nu (D.v.s. hon har flyttat dit från Norge)..

[17/08/00]

På vägen hem från jobbet kom jag fram till två viktiga fakta när det gäller mig och förälskelse:

• Jag blir inte förälskad medans jag umgås med en människa, utan efteråt. När jag tänker tillbaka på mötet med människan, på vad som sas och gjordes.
• Jag blir inte förälskad i en fysisk person, utan i en persons handlingar och sätt att vara på.

Det låter säkert trivialt. Men när man är mitt uppe i det, så är det en stor sak att inse hur man just nu fungerar... Hur som helst: jag har altså gått och blivit förälskad i Vanessa. Kanske inte så jävla smart, m.t.p.a. hon redan har pojkvän sedan tre år. Men hon verkade sist vi träffades inte som om det spelade så hemskt stor roll... Jaja, det är hennes problem. Mitt problem är enkelt: Vill hon gosa mer med mig? Och på den frågan är svaret ja. På lördag, klockan ett, vid Saint Michelle (Vid fontänen), skall vi ses igen.

Över till lite verklighet så: Idag blev jag klar med uppstädningen av WsLib, och hoptrocklandet av ett mainlib (D.v.s. console-switch-hantering. Vilket är både fult, 100% oportabelt, joxigt och krångligt att få till rätt). Dessutom slängde jag ihop en RPM av det hela, och modifierade Aurora:s spec-fil så att wsMonitor kommer med, och dessutom är default-Monitor. Med andra ord: Nu finns det en FrameBuffer-version av Aurora, som visserligen saknar 90% av alla coola features, men som fungerar och som är lättinstallerad.

Och så har jag testat Galeon, en Gtk-frontända till Mozillas HTML-renderare. Tillsammans är det en ganska OK webbläsare som verkar klara allt utom coola JavaScript. Den har dessutom bara krashat en enda gång, vilket är mer än vad man kan säga om Mozilla, i alla fall de tidigare milsestones jag kört (Nu har jag en M17).

[18/08/00]

Hur som helst, ute åskar det. Jipiii! Jag gillar åska. Jag gillar regn. Alla andra hatar det. Men den här stan stinker, men när det regnar, regnar den värsta stanken bort. och åska är ganska hemtrevligt när man är inomhus, med ett öppet fönster. Fattas bara en öppen spis med en sprakande brasa!

Utifrån mullrar det dovt. det smäller inte. Det dundrar inte, det bara mullrar, och svagt knapprande på taket av regnet. Det låter nästan som en monitor som långsamt svalnar, ett svagt knäppande. Och genom regnet hörs grannarnas musik svagt. Det är så vackert.

Jag gick hem tidigt idag, eftersom jag inte stod ut längre på jobbet. Jag var trött, överspänd och stressad. För stressad för att kunna göra någon nytta. Det är ganska knäppt, men inte så underligt - om jag blir för stressad, så kan jag inte utföra något alls... På vägen hem funderade jag lite på batt gå till Gibus, men kom på andra tankar. Jag är inte sugen. Jag är inte så värst danssugen just idag, och inte på den musiken. Och ragga har jag ingen lust alls till. jag är nog kär :)

[20/08/00]

Först skall jag bara säga att jag hade en riktigt trevlig eftermiddag och kväll tillsammans med Vanessa. Bland annat bjöd jag hem henne på middag (Ris och Ratatoile). Hon blev ganska förvånad, och imponerad, sa hon i alla fall, över en kille som lagade mat. Det, och diskussioner vi haft om kvinnligt/manligt och norra/södra Eurora, är anledningen till att jag först skall skriva lite tankar om just det, inann jag beskriver hur vi spenderade eftermiddagen/kvällen.

Vanessa berättade att i Frankrike så lagar int killar mat. Jag undrade då hur de gjorde om de levde ensamma, på vilket hon svarade att de åkte hem till mamma. Idag när jag tog en promenad med Denis och Till, berättade Denis att i Italien finns det till och med gifta män som åker hem till Mamma på middag, "eftersom hon lagar bättre mat"... Att laga mat är för mig en livsnödvändig kunskap. Jag vill vara oberoende4. Inte vara beroende av att någon annan skall tvätta mina strumpor eller laga min mat. och jag förväntar mig att alla andra är lika självständiga. Hur kan man leva tillsammans med någon som inte klarar av sig själv?

Jag satt nyss och läste i "På gatorna i Europa". Bland allt annat fanns ett test: Testa om du är en riktig Europé. En av frågorna, eller snarare dess svar, skrämde mig: Vad är, enligt din mening, den största faran för världen: 1) Män (8p) 2)... Den skrämmer mig. Väldigt mycket. Mer än något annat. Varför? Står jag inte för jämlikhet? Jo! Just det! Precis därför skrämmer den mig. Män är inte farligare än kvinnor. Människor är farliga. Speciellt om de har makt. Makt skrämmer mig. Att väldigt få kvinnor och mycket många män har makt idag är naturligtvis farligt. Men det gör inte män farliga i sig. Tack!

En annan sak jag och Vanessa diskuterade var reklamen i tunnelbanan. Här anspelar nästan all reklam på sex, eller i alla fall nakna kvinnor (Men mycket få nakna män). I sverige skulle nästan all reklam här vara förbjuden. Svensk reklam försöker att vara underfundig, knäpp, rolig, eller till och med samhällskritisk.

Över huvud taget är sex mycket mer uppenbart, och mycket viktigare här. Horor som hänger över allt, sexfixerad reklam, sexshoppar, pipe-shows, osv. På ett sätt är det mer ärligt. I sverige finns inte sex officiellt. Mer än något man gör i sitt sovrum och som kan sprida sjukdomar, så att man måste informera om hur man skyddar folkets hälsa.

Vi lever i en underlig tid, i ett underligt land i Sverige. de gamla har brakat ihop. jag tillhör en generation unga män, som har växt upp med en uppfostran som säger att kvinnor och män or lika och jämlika. Men ser vi oss omk i världen stämmer det inte, och våra försök att vara jämställda är bara till nackdel för oss. Det är inte så underliggt att man kan bli förvirrad.

Jag kan nästan slå mig i backen på att det jag skrivit ovan skulle reta gallfeber på ganska många feminister. Men, låt er inte förargas för fort. Tänk över det igen. Tänk på att jag anser män och kvinnor lika. Samhället är ett stort byggverk av stålbalkar som spärrar in både kvinnor och män i kvinnor och mansroller som de inte själva valt, och som hindrar dem från att bli lyckliga. Tro inte att kvinnor är de enda förlorarna. Alla är vi förlorare. För vin tillåts inte stå på egna ben. Vi är hundar som blint lyder flocken. Men vi är till naturen katter som vill leva fria och stolta.

Vi satt ett tag på en bänk i Parc Luxembourg och var mer än lovligt blyga och pratade om kvinnligt och manligt, sex och skillndader mellan södra och norra Europa. När vi sedan gick för att leta efter ett ställe där jag kunde äta lite (Jag hade inte ätit nån frukost eftersom min mjölk visat sig vara sur), kom vi på att båda trodde att den andra hade koll på vart vi var på väg :) Vi stannade mitt i gatan. Jag tog hennes hand och sa att mitt i gatan kunde vi ju ändå inte stå. Väl uppe på trotoaren igen stod vi så vända mot varandra. Vi såg varandra i ögonen, och så kysstes vi. Utan speciellt mycket tanke på alla som passerade och stirrade. Det är nog det underbaraset med Vanessa: Vi är totalt i vår egen värld när vi kysser varandra. Bryr oss inte om var vi är, eller vilka somk ser på.

Vanessa berättade att hon skulle köpa mat åt en kompis som skulle komma hem snart, och tyckte att vi ju kunde köpa något jag kunde stoppa i mig på en gång. Hur som helst bodde kamraten nära Voltaire, och jag tyckte att då kunde vi ju köpa lite grönsaker och bygga ratatoile och ris. Sagt och gjort, vi åkte till en station ganska nära Voltaire (Fast på samma linje som Bastille), handlade och begav oss till kamratens lägenhet.

På vägen hade Vanessa visat mig en skiva med någon Black Metall, och sagt att vi ju kunde lyssna på den hemma hos kompisen. Kompisen visade sig vara en kille, och jag misstänker att det är killen som hon varit ihop med tre åt, fast jag kan ju inte veta... Det är lite skumt; jag håller på att bli kär i, och ännu skummare, vise versa, en flicka som är ihop med en kille sedan tre år. Vanessa frågade mig om jag ville laga maten där, men jag tyckte att det var bättre att laga den hemma hos mig där jag viste var allt fanns. Så vi bestämde oss för att lyssna på CDn (50 min totalt, enligt Vanessa, men jag tyckte att det kunde jag vänta på mat).

Hur underbar musik var det inte. Speciellt styckena med då kören sjöng. Enligt Vanessa tolv personer... Vi satt bredvid varandra och bara njöt en lång stund. Det var så jag fick kalla kårar längs med ryggraden ibland, så bra var det. Så kysstes vi. Mer och mer. Först sittande, sedan trillandes ner till liggande (Vi satt mycket praktiskt på kanten av en 1.20-madrass (killens "säng")). Sammanfattningsvis: Mycket smågosande blev det!

Väl hemma hos mig blev det inte mycket mat lagat på ganska så länge. Vi kom in, hon såg sig om och vi kramades och kysstes igen. Utan att eegentligen ha tänkt över hur det skulle funka i praktiken eller något sådant, föreslog jag att vi skulle sätta oss ner (Jag började bli ganska trött i benen av att stå helt stilla. Det är jobbigt, juh!).

Jag tog hennes hand, och vi gick in i icke-kök rummet (Min lägenhet har två rum, ett kök/matrum/tvättstuga och ett sovrum/vardagsrum). Jag satte mig i fotöljen, och hade väl tänkt mig att hon skulle sätta sig i mitt knä eller nå't. Men outgrundliga äro människors vägar! Hon satte sig gränsle över mina ben, på knä, vilket var ganska krångligt, eftersom hon hade en lång (mycket snygg, svart) kjol.

Vid ett tillfälle låg vi sida vid sida på rygg, höll varandra i handen och pratade. Vanessa sa något ungefär i stil med att, vanligtvis, när en kille och en tjej kysser varandra och så, så slutar det med att de gör något, och det är definift inte spela kort. Blygt, som alltid. Hon är blyg när hon skall prata. Jag är nog inte speciellt blyg alls längre. Men jag var... Jag svarade att jodå, på den punkten var vi nog helt normala, men att jag gärna lät saker ta sin tid, att allt inte måste hända på en gång. Jag ville egentligen inte ligga med henne. Inte just då. Det är klart jag vill ha sex med Vaness. Men jag skräms av sex (vilket jag talat om för henne...), samtidigt som jag attraheras va det. det är underbart, och samtidigt hemskt äckligt. Jag minns att jag faktiskt tänkte batt jag var glad över att ha lyckats avstyra det på ett så fint sätt, och samtigt talat om att jag faktsikt ville. Fast inte just då.

Vi pratade en hel massa mitt i allt gosandet. Vanessa är väldigt bra på att, när hon har en fråga hon vill ställa, prata en massa runt den, meta-prat, utan att, ställa frågan, eller ställa frågan efter väldigt lång tid. En fråga hon verkade tycka var väldigt taktlös, fast jag tycker den var ganska så ofarlig, var hur många flickro jag varit ihop med. Jag svarade att jag varit ihop med två flickor, undrade hur många pojkar hon varit ihop med, och fick svaret "en". Så hon har bara varit ihop med en kille, i tre år, och nu har hon fastnat för mig (Så verkar det i alla fall). Sicken röra! Här någonstans svarade jag även lite halft på frågan hon ställde sist vi sågs. Att jag ville ha henne som flickvän, men att om hon inte ville det, så ville jag absolut vara hennes vän. Jag tror hon har minst ganska ordentliga problem att bestämma sig. Hon har ju varit ihop med den där kille i tre år, och han var den första... Stackars flicka...

En sak, jag nästan lovat mig själv att inte göra, gjorde jag under kvällen; jag sa något till henne om vad jag tycker om henne (Mer än att jag ville ha henne som flickvän då, men det räknas inte, för det var ett svar på en fråga, och egentligen inte ett direkt utlåtande om henne). På något sätt har jag fått för mig att det är dumt att säga att man älskar någon, eller att någon är vacker. de orden är så urvattnade, att de nästan betyder sin motsatts. Bättre då att visa vad man tycker genom handling! Vad som hände var att jag berättade att jag haft rött hår som liten, och undrade om hon ville se några foton, vilket hon ville. Så jag tog fram min låda med foton. Bland annat fanns där fotot från studentbalen, med hela min klass i aftonklänningar och frackar. Hon reagerade med "Oh, they are all blonde!" "So what?" "I get complex!". Hur som helst kröp det fram att enligt "alla" så är blonda sexigare, snyggare och jag vet inte vad, än mörka. Pyttsan! Vilket jag också sa, och talade om att hon var mycket vacker. Vilket ju var precis vad jag lovat mig själv att inte säga. Visserligen är det helt sannt - jag tycker faktiskt att hon är mycket vacker, men att säga det är så urvattnat, så blekt!

Vi lagade ihop lite retatoile och ris (Eller snarare mycket, allt gick inte åt, fast vi båda var rejält hungriga. Fast Vanessa tog egentligen inte nån speciellt stor portion, fast hon påstod sig vara jättehungrig (Hon tog två, ganska små). Vilket återigen bekräftar vad jag misstänkt: Kraftiga personer (Vanessa är ganska kraftig, om än inte altför kraftig) är det inte för att de äter annorlunda än t.ex. jag. Jag äter mer, mycket mer, än t.ex. Jenny. Ändå är jag smal som en pinne, och fryser så"fort jag hamnar i en basäng mer än en kvart...)) tillsammans. Och funderade över kvällens slut.

Vi hade egentligen tänkt gå till gothklubben tillsammans, men Vanessa tyckte att hon var för trött, och ville helldre gå hem och sova (Hon gillar att sova, och dessutom skulle hon upp och jobba på morgonen(!)). Så vi gick dit, och jag gick in och hon hem efter att ha kramat varandra och pussats adjö (På munnen, naturligtvis :) Men efter bara en och en halv timme, så småsomnade jag på en bänk, och insåg ganska snart att det här var inte hållbart, och gick hem och la mig. Jag somnade ganska direkt :)

[23/08/00]

Det var en underbar natt! Massor av skräpigt mint-té och choklad. Framåt fyra sisådär vaknade Chmouel och jag fick möjlighet att diskutera några ganska viktiga saker med honom. Fast morgonen var underbarast: Kall, och med en snabb, röd och vacker soluppgång. Och sedan började folk komma, en i taget. Morgonpigga typer och ensamvargar...

Nåja, idag får jag veta vilka/vilket av programmen (Aurora, gSync, gProfile) som jag skall fortsätta hacka på, och vad som händer med de som blir över. För det var ganska uppenbart att jag inte kommer att hinna bygga klart alla tre till 7.2...

Vad hände sedan då? Jag åkte hem vid elva-tiden, uppmärksammande hur konstigt mycket folk det var på gatorna så dags på dagen (under en veckodag), betalade min hyra och gick och lade mig. Och vaknade kort vid nio-tiden på kvällen, bara för att snart somna om. Men nu har jag vaknat igen, och klockan är runt sex på morgonen. Vadå dygnsrytm? Det stora problemet är att jag inte har nån mjölk hemma, och är svinhungrig. Och hur många affärer har öppet så här dags...

USA är McDonald-kultur. Sverige är garanterat IKEA-kultur. Designen är så svensk på nå't mysko sätt. Ljust, enkelt. Här skall allt vara så plottrigt och överdådigt.

På hemvägen från jobbet kom jag att tänka på Christinae. Jag har inte ringt henne. Stackarn. Jag lovade ju att ringa i helgen! Jag är en ond djävul. Fast jag kan ju faktiskt skylla lite iaf på måndagens/tisdagens jättedygn och dygnsrytmsmosare (Jag vaknade faktiskt runt halv sex i morse!!! Fast då hade jag iofs sovit sedan runt halv tolv mitt på dan, dan innan). Egentligen är det en jäkla röra. Tänk om hon är kär i mig! Stackarn. Jag gillar henne, men inte på det sättet.Å andra sidan kanske hon bara vill ha mig som vän, och i så fall är ju allt frid och fröjd :) Men om hon skulle vara kär (Jag har lite småanledningar att tro det), då har jag trasslat in mig :( Ordentligt... För första gången i mitt liv. Förr har det alltid varit jag som varit kär i någon som varit kär i någon annan. Inte tvärt om.

[24/08/00]

Jag är rädd. Inte så fasligt. Men jag är rädd. Rädd för att dö. Jag blir det ibland, lite då och då. Inte så att jag egentligen är rädd för att dö, men jag är rädd för att dö nu, för tidigt. Jag vill ju åtminstone leva tills jag ä 50!

Jag minns inte exakt när jag började tänka på döden, men jag mins mycket väl ett uttryck för mina tankar på den: Jag hade hittat en mycket, mycket vacker och sorglig låt på en CD Ylva och Benny köpt (Jag vet inte namnet på låten, men jag vet att den är med i filmen "Sigenarnas tid" (Tror jag den heter)). Jag viste med ens att jag ville att just den skulle spelas på min begravning. Vilket jag sa till Ylvga och Benny. Dom svarade att det ville dom inte tänka på. det skulle jag inte säga till dem, utan till mina barn. Men om jag dör innan jag får några, och kanske innan Ylva och Benny då? Livet är bräckligt.

På den ön där Benny jobbade när vi bodde i Stockholm, körde två av killarna i en klass Benny haft, ihjäl sig. Rattfulla. Unga människor i en kyrka på begravning. Tårar. Livet är så skört.

Vad som fick mig att tänka på det här just den här gången är att jag är sjuk (Förkyld. Mycket, mycket irriterande. Jag är inte speciellt sjuk, går bara runt och är däppt i däsan), samt en kommentar Dennsi fällde när jag sa det, och sa att jag ju måste bli frisk till lördag, för då skall jag ju träffa Vanessa... Han skämtade och tyckte "AIDS". Muahaha. Bara ordet AIDS är nog för att göra mig vettskrämd. Det är slutgiltigt. Det sprids med sex, vilket spär på sexualskräcken. Förr fanns det inbillade faror med sex (Gud straffar dig!). Nu behövs inte längre några sådana för att få folk att inte balla ur och bli lyckliga. Hotet är verkligt. Och totalt iskallt. Döden.

Världen är bra olika! Vad jag menar är att olika delar av världen ter sig så olika. Som när jag är på jobbet. När jag sitter och pratar med Jennie, eller när jag är med Vanessa. Så otroligt olika. Fast egentligen vet jag att världen är exakt likadan över allt. Det är jag som förändras. För att vända på en teori inom fysiken: Man kan inte beskåda något, utan att påverkas av det.

Varför bygger alltid IKEA upp sina rum för fotona i katalogen, i nåt varuhus? Varför köper de inte en riktig villa och bygger i (De är stora nog att inte ha några problem med kostnaden!)? Då skulle de inte ha konstiga bilder i "fönstren".

Idag släpade jag med mig mitt ljudkort och mina mp3-CDs till jobbet (Jag lär aldrig ta och dra igång min hemma-dator igen. Jag bryr mig för lite. Jag är ju aldrig här...). Mums. Äntligen musik. Tidigare hade jag fått tag i på några mp3or med riktigt häftig musik (Som jag ju inte lyssnat på innan, så jag viste ju inet att de var det): Tre stycken från en franska goth-grupp, samt tre stycken konserter med matrisskrivare (Slå det musikgiganter! Djäkla bombfunc-MC-skräpare. Jag skulle inte ens lyssna på ert skräp om jag fick betalt för det. Varför tror ni då att jags kulle använda napster för att piratkopiera skiten?).

[26/08/00]

Så mycket är egentligen inte att säga om dagen, utom att vi pratat ganska abstrakta saker, som skolväsen, filosofi (Existensteorier, idéer om vad som är relevant i livet, vad som är centralt. Och som ni redan borde veta är det sådant jag är intresserad av, och kan diskutera i det oändliga :) och psykologi (Hon skall ju bli psykolog och jag har ju iaf läst 5p kog.psyk. så jag är inte helt totalt borta, bara nästan :)... Efter att ha suttit nere vid Seine bestämde vi oss för att ta oss hem till mig, men just som vi kom fram så hade klockan blivit så pass mycket att det var dags för henne att ta sig hemåt...

Jo, och för övrigt heter pandemoniummodellen samma sak på franska :)

En sak som jag faktiskt inte tänkt på så mycket förut är några tankar kring mitt jag och min egocentrisitet: Jag har inga argument för varför jag är världens centrum, men jag har ganska så bra argument varför jag måste tro att så är fallet. Jag måste tro mig vara bättre än de flesta andra eftersom jag annars inte skulle kunna ha nog envishet att, för att bevisa att jag är bättre, bygga komplicerade program som kräver flera månader att förfärdiga. Antagligen är den här yrkesstoltheten, tron på sin egen överlägsenhet, något som är nödvändigt inom alla konstnärliga/hantverksmässiga yrken. Man måste tro att man är bäst för att klara av att fortsätta med projektet hur många bakslag man än får. Egentligen är man inte bäst - man är bara envisast. Alla kan bygga mycket fina saker om de bara försöker tillräckligt hårt och länge. Men de flesta har inte envishet och tid nog. Man måste nog vara ganska korkad för att ägna så mycket energi åt sina projekt :)

Nu funderar jag på att dra till jobbet. Tror nog att det är en vettig sysselsättning fram tills runt 12, då gothstället öppnar :)

Jag och Vanessa diskuterade på stranden om egocentricitet, och jag mins att hon bland annat sa att alla säger att de är annorlunda, att de inte är som alla andra, men ändå är alla lika dana. 8 miljarder likadana pyttesmå myror. den enda skillnaden mellan mig och alla de andra var mit argument för varför jag trodde det: Jag måste tro att jag är annorlunda. Annars skulle jag inte kunna hacka (Men det har jag ju redan skrivit ovan. Jag är som en bandspelare som hakat upp sig just nu :).

[27/08/00]

Okej, jag har sagt det så inlindat jag kan nu. Men det är för att jag skäms. För att jag inte gillar det jag gjort Fast egentligen är jag mäst rädd för att Vanessa skall få reda på det, för då skulle hon bli hemskt ledsen, och det vill jag inte att hon skall bli. det bästa skule vara om det bara föll i glömska och aldrig mer påmindes om...

Egentligen är det lite skumt. Logiskt sett så anser jag i alla fall delvis att man kan göra vad man vill, bara man inte gör andra ledsna, vilket betyder att otrogenhet är helt okej så länge det inte upptäcks. Vilket känslomässigt är helt uppåt väggarna! Så jag bryr mig nog egentligen mer än jag vill erkänna. Men när en flicka kysser och smeker än blir man inte vettig...

På ett sätt känns det som om världen långsamt, mycket långsamt, håller på att implodera runt mig. Jag har bara två veckor kvar att bo i den lägenhet jag bor, och har inte någon ny. Jag har kanske trasat sönder mitt förhållande till Vanessa till oigenkännlighet. Och slutligen är det snart deadline på jobbet...

Snaran dras åt. Jag tänker då och då att jag kommer inte bli gammal. Varför skulle jag annars leva så intensivt nu? Jag måste ju hinna med hela mitt liv på så kort tid. Jag kommer inte att bli gammal. Det är inte en dödsskräck. Bara ett konstaterande. Jag är alltid orolig för att få någon dödlig sjukdom. Men döden har många former - han kan komma av en olycka, långsamt smygande eller med lien i högsta hugg.

Samtdigigt är jag ung - jag har livet framför mig säger ni! Pyttsan, hur kan ni veta det? Kanske har nin rätt. "Lev varje dag som vore den din sista, och du kommer förr eller senare att få rätt!".

Och här agerade jag s.k. slavsändare, dvs ekade ett kommerciellt budskap, utan kostnad för reklammakarna. Men jag skall iaf inte tala om vad reklamen egentligen handlade om; om jag inte gör det är det nog inte så illa :)

Med CeBit i hanofer i gott minne...

Ja, det får bli kort idag - jag är ganska trött

Tobias bad mig att få en recension av klubben som jag var på i går, så dagens text kommer antagligen frossa i detaljer i klubbens inredning och musikval. You have been warned :)

OK, så nu orkar jag inte skriva mer i kväll, så jag går och krashar i stället. jag måste upp och jobba i morgon, juh! Så jag får berätta klart om gårdagen och dagen i morgon i stället.

Här går luften liksom ur mig. Jag har skrivit ner vad jag tänkt på hela morgonen, och nu är det liksom nästan tomt i min hjärna. Jag funderar på att gå till jobbet och hacka lite. Fast vänta, jag har några saker att berätta om gårdagen...

Dessa två stycken kan nog te sig en bit osammanhängande och förvirrade. det är de. De är i princip bara en samling tankar som gnagt i mig under en längre tid, och alla på en gång måste ut. Men jag vill inte ta bort styckena - det skulle gå emot idén bakom den här dagboken, att inte ändra något i efterhand, att låta ingivelsen styra det som skrivs. De enda ändringar jag gör är av rena faktafel och felstavningar. Utöver det ändras inget. Däremot kan jag ibland skjuta in nya referenslänkar eller <>-kommentarer.

Nä, nu måste jag gå och diska...

Här höll jag på att skriva med aa, ae och oe i stället för å, ä och ö, efter dagens IRC-session (Jag har fortfarande inte fixat svenska tecken i epic på sara med ssh från lambda).

Nedanstående är helt ovidkommande tankar som bara poppade upp i min hjärna. Dom är helt orelaterade till ovanstående eller nåt annat i hela världen, för den delen :)

En ask i en ask i en ask. Lite rysk gumma blev det allt av mina förklaringar där... det är alltid kul med kommentarer till kommentarer till förklaringar till kommentarer och dyl. Kanske borde döpa dagboken till RyskGumma? Fast å andra sidan - nä...

Avsiktlig felstavning av frisk. Det är ganska vanligt att man skämtar till "Är du inte helt frisk?", när någon är förkyld, till "Är du inte helt fisk?", på samma sätt som däpt i däsan...

Nä, nu skall jag nog dra till Goth-klubben. *Danssugen*

Lyssnade lite på förtexten till en låt som min lilla xmms just råkat snubbla över

Funderar lite över filformatet för dagboken samt vilka taggar jag skall ha i det. Jag vill nog egentligen ha en edit-comment för kommentarer om filformatet och ändringar, osv, och inte ha sådant i pause

Fixade till dagbokens format en bra bit och fixade några småfel lite här och där. Det skulle vara kul att bygga en Dagbok->Html konverter (M.h.a. nån standard XML-parser), samt testa att validera den!

Fixade lite ytterligare med formatet. Den här gången med formatet för listor.

Jag kommer faktiskt inte ihåg hans namn. Så irriterande. Vi har ju kontakt fortfarande. Så sent som eftermiddags skrevs det lite brev mellan Octagonerna!

Fixade stycke-indelning på ovanstående :)

Jag tog en dush för att få ordning på mitt hår och min hårbotten. Den sistnämnda har mått ännu sämre sedan jag kom till Paris. Över huvud taget har min hud inte mått bra av Paris-vädret, eller vad det nu är (alla avgaserna?). När man dushar hinner man tänka en hel del:

Suckar tungt, tänker efter vad jag nu skall skriva om, men vet inte riktigt.

Nu dök Marx och Tobben upp... Ojojoj. De påstår att de varit under Eifeltornet samtidigt som jag! Omöjligt! Skitsnack! Men hur som helst är det bevisat att de blejdat som fan runt hela stan.

Funderar på implementationen och X och VCar och IOCTLer och annan ondska, samt om /dev/console, när den är i KD_GRAPHIC-mode, är detsamma som /dev/fbn...

Funderar över relationen mellan kvinnor och män här, fördomar, mina möjliga relationer till kvinnor här, deras tankar om mig som svensk kille. Svenska killar ses som mesar. Som inte vraggar. Som man kan prata med. Antagligen kommer de vara överlyckliga att slippa bli raggade på hej villt och träffa en kille som inte bara vill sätta på dem. Och inte vilja ha sex alls. Och så kommer jag bara få fler kompisar, och ingen att gosa eller ha sex med. Som vanligt, fast värre, altså.

Nu har xmms lyckats leta upp Briggen Bluebird. *Lutar mig tillbaka, lyssnar och känner mig avslagen*

Funderade runt blomförsäljarna som svärmar som flugor runt kaféerna, och slår ner så fort de ser en flicka och en pojke tillsammans, och i bland till och med när det bara är ett gäng pojkar eller flickor...

Funderar på att WsLib kanske borde vara dynamiskt laddningsbart, men slår bort tanken.

Dushat, köpt toapapper (Det var helt slut! Da horror!) och gått till jobbet, där jag försöker komplicera upp ssh för 486, men det går inte så bra :(

Läste igenom vad jag hittills skrivit om mitt tidigare liv så jag vet vad jag inte behöver skriva igen :) Plus gick och hämtade mitt te...

Dukade av efter frukosten och hände upp tvätten som jag haft i maskinen sen igår, och satte på en ny tvätt (Svarttvätt den här gången, den förra var vittvätt).

Läst en bit i "Tusen och en natt".

Fixade till några stav- och meningsbyggnads-fel i ovanstående stycken...

Ja, jag lovar, jag ska berätta varför. Men det får du läsa om i stycket nedan, inte här :)

Tänker över det som hände: Why are you not smiling like this when we are talking? Because, when we talk, the only part of you that exists is your answers, what you say. And when we kiss? Your mouth, your eyes, every part of you I touch.

Funderar över om jag och Vanessa kommer ta oss till goth-klubben på lördag. Vorre hemskt trevligt! Och det vill hon säkert dessutom. Hur som helst så längtar jag redan efter henne. Det var rätt synd att vi inte kunde ses i kväll eller morgon kväll (Det är redan torsdag idag!!! Hjälp!). I kväll hade hon inte tid, och hon fick tydligen inte gå ut på fredag kvällar (Hon bor hemma hos sina förälldrar. Det är lite mysko, för hon har pluggat psykologi i fyra år. Jag får det inte riktigt att gå ihop... Men, jaja. det reder säker ut sig när vi lyckats förvirra oss några mil med engelska och franska i ett enda virrvarr :)

Nu kokar vist mitt tevatten. *Strax tillbaka*

Hämtade mitt te som blivit klart.

Råkade få Metallica på Radion. Bara måste lysssna...

Bytte radiokanal lite förströt. Jag hatar reklam!

Funderade över varför jag skriver den här dagboken, varför jag vill att folk skall veta vad jag tänker, varför jag tänker (som jag gör). Jag vill inte att folk skall gilla mig på falska grunder. Precis som jag när jag lärde känna Alexandra, Dennis, Johan och Anders på NSB, inte ville veta var de bodde eller vad de hade för telefonnummer: Jag ville inte tränga mig på någon. Om någon inte gillar hur jag verkligen är, skall jag inte lura honom eller henne att gilla mig.

Funderade lite på copyright och licensering. Om den här dagboken skall publiceras, vilket jag nog tänkt mig, vad skall licensen vara? Den skall definitift tillåta kopiering. Men jag vill nog egentligen inte att folk skall få modifiera den. Möjligtvis om alla modifikationer är klart markerade som sådana... Så GNU Free Documentation License är nog inte speciellt applicerbar. Ursäkta RMS, men vi behöver en GNU Free Diary License :) Jag tror nog det slutar med en special-licens. Får väl försöka tota ihop nå't vettigt...

Hämtade mitt té som precis blivit klart. Och jag är jättehungrig, och det enda jag har är té och lite choklad... Jag är hungrig!

Varit på jobbet och jobbat. Egentligen skulle jag få reda på vilka/et av mina projekt jag ska jobba på i första hand. Men så blev det inte riktigt. Bara nästan. Jean-Loupe sa att jag skulle göra klart gSync och gProfile först. Men på ett så"dant sätt att jag misstänker starkt att han sa så bara för att han vet att jag ändå kommer att göra klart Aurora på något sätt... Kosta vad det kosta vill, ungefär. Helgjobb. Kvällsjobb. Nattjobb. Aurora skall in i 7.2! Jag har 21KFrs/månad. Så teoretiskt sett har jag en mycket hög timlön. Men räknar man på den faktiska arbetstiden - vissa veckor har den varit uppe i runt 100h/vecka - så blir det bara runt 52,5Frs/h vilket är runt 67.925kr/h... Vilket är ganska jävla lite. Å andra sidan har jag kul. Hemskt kul. Utom när jag är rejält stressad eller måste hacka på saker jag inte vill, typ gSync/gProfile. Fast å andra sidan gnäller jag då... Det får de liksom stå ut med :)

Bara måste lyssna på radion: ACDC Scqueler (Stavning?)...

Tog en titt i IKEA-katalogen igen (Drömmer mig bort i bilderna, that is), samt lyssnade lite på radio.

Var på jobbet och hackade ihop lite Sugar-kod, början till min XML-läsare, samt instruerade Till i Scheme... Till är en skum typ. Han verkar ha lätt för att lära sig och verkar vara rätt intelligent, och han gillade Goth-musiken jag lät honom lyssna på. Men ändå verkar han levt i en grotta hela sitt liv: Han har tagit en PhD i fysik, men har ingen koll på något utanför den akademiska/teoretiska världen. En nörd helt enkelt. Så mycket nörd att till och med jag har svårt att arbeta med honom; hans sociala interface är kast++...

Går och hämtar mitt té.

Dricker té och tänker.

MC

KSR

MHDMA

mässe gelände

VC

IOCTL

NIN

DM

NL:

DN

gå

Stagier

LysKOM

KOM

8thcircle

min humla

lusrig

hacker

/dev/null

Ättika

[18/11/00]

Har du läst Göte? Jag satt och läste "Zen och konsten att sköta en motorcykel". På ett stället refereras en bit av göte, som jag själv läst, även om jag inte kan komma ihåg det ordagrant.

Det handlar om en far och en son som rider utmed en strand. Sonen säger att han ser ett spöke. Fadern replikerar att det bara är en dimbank. SOnen säger det återigen, och återigen... Det slutar med sonens död...

När jag läste det där, och tänkte på Götes text, så började jag plötsligt gråta. Jag vet inte vad som for i mig, jag brukar inte gråta. Men det var som om glaset ran över. Jag bara grät och grät, alldeles ensam. Jag gick upp från soffan, tvättade ögonen och kom tillbaka för att fortsätta läsa, men började bara gråta igen. Läst lite, bit för bit, genom tårarna...

Jag vandrade på stan, senare på dagen. Ensam, långsamt, utan något mål. Såg några gamla foton från 1950 och slutet av 1800-talet. Ett par som kysstes. Historien, tiden som långsamt mal ned allt i sin väg. Allt är sig likt. Människorna lever sina liv, utan att se tiden. Tiden som lägger år mellan mig och alla andra och allt. Tiden som förtär mig.

Hela dagen har götes ord, eller snarare minnet av orden, ekat i mig. Jag har bara behövt se en far och en son eller råka tänka på ordet Vater, för att känna gråten komma. När jag läste Sorgmantels brev till mig, var det bara millimeter från att jag började gråta, inne på kontoret, med arbetskamrater i närheten...

Kontoret är mörkt. Vi är bara tre här, och jag känner knappt de andra två, och jag vet inte vad de gör. Jag kom hit för att se om Sorgmantel skulle vara inloggad. Jag behöver så otroligt mycket nån att prata med....

I kväll skall jag ut och dansa på Passarelles St Jaques. Jag kommer nog inte att träffa någon. Jag vet inte ens om jag vill det. Alla andra tycks så lyckliga. Till och med på goth-ställen sprudlar det av liv och lycka.

I morse, precis när jag vaknat, ringde Ylva. Allt om arbetet bara rann ur mig. Fast jag lovat mig själv att de inte skulle få veta nått. Jag vill vara den lyckade sonen. Sonen utan problem. Sonen som bor i Paris och har ett bar jobb. Jag vill inte att de skall få veta något om mig. För deras egen skull. jag vill inte göra dem olyckliga; de har aldrig läst min dagbok. De är en så lycklig familj, nu när jag flyttat. När jag bodde där var det alltid bråk. Mäst mellan mig och resten av familjen. I och för sig kanske de gör samma sak mot mig - döljer det som gör ont. Men jag tror inte det. Jag tror att jag var den som gjorde ont och hade ont.

I förra veckan var det någon som kom på att eftersom företaget är ett öppet företag, så borde även alla veta vad alla tjänar. Det var väl egentligen en bra idé. Det hade i alla fall varit det, om två saker inte inträffat. den första var att det visade sig att jag tjänade mäst av alla programmerarna, och den andra att de plötsligt fokuserade på mig, och började kritisera allt jag gör och ifrågasatte min kompetens. Jag bryr mig inte om vad jag har för lön egentlign. Men jag vill bli uppskattad. Allt hade varit så mycket lättare om jag tjänat, säg nånstans i mitten av vad folk tjänar. jag vill inte synas. jag vill bara finnas. Men plötsligt hade jag alls blickar på mig. Jag önskar att jag aldrig skickat in siffran på hur mycket jag tjänar. Jag önskar att jag inte tjänat mer än de andra.

[19/11/00]

På väg hem från kontoret råkade jag se en ny reklam uppsatt i tunnelbanan, som fick mig att reagera lite (Man kan i och för sig fråga sig varför jag tittar på reklamen i tunnelbanan. För det första så är det svårt att låta bli att läsa, när man en gång lärt sig det. Även om man vet att det som står där är ointressant. För det andra så är all text på franska jag kan komma över nyttig - om jag kan förstå den, och reklamtext använder oftast ett mycket, mycket enkelt språk): En bild av en boxare och en renderad boxare (med mycket synliga, stora polygoner). Den riktiga boxaren har sin arm tvärs genom huvudet på den renderad. Över bilden står texten "Verkligheten är mycket starkare än det virtuella". Vad det var reklam för har jag glömt.

Men vad är då verkligt? Vad är virtuellt? Virtuella saker är saker som finns i vår fantasi, och kanske i vår gemensamma fantasi - vår kultur (våra böcker, tavlor, hårddiskar, etc). Kultur överlever människor - jag kan fortfarande läsa böcker flera tusen år gamla, men människorna och deras saker, det reella, verkliga, har för länge sedan försvunnit. Kanske var de inte så verkliga ändå.

Jag låg över min säng med huvudet mellan sängen och soffbordet, och försökte lägga på en skiva. Inte vidare bekvämt, men jag var tvungen att vara i den ställningen för att kunna blåsa bort dammet på nålen (Jag har varit korkad nog att ställa stereon på hyllan under soffbordet). I den ställningen råkade jag nu lägga märke till knappen för att växla mellan 33 och 45 varv/minut.

Eftersom jag är som jag är just nu, efter att ha förläst mig på "Zen och konsten att sköta en motorcykel", så började jag fundera på varför man valt just 33/45 varv/minut, och inte 50. 50 eftersom växelströmmen i väggurtaget är på 50Hz. Det hade antagligen gått att optimera bort en del extrasaker i motorn på det viset.

Det där är naturligtvis ett utslag av en programmerares sätt att tänka. Programmerare tänker inte på samma sätt som en fysiker, eller för den delen en musiker. Det är något annat än den klassiska eller romantiska synen på världen. Världen består av ett antal grundblock vilkas egenskaper är kännda, av vilka man bygger samman nya större, komplexare block. Det är ingenjörens syn. När jag läser "Zen och konsten att sköta en motorcykel", får jag en känsla av att författaren glömt denna tredje syn på världen i sin jakt efter skönheten och sönderskärandet. Ingenjören är något annat. En ingenjör kan tycka att en konstruktion är vacker - en speciell sammansättning kan ha ett rent estetiskt värde. Samtidigt är det en rent logisk process att bygga blocken. Men valet av vilka block man vill bygga är estetiskt.

[22/11/00]

Vi satt på övervåningen, i ett annat totalt tomt kontor, jag och en av mina kollegor. Jag hade berättat för honom om allas blickar på mig när det kom fram att jag tjänar mest av programmerarna. Jag hade helldre tjänat ngn stans i mitten. Jag gillar inte att vara i fokus för sådana saker. Alls. Jag hade också berättat om att Gtk och Qt för FrameBuffer precis kommit ut, precis när WsLib börjar bli klart... Det var på grund av detta, och hur ledsen jag kännde mig för att tre månaders jobb var till ingen nytta, som han berättade ovanstående historia (inte ordagrant, jag återberättade den här fritt ur minnet). Det kunde lika gärna ha varit jag. Jag har också "uppfunnit" saker andra redan uppfunnit - eval, lambda, funktionell programmering, trappkoppling, relän och en massa annat. När skall jag få uppfinna något som någon anna, mig ovetande, har uppfunnit innan mig?

Samtidigt slipper jag; som programmerare uppfinner man inte. Man bara kombinerar redan existerande saker, på nya sätt. Och allas hackande behövs. Ingen gör något riktigt revolutionerande, men alla bygger ett litet hus, hus som lutar lite snett, mot varandra, mot gatan, inåt eller hur som helst. Inga lika dana. Tillsammans utgör de staden. Alla behövs. Men om någon skulle bygga ett likadant hus som ditt, men bättre, inte bara annorlunda, då har du anledning att bli ledsen. det var vad som hände med WsLib...

I går, eller snare förgår, hon är över midnatt, på väg hem, i tunnelbanan, slår sig ett yngre par med hund ner mitt emot mig. Det är trångt för benen, hunden är i vägen, och de pratar intensivt med varandra på franska. Flickan säger saker åt hunden på italienska.

Plötsligt har en flicka på sätet snett bakom mig vänt sig om och börjat prata med flickan mittemot mig. Hon är tydligen från italien, för mycket snabt har de gått över till italienska. De pratar glatt och snabt. Mitt i samtalet, tilltalar hon mig, på franska. Jag förstår inte direkt vad hon vill, och hon växlar snabt till engelska. Hon undrar var jag är ifrån. Jag berättar, och snart är vi allihopa invecklade i ett samtal om våra respektive länder.

Men just då måste jag av. Jag säger det ursäktande, samtidigt som jag reser mig. Men flickan som suttit snett bakom mig skall också av, och det slutar inte bättre än att vi står i snålblåsten utanför stationen och pratar. Jag får veta att hon är från italienska delen av Sweizch, fast hennes mamma är tyska, och jag berättar om farmor och varifrån hon kommer. Hon känner till Ville.

Jag har fått hennes e-mail, och löst lovat att maila och att vi skall träffas och fika runt den 11e, då hon kommer tillbaka hit från Sweizch (hon pendlar fram och tillbaka varannan vecka till plugget här).

På det hela taget var det här en händelse underlig nog att skrivas om här.

Än oftare släntrar jag in i mina vänners krypin. Ibland hoppar jag vidare till deras vänner. Inte ofta, men ibland. Speciellt om jag är riktigt uttråkad eller irriterad på det jag hackar på. Idag var jag extra irriterad eftersom jag hittat en bugg i gcc (Både senaste och näst senaste versionerna buggar. Buggen är ett varningsmeddelande när -pedantic är påslaget, som varnar om att anropets argument har fel storlek för prototypen, om man anropar en funktion med char som argument).

Dennis noterade något, som jag nu kom att tänka på, i förrgår, över en kopp te, när jag påpekade hur smutsig hans tekopp var: det här är Frankrike. Det var nog förklaring. Allt är smutsigt och halvförfallet här - speciellt husen. Det går tiggare i tunnelbanan. Folks tänder är inte vad de borde vara. Så går det om alla får göra som de vill. Kapitalism. Så mycket för liberalism och frihet. 90% av alla människor är idioter (Här kom jag att tänka på Nazismen igen, och dess syn på de vita "arierna" som övermänniskor, överlägsna. Men det är stor skillnad. 90% av alla människor, oavsett hudfärg, är idioter; fråga vilken sysadmin som helst, argumenterade jag med mig själv).

Återigen till Dennis' och mitt samtal. Jag noterade att jag tyckte att här brydde sig folk bara om det yttre utséendet, pengar och sex, på vilket Dennis' förklaring var "Men titta på kvinnorna då, klart dom bara vill ha sex!". En typisk Dennis-kommentar, men den säger lite om det här landet. Jag hatar ytligheten, alla snygga detaljer, möglet i hörnen och den ruttna stommen. Puritan. Helldre raka, kala, ljusa väggar med frisk stomme och täta fogar.

Dennis är mästare på att skämta om folks etniska ursprung - antagligen är det enda sättet att överleva om man kommer från forna jugoslavien. Vissa saker är bara för tunga för att kunna bli av med på något annat sätt än att rycka på axlarna, skämta bort dem och sopa dem under mattan...

Nyligen har Frederic (som jag tidigare haft ett storgräl med) bestämt att alla skall använda C, C++ eller perl (Ein folk, ein sprache, ein reich - Nein danke!), för att minska framtida underhållskostnader. Ttill saken hör att han är en av grundarna av Mandrake, inte är programmerare, och att Gael (en annan av de tre grundarna) nyligen, med stort pådrag annonserat ut "slut på GNOME - KDE - kriget!" och att alla skall få välja det som passar just dem bäst - frihet. Men samma sak gäller tydligen inte oss programmerare? Efter en snabb undersökning av alla programmerares åsikter fann jag att inte ens Pixel som är ingrodd Perl-fanatiker (Fast om det här nån gång översätts till Franska och han råkar läsa det lär han slå ihjäl mig för det :) stödde förslaget. Jag hade pratat en del med Fabrice om det här, och bad honom ta hand om bataljen mot Frederic, eftersom jag redan tidigare inte var på så bra kant med honom...

Men en sak fick mig att själv ta upp det med Jean-Loup: Jag skulle hacka vidare på DrakSync, som jag skrivit i Python. Men skulle dte ändå skrivas om i Perl så var det ju ingen idé att jag hackade vidare på det i Python - det skulle vara bortkastad tid... Jag började med att förklara hur illa vald listan med språk var, och slutade med att den hur som helst inte borde vara lag utan bara ett rättesnöre, att följa som defaultvärde. detta råkade Dennis höra, och deklamerade högt att det var ju implicit - Detta är frankrike. Du är för germansk. Du tar allt så alvarligt. Så seriöst.

Ja, kanske tar jag allt bara för seriöst och allt jag behöver är lite humor. Men var jag skulle få den ifrån vet jag inte. Men summan av mina tankar på tunnelbanan var ändå att vare sig individens frihet eller den grå massans underkastelse under systemet är vackert. Individens frihet faller på de 90% idioter som bara ägnar sina liv åt sex, pengar och yttre skönhet, utan tanke vare sig på filosofiska funderingar, eller ens på vilka de råkar trampa ihjäl på sin klättring uppåt. Den grå massan och systemet faller på att alla tvingas bli som de 90%... Verkligheten är vare sig nazi-brun, höger-blå, liberal-vit eller socialist-röd. Den är kolsvart eller grå. Den ligger tungt över varje människa och krossar dem som kvarnen krossar säden. Tidens stenar stannar aldrig.

Jag kom just att tänka på vart vi är på väg. Det började vid ensamhet. Sorg och saker som gör ont. Varför folk blir nazister. De få jag vet om har blivit det för att allt gör för ont - för att alla andra vänt dem ryggen. Därifrån flackade mina tankar vidare till "Men vad blir det av de svarta och färgade ensamma, som alla vänt ryggen?". På jobbet finns det bara en svart kille på andra våningen. Jag känner honom inte så bra, även om jag pratat en del med honom (Han Kan Scheme bland annat, så även om han programmerar en del Perl så är han vettig). Undrar hur han mår? Det finns inte så många från Afrika som är programmerare. Inte så konstigt med tanke på hur ekonomin är där. ``Är man hungrig lär man inte tycka om Internet...'' Kanske kommer vi sluta med en värld precis lika dan som om Hitler vunnit. Bara det att flaggan inte har hakkors utan stjärnor... Kanske är vi redan nästan där. Mördandet har visserligen delegerats till de som skall mördas, men fångar i koncentrationslägren tvingades väl också hjälpa till att mörda sina medfångar?

[23/11/00]

Igår beskrev jag 90% av befolkningen som idioter. Jag bör nog förklara mig lite. Att beskriva männsikor i så hårda ord låter sig inte göras sådär utan vidare utan förklaring.

Kunskap och intelligens är inget man föds med. Man kan födas med förmåga för rationellt tänkande eller skönhetssinne, eller inget dera. Men inget av dem är intelligens, även om intelligens kräver åtminstone det ena. Intelligens är något man lär sig att vara duktig på, om man inte kan något annat. Om man inte har lätt för sig i umgänget med andra, om man inte är snygg nog.

Människor är i första hand, efter att få mat för dagen och reproducera sig, ägnad åt att kommunicera. Att inte kunna kommunicera med andra, att inte göra bra ifrån sig socialt, bestraffas hårt. Endast de som misslyckats både med detta, och med reproduktionen, har energi, tid och anledning nog att lära sig intelligens. De är redan utstötta. De är hatade.

De hatar varandra, de intelligenta och de andra. De intelligenta för att de andra inte förstår enkla grundläggande begrepp, inte vill lära sig, utan helldre varje gång problemet uppkommer, frågar igen, och igen och igen. För att de andra ser ner på dem. de har alla anledningar att hata, att se ner på de andra. De andra hatar de intelligenta eftersom de förstår saker de inte förstår, för att de inte klarar av grundläggande saker i kommunikationen med dem, för att de bara gör fel.

Mobbare är sällan de duktiga, socialt begåvade. Oftast har de det illa hemma, eller, som i mitt fall, är de själva mobbade. Är man mobbad, behöver man hämd. Slicka uppåt, sparka neråt. Vem är bättre att hämnas på än den som ligger? Han kan knappast hämnas tillbaka. Men barn växer, och det finns ständigt nya, yngre, att hämnas på. Släktfejden bärs vidare. Arvssynden. Och de andra, de obefläckade, änglarna, som står vid sidan av och glatt åser skådespelet...

[24/11/00]

``Any effort that has self-glorification as its final endpoint is bound to end in disaster.'' Så det är därför mitt liv är som det är... Allt jag gör; programmering, konstverk, dikter, noveller, allt, hamnar på min hemsida, för alla att se. Jag finns inte om ingen ser mig. Allt görs för att vsia hur duktig jag är. Det är därför världen har en tendens att ligga rungt på min rygg. Men vad skulle mitt liv annars vara ämnat åt?

Ibland får jag en kännsla av att den enda gren man verkligen kan hugga av, är den man sitter på. Och oftast förtjänar just den grenen att huggas. De grener man helst sitter på är de som troligast är ruttna. Ta fri programvara som exempel. Den hugger av stora delar av programvaruindustrin. Likväl är den uppfunnen av programmerare, desamma som programmvaruindustrin består av. Varför? Därför att de är de enda som kan hugga av den grenen, och grenen är genom rutten.

[25/11/00]

Jag satt nyss och läste, med radion påslagen. Plötsligt spelade de en låt, som lät Rysk, men jag är inte säker. Den fick mig nästan att gråta, så vacker var den. Jag slutade läsa, bara lyssnade. Men efter en stund flöt mina tankar iväg. Jag försökte koncentrera mig på musiken, för den var så vacker, men den rörde mig inte längre lika mycket. Jag fick en känsla av de ja'vu; det här är något som hänt mig tidigare. Som händer mig hela tiden. Vid en första anblick, de första sekunderna, är allt underbart. Sedan falnar det. Som ett fyrverkeri. Jag har en kännsla av att allt är så. Så fort man vant sig, försvinner glädjen. Kvalitén hos världen är ointressant; det är bara ändringar i den, dess derivata, som är intressanta. Jag har haft en kännsla av detta sedan länge. Och konstigt nog en kännsla knutet till ett matematiskt begrepp. Derivata. Man kan inte mäta hastighet om den inmte är relativt något annat föremål, eller vändras (dvs relativt vad den var förut). Samma sak verkar på något sätt gälla allt.

Hur som helst, nu borde jag försökta släpa mig iväg och handla kabel (jag skall dra el till lampan över soffbordet). Men det är så svårt att få arslet ur vagnen... Dessutom så borde jag dyka upp på kontoret - Sorgmantel väntar nog på att jag skall dyka upp på IRC. Men som sagt, kabel först (Jag vill verkligen slippa den urfula lampa som nu sitter på ena kortväggen i min lägenhet).

[27/11/00]

Idag har jag inga filosofiska eller etiska funderingar, inga smarta slutsattser, inga åsikter och inga väluttänkta känslor att skriva ner. Bara den råa ensamheten, grov, stickig och ohyvlad. Fasten det som hänt hände i går, väntade jag, delvis avsiktligt, till idag med att skriva ner det. Jag var både för trött, och för ledsen i går (eller snarare i morse).

I går var goth-klubben på Bateau Concorde. Bateau Concorde är lite annorlunda. Det är inte samma människor, riktigt, som går dit som går till St Jaques. Snarare mer som St Sabain.

Vanessa var där. Efter att jag bestämt tid med Vanessa och hon inte dykt upp, med en mycket dålig bortförklaring när jag senare ringde henne och undrade, så har jag misstänkt att hon helst inte vill ha mig i närheten (Det där är också en konstig sak. Jag har aldrig varit med om det i Sverige. Att folk efter att ha börjat lära känna mig bara vill att jag ungefär inte skall existera. Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag aldrig råkat ut för folk som bara velat ha mig som ett ONS. Men som Cecile sa, folk på goth-klubben är så oseriösa...). Nu när hon var där, verkade det också så. Det slutade med att jag frågade rakt ut, varvid hon bara kom med ett undflyende svar. Varför kan inte människor vara vänliga i stället för artiga? Sanningen sårar inte lika mycket som den här behandlingen!

[10/12/00]

Klockan började bli mycket och vi trötta. Vi hade suttit vid ett av borden nära dörren och pratat och försökt överrösta musiken, och dansat, och var både hesa och trötta i benen. Så när hon föreslog att hon skulle skjutsa mig hem så tackade jag ja. Att hon drukit en hel del tänkte jag inte på, och när jag väl kom att tänka på det satt vi redan i bilen, och det skulle varit mycket oartigt att säga nej då". Men hon visade sig köra mycket lugnt. Mycket lugnare än de flesta fransmän. Kanske för att hon var medveten om att hon druckit - vi pratade iaf om det.

Hon släppte av mig utanför mitt hus, och körde iväg efter mycket snabbt vinkande, eftersom man stoppar upp trafiken ganska rejält om man parkerar utanför min port. Men jag hade fått hennes telefonnummer, och lovat ringa.

Vi diskuterade våra jobb, vad vi gjorde, mitt hemland, Bordeaux, varifrån hon kom, men mäst kulturella skillnader mellan länder. Jag hade funnit en vän, någon som tyckte om att diskutera lika abstrakt som jag, som gärna pratade om saker som betydde något för mig eller intresserade mig.

En anna kväll satt vi på en bänk nere vid floden och pratade om polisväsendet i Frankrike och Frankrikes relation till sina före detta kolonier. Jag tyckte det var konstigt att man inte ville släppa kolonierna, när de var berädda att ta till våld (bombdåd i tunnelbanan i Paris, en anledning till alla poliserna med k-pistar nere i den under sommaren, vilket var anledningen till att jag undrade om polisväsendet) för att bli fria. De tog ju dessutom emot pengar av Frankrike. Varför inte bara göra sig av med dem? Hon sa att de bara skulle vilja tillbaka så fort de började få slut på pengar, och så skulle karusellen vara igång igen. Jag vet inte om jag trro på det, men det spelar hur som helst inte längre så stor roll...

Det var väldigt kallt nere vid vattnet, och vi vandrade med armarna runt varandra, innanför min jacka (hon hade ingen. Hon berättade senare att hon oftast föredrog en massa halsdukar och annat "jox" i stället för att ha jacka) (Det var första gången vi nuddade varandra efter kvällen vi träffats. Jag hade varit för blyg innan), upp mot Cartier Latin, i riktning mot där jag bor. Vi frös hcken av oss och det började dessutom bli dags för henne att åka hem, om hon inte ville missa sista RERen.

Vi givck in i ett litet grekiskt kafé. det var bara vi där. Vi beställde var sin varm choklad, som tog slut fort, värmde våra händer över ett stearinljus och på varandras händer (hur nu det hjälpte - vi var lika kalla bägge två) och bad kafépersonalen om att få stänga dörren.

Till slut måste vi ändå ge oss, opm inte hon skulle missa sin RER. Utanför kaféet kramade jag henne adjö, och vi kysstes. Hon var lite småklrasslig och skrattade och sa att nu får du ju mina baciller (jag hade berättat att jag strax skulle åka till Sverige på semester en vecka), vilket jag blankt sket i och gav henne hen kyss till.

Jag minns att hon vid första gången vi träffades i dagsljus kommenterade att jag hade helt annan hårfärg än hon trott, och att jag hade fräknar, och skrattade; "men jag är inte besviken".

Vi pratade om politik och gosade. Men vi hade inte sex. Jag hade ingen tanke på att ha sex. Jag är inte sugen. Jag vill bara gosa. Hon undrade om jag hade några kondomer, varvid jag sa rakt ut att jag inte hade tänkt ha sex, vilket hon verkade tycka var helt OK...

Hon berättade att hon skulle på någon sorts fortbildningskurs utanför Paris (var exakt minns jag inte, men i någon mindre stad) i en vecka, och innan vi skilldes åt runt tolvtiden (så att hon skulle hinna med RERen hem), hade hon bett mig ringa om en vecka när hon skulle vara tillbaka, och bjudit hem mig till sig.

En vecka senare ringde jag, men ingen svarade. jag försökte några gånger olika dagar, men kom sedan fram till att jag antagligen missförstått om vilken vecak det gällde. Ytterligare en vecka gick, och jag försökte igen. Lila lönlöst. Jag försökte veckan därpå också, med samma resultat. Nedstämd drog jag slutsatsen att jag inte kunde få tag i henne, och att hon inte ville få tag i mig, för i så fall hade hon ringt mig, hon hade ju mitt nummer. Ytterligare en flicka som jag blivit vän med, lämnat ut mig åt, och som bara gått därifrån.

I går var jag på Saint Sabain och dansade, när en man kom fram till mig och sa att en kompis till Cecile ville prata med mig. Vi letade runt ganska länge men hittade henne inte. Hn berättade då själv att han var ceciles före detta pojkvän, och att Cecile var död. Hon hade ringt sin mor kvällen då hon var hos mig och sagt att hon träffat en kille vid namn Egil som var sååå trevlig och hon var sååå lycklig. Fem timmar senare var hon död. Hennes soffa hade fattat eld och hon hade dött av rökgaserna.

Till slut hittade vi hennes kompis som nundrade, på ganska dålig engelska, hur Ceciles sista tid varit, om vi hade varit lyckliga, eller om vi druckigt. Jag försökte berätta men jag vet inte om hon förstod allt. Det är delvis därför jag skriver det här. Jag vill berätta.

Ceciles kropp är bränd, och askan förd till Bordeaux. Jag vet inte var, men någon stans hos hennes förälldrar. hennes före detta pojkvän har lovat försöka ta reda på om hon kommer ha en grav, och var.

Hennes föredetta pojkvän berättade att de letat efter mig - de hade ju bara haft mitt namn och han hade vetat hur jag såg ut - han hade sett oss ihop och varit avundsjuk, hoppats att hon skulle komma tillbaka till honom (som en parentes sa han att han var 38; jag var ju så ung (hon var 29)) - "Men nu spelar det ingen roll längre". Men de viste ju att jag brukade gå till Goth-klubbarna.

Jag började först skriva den här texten som ett gästboksinlägg till Sorgmantel, sedan som ett brev till henne, och nu slutligen råkade det bli ett dagboksinlägg, fast jag egentligen slutat skriva på dagboken. Kanske dags att påbörja nästa del i den? Jag tror jag har material nog att relatera över igen...

Jag är hemskt glad att jag satte mig och åt innan jag började skriva på det här. det hade lätt kunnat bli mycket värre; jag var på uselt humör innan jag åt. Jag har varit på dåligt humört hela dagen, varför vet jag inte. Kanske för att jag vaknade så sent, och inte ens var utvilad (Vilket var ett resultat av den tid vid vilken jag gick och la mig igår).

När jag skrev detta, hade jag en tanke i huvudet, en viktig tanke minns jag, jag ville skriva ner. Men när jag skrivit klart stycket, var den försvunnen, och endast minnet av att jag haft tanken, fanns kvar. Sådant händer ibland, och är ytterst irriterande.

Det jag nu skall beskriva är en serie av händelser, som medans de hände inte tedde sig viktiga nog att nedteckna, eftersom de gjorde mig lycklig. Jah hade inte tid att nedteckna dem, jag ägnade mig åt dem i stället. Men nu har jag skäl att nedteckna dem, om inte annat för Ceciles egen skull.

Egentligen är edet en ny dag nu, men när jag nu fortsätter skriva, är det kväll, och det jag skrev tidigare skrev jag tidigt på morgonen innan jag gick och la mig. Det blir lite förvirrat när jag inte skriver tider utan bara datum, och dessutom har en skum dygnsrytm...

Här funderade jag en bit över syntaxen för länkar, och att jag egentligen vill ha ett generellt name-attribut för alla taggar, så att de, eller hela deras block, senare kan refereras.

Här orkar jag inte skriva mer, utan fortsätter att läsa i "Zen and the art of motorcycle maintaince".

Läst ännu mer i "Zen and the art of motorcycle maintaince"...

Läst mer ur "Zen and the art of motorcycle maintaince", samt lekt med mina stearinljus och tändstickor *pyroman*

Tuggar förstrött på en bit mörk choklad, dricker lite mer te, och lyssnar på den klassiska musiken från stereon.

paketera

Karlstad

[19/03/01]

När jag var liten önskade jag ofta att jag varit flicka. Jag minns en gång, när jag precis lärt mig cykla - jag hade en gammal damcykel - jag var så glad för att det var en flickcykel. Jag låtsades att jag var en flicka, och inbillade mig nästan, fast jag fick glåpord kastade efter mig om att det var en flickcykel, att jag kunde tas för en.

Sin kropp kan man inte ändra. Den är. Skruren i sten. Själv är jag lätt som en fjäder, bara en tanke. En svag vindil som en gång, suckande, försvinner ut över havet.

På vägen hem från mitt arbete sitter jag ofta, så som så många andra, halft i dvala, men inte så försjunken att jag inte noterar de andra i vagnen. Som så många andra studerar jag mina medpassagerare. Som så många andra pojkar och män ser jag på flickorna och kvinnorna. Men jag ser inte det de andra ser, jag ser inte som de andra ser. Jag ser tavlor, solblekta affisher, skivomslag, skitiga skulpturer och underbara montage. Jag avundas dem, som är vackra, för sådan kan jag aldrig bli.

[20/03/01]

Jag tro att det stora felet, om det nu är ett fel, med mig är min relation till mig själv, samt mina känslor. Jag är inte, utan jag betraktar mig själv, som på distans. Jag är faktiskt, och det får inte uppfattas som skryt, ett ganska intressant studieobjekt. Fast man skulle ju inte vilja vara sådan själv.

Ett annat fel med mig är att jag inte gör någon skillnad mellan vänskap och kärlek. Det senare är bara en marginellt intensivare version av det första. Nåja, man skulle nog faktiskt kunna argumentera att det första bara är en marginellt mindre intensiv version av det senare. En anledning att argumentera så är att jag inte har några kompisar, att jag samlar på mycket, mycket nära vänner. Jag har ofta funderat på vilka av mina kvinnliga vänner jag, rent teoretiskt, skulle kunna tänka mig att dela mitt liv med. Allihopa. det betyder naturligtvis inte att jag går runt och hoppas på det. Inte det minsta, jag önskar det inte ens. Men jag skulle inte ha något emot det. Oavsett vem av dem. Det är snarast definitionen av vän - de man står ut med, och som står ut med en...

Den här definitionen av vänskap ställer naturligtvis en viktig fråga: kan jag vara vän med pojkar? Uppenbarligen är svaret ja. Jag har otroliga komplex när det gäller sex med andra pojkar, men det hindrar inte att jag kan inse att jag skulle kunna dela mitt liv med några, dock få. Dessutom måste tilläggas att jag även har komplex när det gäller sex med flickor, om än mindre...

[03/04/01]

Det har ännu inte varit klart nog att jag kunnat se horisonten - sjön har hela tiden täckts av mer eller mindre dimma - på morgonen så mycket att inget av den synts - men ändå kan jag från mitt fönster se otroligt långt bort, blicken förlorar sig i fjärran molnbankar, öar och vattensyta, sammansmältande färger. Jag älskar att stå högt uppe och se ner på människorna och ut över världen. Det ger mig ett inre lugn; stressen, verklighetens krav och alla måsten försvinner, kvar finns bara jag och tomheten.

I Paris fanns inga långa avstånd. Jag älskade att stå på broarna och se längs med floden - det var det längsta öppna avstånd som fanns, men det var fortfarande mycket kort. Jag älskade floden och broarna av fler anledningar. De påminnde mig om mitt hem. Allt vatten sitter ihop, så även det vattnet satt ihop med vattnet hemma.

*Kryper ihop mer i fotöljen och borstar bort några hudflagor från skjortan* Jag har mer och mer börjat gilla att bära skjorta. Iaf en tunn, syntet-skjorta - naturligtvis svart. På något sätt får det mig att känna mig närmare luften. Det är som om att bära ett tunt, något sladdrigt, plagg har alla fördelar av att vara naken, utan några av nakdelarna. Självklart kräver det att plagget inte är spänt över huden, utanhänger löst på en, fladdrande. det ger en viss frihet. Men jag har nog förändrats i hur jag låter min kropp uppenbara sig. jag vill ha kontroll, inte gömma den.

Öht så har mitt jag mer och mer kommit att koncentrera sig på kontroll, och eftersom jag betraktar mig själv så som tredje person, så är det även ett försök att kontrollera min egen personlighet, den är så att säga bara en mental kropp.

Det finns många liv som inte är för mig, många saker jag aldrig kommer bli eller göra. En del av dem för att jag är allt för korkad, andra för att jag är för smart, ytterligare andra för att jag är för rädd, paranoid eller helt enkelt bara av en slump. Ytterligare finns det saker jag kommer ägna mig åt, men i mycket liten skala, och antagligen utan vare sig större framgång eller intresse och utbyte.

[04/04/01]

Det är nog ett gott tecken att jag börjat skriva igen - jag skriver bara när jag mår lagom halvbra, inte för dåligt, men heller inte för bra. I Paris mådde jag definitivt inte bra nog sista tiden. Fast kanske kan man uttrycka det som att jag skriver när jag mår bra, men saknar något, och har tid över att skriva. Just nu gör jag inget annat än läser och skriver - mina saker har inte kommit än...

Ja det blir nån sorts "assorted, miscelaneous notes" idag - ingen sammanhållning, ingen ordning. Håll till godo med fruktsalladen - jag är för hungrig och på för konstigt humör för att framställa nått vettigare!

Grattis på födelsedagen Vidar! Jag var bara tvungen att skriva det. Speciellt som jag glömde mormors födelsedag 01/04/01. *Suck* Det blev extra pinsamt eftersom hon ringde mig och tackade för blommorna (som Ylva så snällt skrivit mitt namn på :S

I går fick jag iaf igång LysKOM på Marias laptop, så jag kunde göra mig av med lite av mitt uppdämda KOM-behov (Ja jag är KOM-beroende)... Men nåt riktigt nät lär det dröjja innan jag får - vi var på KBABs kontor igår och fick en lapp att fylla i och skicka in, så det lär väl dröjja en vecka eller så innan jag har nät :(

Just nu är den stora frågan hur jag egentligen skall relatera till Jesper, Marias kille (eller vad de nu exakt har för relation, men de gosar iaf, och han dyker upp här minst sagt ofta). Han är hur som helst mer lätttillgänglig än Maria (hur dom nu kan gå ihop så). Min erfarenhet av honom är iofs ganska liten - ett ord här, ett där, men av vad jag kan döma är han en ganska normal kille, med ett intresse för kemi och en musiksmak någonstans mellan ambient och synth. Här samlas vi alla med skum musiksmak :) Allt från synth, industri, hardcore, trance till goth, punk, metall (lite), klassisk, folkmusik och ambient. Rejäl blandning, utan att ens tangera den kommerciella smörjan :] Nåja, jag lär nog få en bätter bild av honom idag - om han bara kunde vakna och masa sig upp ur sängen - mina saker har fortfarande inte kommit hit, så jag har inte så mycket att göra, och Maria är i skolan, så jag har möjlighet att tillbringa lite tid med honom...

Nu kom Maria och Jesper hem för resten. Men vad jag hade tänkt skriva om var mina idéer till möblering - jag har ju haft tid att tänka på dem :S var och pratade lite med jesper och fick mina CD-skivor (Jag har lyssnat på musik mha Marias stereo när hon var borta (Min har ju inte kommit än. Jäkla Europa/FATE - dom verkar inte ens veta att min transport existerar!), men nu skulle de lyssna på annan musik). Först och främst så skall jag ha ett stort bord, mitt gamla, just nu gröna, almogebord, som jag hade tänkt ta bort färgen från med varmluftspistol, mitt i rummet, med två träbänkar vid sidorna, och en sån lampa som jag hade i Paris och Linköping (IKEA, handblåst glas, metall, koltrådslampa, men jag minns inte namnet), över. Perfekt hobby/matsalsbord :] Och sen naturligtvis min loftsäng, med skrivbord och dator under... Det kommer dessutom passa lite med det parkettgolv jag har (ett underligt golv som är ngt mellanting mellan ett billigt laminatgolv och ett riktigt. det är trä, och det är i små plankor, men typ färdigmonterat i större sjok... Sen skulle jag egentligen vilja täcka väggarna med nåt av tyg. Får se vad...

Nu skulle tydligen vårt lilla par se på film. Sa de. Men än har de inte dykt upp (TVn och videon är i mitt rum)... Vi är allt en skum trio. Min roll här är nog tom skummare än min roll i trion jag, Dennis och Alexandra, många år tillbaka, även om förhållandena har en viss likhet... Jag har ju även jämfört oss med mig, Ylva och Michis. Men jag har inte bestämt mig för vilken av de två triona som den nuvarande liknar mäst... Men som sagt, jag har iaf något att jämföra med (både utifrån en trio där jag var "tredje benet" och en där njag var en i kärleksparet)... Undrar hur många andra som hamnar i såna här trios (och för den delen hur många som hamnar i riktiga treparters förhållanden).

Fast egentligen är väl alla mina förhållanden med människor rätt skumma. Det sägs att män tänker på sex 90% av sin vakna tid. Chees! Stämmer iaf inte på mig. Men jag tänker nog runt 50% av min vakna tid på brelationer, på ett eller annat sätt. Iofs så ägnas ju då en del av den icke vakna tiden åt tankar på sex ist... Fast hur skulle de kunna vara annat, mtp hur trasig, rent socialt, jag är, mest beroende på de två åren på Hammarspången, delvis beroende på det gångna året i Paris, men till stor del beroende enbart på mina gener eller vfsh? det enda vettigare förhållande jag haft med en annan människa, utan att det varit ganska ytligt, var ju med Ylva... Iofs hade jag ytliga kontakter med folk medans jag bodde i Linköping...

Jag har sittit i köket medans de gosat och moffat i sig makaroner med ost... Hm, jag blir bara mer förvirrad när det gäller min relation till dem som par. Suck. Nåja, tiden lär utvisa vad jag är och vad de är...

jesper frågade mig ang. min teknologhatt idag, och provade både den och min studenthatt. Man offrar allt, och får en förstörd personlighet och två hattar.

Jo, det finns klara likheter mellan den här trion och Jag, Dennis och Alexandra... Slående likheter. Jag börjar tom flippa ur och bli glad och kramig av mig. Det smittar. Precis som då...

[05/04/01]

Oron kryper i kropppen på mig. Jag vet inte vad det är, men det är fysiskt. Snart kommer jag explodera. Jag har inte dansat på snart två veckor. det är en anledning. Att jag inte gör något, är en annan. Jag har visserligen varit i stan idag; snokat runt i ett antikvariat och suttit på kafé. Men jag umgås inte mycket, och jag hackar inte mycket heller. Jag bara läser. I vanliga fall brukar jag ägna en hel del tid åt att hänga i LysKOM och babbla skit med Tobben, Marx och Jenny, och en del åt att IRCa med Maria. men nu har Maria Jesper här, och den enda dag när han inte var det, så blev det liksom inte lika nära som när vi var i Paris eller över IRC. Fast hon var nog trött...

På ett sätt har jag blivit tonårspappa, skulle man kunna säga. Jag har ägnat dagarna åt att städa upp efter Maria och Jesper, iaf lite grand (diskade just upp helvetesdisken)... Jag skall då få allt för tidigt. Utom ett eget förhållande då... Jag vet alldeles för mycket, men har varit med om alldeles för lite, när det gäller sånt. Och jag blir nervös när det kommer på tal att faktiskt ägna sig åt sex. Att bara prata om det är däremot inget problem, precis som med allt annat. Att jag över huvud taget tänker på det är mäst för att jag blir påmind av de där unga lyckliga två. När jag var i Paris var det den mästa tiden något som bara inte existerade - jag hade annat att ägna mig åt...

[06/04/01]

Jag kan höra skillnaden på deras steg. Maria tassade in i köket - vad hon skulle göra vet jag inte. Jag såg henne inte, men jag hörde att det var hon, inte Jesper. Sen lutade jag mig lite åt sidan, så jag såg hennes hår, och viste att jag hade rätt...

Jag har pratat en hel del med Jesper nu. I grå kväll när Maria sov, och idag när hon var på ngn konstutställning. Om allt möjligt. Från kvantmekanik och vetenskapsteori till relationer. Och livsnjutelse. Han verkar ha bilden av mig som en asketisk typ. Suck. Det är allas bild. Jag njuter när jag kan, och vågar. men till skillnad från alla andra munkar, så är det inte rädlsan för guds straff som håller mig tillbaka, utan rädslan för andra människor, och för att förstöra den lilla njutning jag har. det är därför jag inte vågar bli kär - då kanske jag mister den jag ger min kärlek som vän...

Han har gått runt och antytt, skämtsamt, har jag iaf uppfattat det som, att jag skulle hoppa i badet med dem, gosa med dem och allt. Jag har tagit det som ett skämt varje gång. Jag kanske inte borde ha gjort det. Därav förvirring. Nu har han sagt saker som får mig att mer och mer tro motsattsen. Men jag vet inte alls vad Maria tycker. Bara att i förgår när vi låg och såg på Fear and Loathing, så hade jag kunnat ge dem båda en stor kram när de sen gick in i Marias rum för att sova...

Men Maria är så sluten hur som helst - hon skulle aldrig säga vare sig bu eller bä, tror jag... Speciellt sluten är hon när Jesper är med, fast det börjar släppa. Det är som om hon måste lära känna mig en gång till, den person jag är när Jesper är med. Jag känner mig inte annorlunda. men jag tycker hon reagerar annorlunda. Kanske gör jag det med, fast jag inte märker det...

Men man skulle hur som kunna sammanfatta situationen som förvirrande, iaf för min del. Jag är inte ens så säker på att jag skulle vilja gosa med dem. Lite smågos, ja - men mer? Jag trro nog inte jag vill. Alls. Men en kram skulle jag inte ha ngt emot...

Det regnar utanför fönstrena. Ett smått, duggande regn. Som om det ville påminna mig om att världen finns. Det och skratten från badrummet. men världen finns inte. Jag har just varit uppkopplad mot LysKOM ett tag. Världen finns inte. Där är beviset. En beroendes lycka när han får sin drog. Verklighetens overklighet.

Det är ett intressant ord, verk, värk. De uttalas lika, men betyder så olika. Med ett enkelt bokstavsbyte så har man förändrat betydelsen. Livsvärk. Så hette samlingen av livsverk som vi gjorde på gymnasiet i svenskan. De flesta uppskattade inte, eller förstod inte, namnet. Kanske borde hela den här samlingen döpas till "Värklighet"? Jag gillar såna där lekar med ord. Som childrens'laughter...

Tobben, eller om det var Marx, tyckte, ang. att komma hit, och vänner här att clustra besöket med, när jag undrade om deras namn och adresser, att det var bara en, och hon hade redan pojkvän. På det svarade jag att det inte var sånt jag var ute efter, jag ville bara ha fler att babbal bort livet med, varpå han tyckte att "det vvet man aldrig med dig". Nej, man vet inget med mig. Alls. Eller som i en slutargumentation över slumpens existens med Jesper: Jag är slumpen. Bevisa att mina handlingar inte är rent slumpmässiga.

Det är inte ofta jag är. Oftast iaktar jag bara mig själv, utan att vara. Egentligen är det bara när jag dansar som jag är, som jag finns. Jag önskar jag kunde dansa mer. Att jag kunde dansa jämt. Jag kan också tvinga mig att vara. När jag inte får någon glädje, kan jag inte få nog av sorg. Svärtan finns, den med. Om jag går ut barfota, känner den kalla våta betongen under mina fötter och den hala, iskalla metallen i balkongräcket under mina fingrar, kan jag inte undgå att existera. Det finns ingen stans att fly. Jag är fångad. Jag är fri.

Jag blir säkert förkyld, och det blir våta fotspår på parketten när jag går in. Men jag finns. Jag kan ännu känna kylan i mina fötter och ytterkanterna av mina händer. Jag finns. Men jag glider iväg. Musiken glider iväg.

Bara när sinnesintrycken är så starka att de inte kan ignoreras, finns jag. Bara då är jag. Jag bränner mina fingrar på stearinet i ljusen, jag låter lågan slicka min hud, och för ett kort ögonblick är ljuslågan hela min värld, och jag finns.

Det är många gånger jag stirrat in i ett ljus. Jag kan sitta timme efter timme och bara stirra in i den ljusa lågan. Man blir bländad, man ser inget annat. Bara lågan, och världen blir singulär. Lågan försvinner, och man kan koncentrera sig på allt. Så har jag suttit kvällen före en tenta, med människor runt mig, stojjandes, festandes. Låtit provfrågorna paradera förbi i mina tankar...

Jo, och jag har precis läst ut . Just nu är jag förvirrad, som jag skrivit. Och den har inte direkt minskat min förvirring...

[08/04/00]

Nu är jag tillbaka i Karlstad igen, efter en tripp till Söderköping och Linköping. Men mäst från en massa resande. Att åka till Norrköping kostar 135kr, enkel resa, med tåg. Men det tar fyra timmar. Att åka bil tog ännu längre...

Jag sitter med hela mitt rum fyllt med saker - möbler, lådor, kablar, skräp. Det är hemtrevligt. Jag har en dator här. Inte min vanliga. Inte en snabb. men den spelar mina mp3-CD. Jag kan lyssna på den medans jag skriver min dagbok, uppkrupen, ihopkrupen i den blå fotöljen. Den skall för resten stå under min loftsäng hade jag tänkt. En myshörna för en. mer behöver jag inte.

Jag har saknat mina saker. Det var en anledning att krypa på väggarna och gå mig och Maria och jesper på nerverna förut - jag hade inget att pyssla med. Nu har jag det. Jag har en säng att bygga, datorer att skruva ihop, kablar att dra och skrot att sortera.

Men jag har nog fått mer ordning på mig själv genom att åka bort ett dygn. Jag är inte lika frustrerad av att ha ett par inpå mig, inte lika förvirrad. Det är skönt. Och så har jag hälsat på Puh (hon hade min säng, så jag och benny var hos henne och hämtade den, visserligen bara helt kort, men vi han ändå äta te och prata lite). Att träffa sina vänner gör en en bit mindre frustrerad över att inte ha nån flickvän - vänner räcker alldeles.

[10/04/01]

Jag skall börja med två konstateranden: Min stolthet kommer bli mitt fall, och jag kommer sluta på psykakuten.

Å andra sidan så är jag för stolt för att någonsin närma mig en psykiatriker. Betala för att få medkännsla eller förståelse? Nej tack! Det där med betala för olika saker påminner mig om en diskussion jag hade med Civileme angående horor (det var liksom ett ganska naturligt samtalsämne mtp var vår favorit-billiga-kinarestaurant låg). Det finns många argument emot att någonsin köpa sex, de flesta centrerade runt kvinnan som säljer. men även om man bortser från att många direkt eller indirekt tvingas till det, och att många horor har drogproblem, jag även om man bortser från alla moraliska argument, så finns det ett argument kvar; oavsett hur desperat man än är, att nedlåta sig till att gå till en hora är att erkänna att man inte kan få sex gratis, att man inte klarar av att tillfredställa en kvinna!

Jag blir inte mindre förvirrad vartefter tiden går, utan mer. Maria och jesper var ute och köpte pizza (ingen orkade laga mat idag :), och när de kom hem, så fick jag en kram av Jesper, vilken jag besvarade (jag har varit lite kramhungrig ganska länge :), varpå han sa nåt i stil med "äntligen"... Fråga mig inte...

Jag har fått igång ett litet nät mellan min bärbara och mina två stationära (nummer två, balder, gav jag till Love och Vidar när jag flyttade till Paris, men de tröttnade på den eftersom jag installerat Linux och dom inte kunde spela sina spel eller nåt, så jag fick tillbaka den nu). Datorerna på nätet heter: apply (min bärbara 486a), balder (stationär pentium 75a med 16Mb RAM och två nätverkskort, ett BNC och ett Combo) och lambda (stationär pentium 225a med 64Mb RAM och en massa SCSI-jox). Men jag har inte fått igång X på lambda; det verkar vara nåt skumt med paketen där vissa är från X 4.x.x och vissa är från 3.3.6, och det funkade med det grafikkort jag hade i Paris, men inte mitt Matrox Mystique som jag har här - den käkar upp grafiken och tangentbordet... Och naturligtvis har jag inget nät än, så jag kan inte ladda ner rätt paket och installera...

[11/04/01]

[12/04/01]

Om man behöver andra människor för sin lycka, är man illa ute. Om man behöver sig själv för sin lycka är man illa ute. Jag flyr från andra, från mig själv. Jag misshandlar min själ. Jag har tagit på mig ensamheten, och det finns ingen väg tillbaka. Att bo med Maria är bra på ett sätt - jag är inte helt ensam, men samtidigt inte beroende. Jag är rädd för att vara beroende av någon, eller att någon är beroende av mig.

Världen har förvandlats till en gråvit gäggamojja. I morse när jag vaknade snöade det, och marken var täckt av ett tunt lager varm snö, som här och där genomborrades av den bruna gäggan under. Och jag som så sent som i förrgår provade mina rollerblades för första gången det här året! Jag testade att åka in till stan härifrån, vilket visade sig gå ganska bra, modulo järnvägsbron över älven, där man måste ta sig upp för en liten trappa och sedan åka på brädor med nogorlunda signifikanta mellanrum mellan, som hjulen kan fastna i...

På något sätt känns det som jag glidit ifrån Maria lite. Mest för att jag sett henne i ett par för mycket just nu, och innan bara i en vecka. Det hade kanske varit bättre om det gått som hon tänkt för två veckor sedan då jag kom hit; att Jesper åkt hem precis innan jag kom, och hon "haft tid att ägna sig åt dig", som hon uttryckte det... Fast kanske beror allt på mitt otroliga behov av att samtala. Och Maria är inte speciellt extrovert verbalt...

För en halvtimme sen eller så åkte Maria hem-hem. Hon skall vara borta en vecka. Så nu är allt städat, tyst och tomt. Inga kläder på golvet, ingen musik från hennes rum, inga berg av disk i köket (jo ett litet som jag får ta hand om, faktiskt), ingen rökelse och inga handdukar på golvet i badrummet. Tomt. Och i morgon åker jag till Silme och Spindel över helgen... Men nästa vecka skall jag vara här ensam...

[01/05/01]

Det är nog ett gott tecken att jag börjat skriva igen - jag skriver bara när jag mår lagom halvbra, inte för dåligt, men heller inte för bra. I Paris mådde jag definitivt inte bra nog sista tiden. Fast kanske kan man uttrycka det som att jag skriver när jag mår bra, men saknar något, och har tid över att skriva. Just nu gör jag inget annat än läser och skriver - mina saker har inte kommit än...

Ja det blir nån sorts "assorted, miscelaneous notes" idag - ingen sammanhållning, ingen ordning. Håll till godo med fruktsalladen - jag är för hungrig och på för konstigt humör för att framställa nått vettigare!

Hm, undrar om jag skulle förändra formatet så att Comment tar en av sina P märkt som kommentar, var som helst i ordningen, istf den första. Då skulle man bevara ordningen som saker skrivits i... Hm...

Tror jag, ja...

Fixar tvätten, och en hel massa annat. Innan jag fortsätter skriva har det hunnit bli kväll och mörkt, Jesper har kommit hit, och Jesper och Maria har barikaderat sig i badrummet.

Fixade till formatet för den här dagboksdelen (jag skriver ju varje del i en egen fil, och nu kopierade jag in "DTD"n (Det är ingen riktig DTD, utan en beskrivning av formatet i naturligt språk) i den här filen med, samt satte upp en dokumenttag (Den borde egentligen inte få vara med. Egentligen borde den bytas ut mot en Chapter-tag... Håhåjaja, xml har nog olika sätt att uttrycka samma sak för att man skall kunna babbla över ett format ett helt liv!

Läste en del en bra stund. Jag hörde lite musik innifrån Marias (suck, jag stavar alltid fel på hennes namn när jag bara låter fingrarna hammra över tangentbordet - Maris. tss) rum, så jag knackade på, och ut släpade sig en ganska sömndrucken Jesper. Sen lagade jag mat (mer grönsakssoppa. Det är billigt, och, viktigare, jag har inte ätit det på jättelänge, så nu måste jag äta för mycket av det så jag börjar tycka illa om det, som med allt annat) till honom och mig, och vi satt diskuterade.

Pratade med Benny och kettil på telefon. Jag blev faktiskt avbruten mitt i mitt skrivande av den här kommentaren... Nåja.

Suttit och sett Fear and Loathing tillsammans.

Går ut på balkongen, barfota, som jag alltid är inne.

Det föregående skrev jag vid dagens början. Nu har det hunnit bli kväll...

Dricker lite av mitt té, sorterar ut några tovor i håret och funderar...

"soffan"

Flashback

AFA

C