Nu så här på kvällningen tog jag mig en promenad. Än längre sådan utgående snett mot Bastiljen, för att sedan gå rakt mot Bastiljen och därifrån min vanliga hemväg. Jag köppte även ett paket musli på hemvägen, men gick inte in på något kafé som jag tänkt, då det jag velat gå in på såg alldeles för fullt ut.

På något sätt känns det som om jag liksom destilleras då jag promenerar. Jag blir än mer ensam, än mer ensamhets-romantisk, än mer åskådande och än mer i det kännsloläge jag kallar "avslagen". Jag kan sitta i timmar i ett hörn på ett kafé, eller på en bänk och bara se på världen, på andra människor och deras häktiska liv för sina sinnen, för sina familjer. Strindbergs prat om den osinnliga kristna moralen verkar som just prat, då det finns människor, eller tider i människors liv, då de är osinnliga, betraktande heldre än deltagande, sorgsna heldre än njutande. den kristna moralen är bara en spegel av vårat levnadssätt, om än en spegel med efterlysning, så att den ej visar dagens levnadssätt, utan gårdagens.

Fransmänen är verkligen inte rädda om sina hus, eller bryr sig så mycket om dem. Somliga hus här är på väg att rasa samman, somliga ser bara så ut. Och mitt bland alla dessa hus som snarast travats på varandra och skulle välta om grannen försvann, står nya skrytbyggen av marmor med glasdörrar. Var är innehållet? Var är kvalitén? Jag ser bara förpackning. Men det är i och för sig något i tiden, knappast franskt ens i ursprung, att man ser mer till förpackning och form än till innehåll.

Man skall inte bry sig vid det man i9nte kan få. Gör man det blir man bara sorgsen och går ned sig. Att stänga sig, låtsas att man inte önskar det man önskar, det hjälper.

Jag satt just och ögnade igenom FUSAC efter lägenheter, och började sedan läsa bland "vän-anonserna. Från sidornas trycksvärta blickar ensamma själar, själar som vill ha mer än de redan fått noch själar som inte fått nått men vill ändå, på mig. Och jag har inte fått nåt på länge. Inte av vad de vill ha, sex, och inte av närhet. Men jag önskar det inte ens. Oftast inte i alla fall. Men kanske betyder även drömmar något. Känslan av att stå över dem, av att stå emot sina drivter, att undertrycka det djuriska. Men samtidigt: Till vad nytta? Till vad glädje? Rädslan svarar samvetet. Rädslan för att inte räcka till. För att bli smittad av någon sjukdom. För att inte veta tillräckligt. För att inte kunna tillfredställa. Vad är det för lögn? Det har väl hänt alla människor. Det är väl bara att lära. Ja, men de var alla yngre. Dock måste erkännas - Ylva lärde mig mycket om livet jag inte viste innan. Jag har inte längre taggarna rakt utåt, är inte alltid livrädd för kroppskontakt, även om det börjat återkomma...

Nej nu skall jag sova, annars sluddrar jag nog ur mig mer smörja, och dessutom måste jag upp tidigt i morgon (Tidigt som i klockan 10...).

Står och tittar mig i spegeln. Gymnastiserar lite. det är en helt vanlig ung man jag ser. Konstigt hår, visserligen, men inget som inte kan åtgärdas med en hårsnodd eller i värsta fall en sax. Ögonen är normala, ganska snygga. Armarna är inte feta, magen har svaga rutor. Vad felas mig då, som gör att andra människor undviker mig? Det kan ändast vara min personlighet. Jag som i hela mitt liv ansett mig ful, och bara jag blev snygg, eller i alla fall som alla andra, så skulle allt bli bra. Men jag kan inte bli som andra. Och snygg är jag redan. Men man kommer inte att behandla mig som andra i vilket fall som helst.

W. har tagit självmord och Johan flytt från Uppsala efter stora samvetskval och stor anderädsla. Jag måste nog säga att min lektyr påverkar mig. Det är skrämmande. Jag är johan. Jag var fizzy när jag nyligen läste O-zonen. Jag var en Ägare. och så stor är nog inte skillnaden ändå. Jag lever i en mycket syntetisk värld, omgiven av faror. Inte så att risken att bli nerklubbad av ett gäng hulliganer är så stor, men ändå. Och övermöbleringen av min omgivning med skrot (Vilket är vad jag lite föraktfullt brukar kalla elektroniska pryttlar som samlingsnamn. T.ex. kan jag säga att jag har för mycket datanskrot). Som min Palm Pilot, eller alla mobiltelefoner folk springer runt med... Ny film: Nallarnas invasion.

Mitt glädje igår av att ha funnit en lägenhet att dela förbyttes idag till sorg och uppgivenhet när jag, efter att ha slutat tidigare för att ta och titta på lägenheten, ringde till den tidigare hyresgästen. En kompis till henne ville ha den. Det är lite intressant, att ju ensammare man är, desto kraftigare svängningar i sitt humör får man, och av desto mindre orsaker. Jag kan svänga från glad och framåtblickande till nedstämd och nästan ledsen bara av att få reda på att en lägenhet jag sett i en annons, och som jag trott mig kunna få, gått mig ur händerna. Varför är jag så kännslig?

För övrigt har dagen bjudit på ytterligare en veckas veckomöte, med den sedvanliga entimmes-diskussionen om vilka porter som skall supportas :) Därefter fick jag äntligen ytterligare ett projekt till att arbeta med paralellt med Aurora (Eftersom Aurora inte kommer att kunna bli klart till 7.2). Men jag kunde inte börja med det direkt, eftersom de personer som har hackat på delar till projektet inte var på jobbet idag. Så i stället har jag debuggat Box.move i wslib. Djävla koordinater! Och så har jag tagit en titt på PyGtk. Inte helt lätt att domptera den besten. Den funkar nästan som Gtk för C, men inte riktigt... Vilket jag naturligtvis körde huvudet i direkt.

Så, nu har jag XMLifierat den här dagboken; markerat upp kapitel och paragrafer. Vilket behövdes. Jag vill ju kunna lägga upp det här på min hemsida, och då måste det vara enkelt att hacka om det till HTML (Läs: mha ett script kunna göra om det till HTML). Och det var i sista minuten. Hade jag hunnit skriva mer innan hade jag knappast orkat märka upp alltihopa såhär i efterhand...

Funderar på att ta mig en promenad Promenader är trevliga... Fast det har hunnit bli lite väl mörkt för det, och jag är lite för trött för det, så det får nog vara. Jag skall nog hänga min tvätt i stället, och sedan ta och sova lite...

Det är underligt hur mycket tid och kraft jag kan lägga ner på t.ex. en sådan sak som formatet på den här dagboken. Jag är tamejfan perfektionist. Den enda trösten är väl att Donald Knuth också är perfektionist. Om nu det är nån tröst...

Då jag kommit till att Johans andra pjäs spelats (sidan 192 i ), och mottagits kallt, med en uppräkning av anledningarna, bland annat att den behandlade kvinnans roll, och höjde henne på bekostnad av mannen, kom jag att tänka på ett av mina samtal med Denis under en av våra promenader i kvarteren runt hallarna.

En av våra viktigaste meningsskiljaktilgheter, som vi fann under ett samtal på ett kafé en av mina första dagar i Paris, är den om familjen vs vänner. Han är en sann Europé, medans jag i själ och hjärta, i alla fall oftast, befinner mig inom det nordiska lägret.

En bakgrund först: I Sverige har familjens roll som tegelsten i samhällshuset långsamt eroderats, för att numera knappt vara synlig. Speciellt bland unga, däribland flera av mina vänner, t.ex. , återfinns förhållanden som är mer grupper än par. Det argumenteras att en skiljsmässa mellan förälldrarna skulle vara dåligt för ett barns utveckling. Kanske det! Men i så vall är det snarast förälldrarnas tvedräckt som far barnet illa, inte den förlorade kärleken! Ofta behöver barnen inte sakna vuxna förebilder, av något av könen, och träffar båda förälldrarna dagligen (det är inte helt ovanligt att förälldrarna bor ihop, fasten de inte längre är ihop). Det kan rentav vara så att antalet vuxna kring barnen är större än i traditionella hem, där barnen oftast inte ser några andra än sina syskon och förälldrar i hemmet.

Det är altså om detta vi inte kan komma överrens. Förr byggdes allt kring släckten. Förälldrar och mor/far förälldrar samt kanske kusiner, kunde bo tillsammans. Men i Europa idag finns inte detta kvar. Men familjen klamrar man sig fast vid. Men nu är det en mycket illa tilltygad familj man tillber; mor, far och barn. Jag argumenterar: Det är en förliten enhet att bygga ett samhälle på! Samt: Kanske är min ståndpunkt sådan den är, eftersom jag inte själv har någon familj, och inte finner särskilld ro i ett parförhållande? Må så vara, men jag anser ändå att kärnfamiljen är för liten, har för lite sväångrum, för att skapa ett enkelt och dynamiskt samhälle!

Det var även detta samtalsämne som, om än i förvriden form, förpestade morgonen den andra dagen Ylva, Benny, Love och Vidar var här. Vilket var mitt fel. Jag är ledsen! Jag var trött, fick mina egna idéer om bakfoten, och gjorde dem ledsna.

Min gamla familj (Jag anser mig inte ha en familj just nu. När jag var ihop med Ylva var hon min familj. Men jag bor inte med någon. Vem skulle då vara min familj?) representerar inte den minimala kärnfamiljen, utan snarare den gamla idén där hela släckten är enenhet, inte familjen. Som exempel bodde min farmor först, under tiden i Stockholm, på övervåningen i det hus vi bodde i, och sedan, i Söderköping, i ett litet hus på samma tomt. Men den där förbannade morgonen, lyckades jag inte klart en uttrycka detta för mig själv, coh i min förvirring lyckades jag få det till att mina förälldrar inte var viktiga för mig! Sådan smörja! (Här tänker jag tillbaka till den dagen en lång stund).

Ibland när jag passerar en tiggare tänker jag, att egentligen är inte skillnaden så stor mellan honom och mig. Ensamhet! Men samtidigt, en synbar likhet. Jag klär mig uselt. Men inte för att jag måste. Jag har aldrig behövt by mig om klädsel. Det har inte förväntats av mig. Jag är hacker. Hackers ser konstiga ut och klär sig dåligt. Det är nästan så att det förväntats att jag skall klä mig lite konstigt (Om än inte illa). Jag tillhör den privilegierade grupp människor som inte behöver bry sig om klädsel. En grupp som inte kan bry sig om kläder. Som inte får klä sig som andra. För hur vi än försöker, så blir det ändå inte som andra. Och hur vi än gör, så ser vi inte ut som andra. I högstadiet kunde jag ha haft vilka kläder som helst - jag hade ändå aldrig blivit betraktad som en av dem. Jag såg för annorlunda, för fel, ut. Och här en kontradiktion: Mitt uttalande igår (Eller var det i förgår? Tiden har ingen betydelse längre), om att det är min personlighet som är fel, inte mitt utseende. Och idag det motsatta. Men det är ingen kontradiktion. Verkligheten har inga krav på tankar, idéer eller känslor.

Idag, under lunchen (Vilken jag tog extra tidigt, eftersom det byggs ett server rum på vår våning, och oljudet var förfärligt), kom jag och en av mina kollegor att diskutera mål med, och vad man ägnar sig åt. När jag slutade 9an, hade jag en rät linje utstakad. Naturvetenskapligt gymnasium, Någon form av datorvetenskaplig utbildning på universitetet, och så bli forskare. När jag slutade gymnasiet fanns drömmen fortfarande kvar. Nu sitter jag i Paris. Utan mål som sträcker sig längre än till att få klart Aurora för FB och hitta en ny bostad. Som min kollega uttryckte det ang. doktorera: "that last part, you skrewed up pretty much"... jag har inga drömmar, inget mål. Bara nuet. Förrut hade jag inget nu, bara ett mål. Kanske har jag nått mitt mål? vad blir det av mig då? Idrottens regler brukar sällan sträcka sig efter mållinjen. Alla skriker på målet, men har de egentligen tänk efter vad som kommer sedan? Ingenting! Precis ingenting! Man skall inte skynda i mål. Men det är så gott att säga det nu. Nu står jag här, prövar olika vägar, i hopp om att finna ett nytt mål. Först Liu. sedan Mdk och Paris. Om det inte ger mig något, flackar jag vidare. Som en vindpust. Budhisterna har fel! Att uppgå i nirvana och inte finnas, att nå målet,är just att inte finnas. Lika lidande som att finnas. Det finns ingen ände på lidandet. Inte ens upphörandet av det är ett upphörande av det eftersom det i sig är det.

Jag kanske skall skriva lite mer om mitt förflutna igen. Lå+t mig se, var var jag? Scrollar uppåt för att se efter

På våren i ettan lärde jag känna Pernilla. Till en början trodde jag mig nog lite småkär. Vi gjorde nått grupparbete ihop (Minns inte längre vad). En dag mer eller mindre släpade hon och några andra kompisar mig med till HG. Var jag skulle fastna. Kvällen slutade vid ett bord på övervåningen, runt vilket alla, mer eller mindre berusade (Dock var jag, som vanligt, nykter), satt och småpratade. Plötsligt dyker Hon upp. En flicka i övre tjugoåren, ljushårig, ganska smal, med ett lite speciellt utseende. Hon slår sig ner vid mig, och vi börjar prata.

Efter en stund reser sig Pernilla och de andra och skall gå, frågar mig om jag skall stanna kvar, varvid jag svarar ja. När de andra gått, nämner hon något om att hon ju är mycket äldre än jag, och hu att hon raggat upp mig! Haha. Hur som så sluttar det inte bättre än en bunt ganska långa kyssar. Men inget mer. Jag följer henne ut, samt en bit längs Ryds Allé, på väg hem för oss båda. Det är mycket kallt, antagligen Januari, och hon har vissa svårigheter med cykellåset (Hon bor på andra sidan stan). Jag undrar om hon vill hänga med hem. helt oskyldigt, eller i alla fall nästan, men hon tar det som en lite oförskämd inbjudan till sex, och tycker att "är herrn inte lite desperat, tror jag". Kanske det. Jag var 19, och hade ännu inte haft sex med någon. Jag var mest rädd för det, och inte var det det jag haft i tankarna. Men att kramas lite, prata mera, det hade jag nog velat. Men nu tog vi avsked av varandra där i allén med en kram med cykeln i vinkel ut från oss.

Det var så jag lärde känna Mikael Cardell, samt fastnade på HG. En sak i taget dock. Jag hade inte fått flickans adress, så jag frågade runt lite, mäst i , och på nått jävla vänster, jag vet inte hur, luskade jag ut att hon kännde . Så, i ett infall av galenskap (Och kanske lite desperation, vad vet jag?), skickade jag ett -brev till , förklarade mig och frågade om han kännde henne. Nej, han hade en gång träffat henne, och därefter hade bekantskapen sagts upp av henne. Men jag och Cardell fortsatte att prata, och därefter, till och från, skrev vi och diskuterade fester vi båda varit på, oftast NN-fester.

Mitt fastnande på HG var enkelt. Jag gick dit veckan därpå, för att gripa i det halmstrå jag hade kvar, att hon skulle komma dit igen. men det gjorde hon inte. men jag var nu inte längre rädd för att gå ut, och hade börjat gilla stämningen och att sitta i ett hör och se på andra som roade sig. Att älta mig i min ensamhet. Du ljuva självömkan! Så jag återkom. Oftare och oftare. Och efter en synthfest som NN annordnade på HG, blev jag medlem i NN och gick på deras fester. Flickan då? Henne har jag inte sett skymnten av på HG på de ett och ett halvt år jag gått dit mellan en och tre gånger i veckan...

På vägen hem från jobbet (Jag hinner tänka en hel del på hemvägen, och det är enda gången på dagen då jag inte ens _kan_ göra något annat), när jag stod på perongen på Sentier, så var det en grupp amerikanska flickor på perongen mitt emot. De flesta bimbos, skrattandes, stojjandes. Jag tog ingen vidare notis om dem än att de var snygga, sexiga bimbos, och därmed avfärdade som ganska ointressanta. Men en av dem fångade mitt intresse. Hon var ganska söt, med ett lite sorgset utseende. Inget av detta är väl speciellt anmärkningsvärt, och om det inte var för att hon sedan gråtit, och en av hennes vänner försökt trösta henne, hade jag inte brytt mig om det hela alls. Men nu uppkom funderingne; gråt är något jag dras till, skratt skrämmer mig. Skratt är nervositet. Man skrattar då man inte riktigt förstått, då man är i sällskap med sådana man bara känner lite grand. Människor skrattar åt skämt om olyckor, för att de själva inte var med. Av lättnad. Skratt skrämmer mig. För ag förstår inte andras skämt. Skrattet fastnar i halsen. Man gråter inte inför någon, med någon, om man inte känner henne eller honom väl. Gråten är det slutgiltiga utlämnandet. Gråt kan jag förstå. Gråt är närhet. Sorg skrämmer mig inte, det är jag van vid. Allt detta kom jag att tänka på då jag såg flickan gråta. Och det skrämmer mig att jag reagerar så här. Andra gör det ju bevisligen inte. Ytterligare en punkt på vilken jag skiljer mig från alla andra.

Hungrig Urkas. Mjölken tog slut i morse, och jag har inte haft tid att köpa nån ny. Så nu får jag käka gammal steriliserad mjölk som jag har kvar. och den smakar inte gott. Hur som helst blev mitt te-vatten just klart, så nu skall jag iaf göra te.

I dag har jag gjort ett ganska kul hack, som jag länge velat göra. Det är inte helt klart än, och lite buggit, men det funkar: Jag har gjort en ny lisp-reader för guile, som utökar LISPs syntax med en python-lik, indenteringskänslig syntax. Kodexempel med min syntax: define fak x if = x 0 1 * x fak - x 1 Naturligtvis kan man även stoppa in uttryck med normal LISP sexpr-syntax mitt i: define fak x if (= x 0) 1 * x fak (- x 1) Tyvärr går det dock ännu inte att stoppa in fooexpr inuti sexpr:ar, dvs man kan inte stoppa in uttryck med indenteringssyntax inuti vanliga LISP-uttryck.

Jag har inte orkat tänka så mycket på vägen hem idag - jag var för hungrig. Men det har iaf hänt lite på kontoret. Jag har pratat franska med en av killarna på fjärde våningen - jobbsnack! och så gick nätet ner nu på kvällen, eftersom de skulle stoppa in alla servrarna i det nybyggda, kylda, serverrummet. Lyx-servrar. Jag vill också jobba i ett kylt rum! Och så fick jag gSync att funka. Så nu får jag nog hacka på wslib/Aurora igen.

På måndag dyker Tobias och Marx upp. Puh skulle "plugga". Sure thing! Spank ska hon ha! Och inte kunde de ta med en te-kanna åt mig heller. Urkas. Men dom kommer iaf (Utom Puh då). Men jag vet fortfarande inte exakt när... Dom är lite väl hemlighetsfulla, tycker jag. Fram tills igår kväll har de bara sagt "vecka trettio". och så plötsligt så är det "på måndag"... Jaja. Dom skall flyga hur som helst.

Idag drömde jag konstiga drömmar. Två stycken faktiskt. Fast dom var lite hoplänkade:

Den första gick ut på att Kettil och jag var uppe på något bärg med en massa snö, fast sedan var det en massa sand. Mycket brant var det på ena sidan, där jag åkte upp med en gammal lift. Det låg en och annan liftkorg nerfallen i backen, och dom rullade inte neråt, så jag räknade ut att det inte kunde vara så brant som det såg ut, och att gravitationen var böjd. Väl uppe på berget sköt vi iväg en massa mini-missiler, som vi sedan jagade med en luftbalong och en flygande vattenfyld plastpåse/genomskinlig balong och lite elektronik. Sedan gick plastpåsen med vatten sönder, och vi kom till ett litet hus med en häck längre ner på sluttningen. Jag försökte få vatten genom att ha sönder häcken, eftersom den var mycket våt (Det regnade). Sedan kom jag på att jag kunde ställa en burk under stuprännan, varvid vatten bubblade upp från ett rör under den, upp genom botten på burken.

I den andra drömmen var vi hemma igen efter jagandet av ondskan uppe på berget. Men vi ville ut igen. Vi hade en hel bok av tågbiljetter, men behövde en telefonkatalog också. Först skulle vi få ta den, men när Ylva och Benny förstod att det vara telefonkatalogen vi frågat om, så blev det plötsligt nej, varvid jätteförvirring utbröt. Sedan insåg vid, och jag sa "det är inte du som inte vill, det är han" och pekade ut genom fönstret där ett av ondskans troll stod. Så drog vi igen gardinen ännu mer, men det hjälpte inte, lamporna blinkade ändå. Så vi tog en kvast och skulle ut och ge trollet spank. Och så stod Love utomhus, och vi skrek att han skulle komma in, men han var hel paralyserad av trollet, men efter att ha motat bort trollet med kvasten, kunde vi släpa in den mycket ilskna Love. och så lös Kettil med ficklampa ut genom fönstren på Ondskorna.

Nä, nu skall jag nog gå och ringa Jennie, jag glömde göra det igår, eftersom jag satt och hackade. Hon föreslog nåt om att vi skulle se på nån tävling av nåt slag med några av hennes kompisar.

Jennie of jag var ute vid Chateau Vincenne och lyssnade på Jazz i parken där. Mycket sol blev det. Och genom resan dit har jag troligen åkt olovligen på tunnelbanan - stället ligger utanför Zon 1, vilken är den jag har Cart Orange för... Dessutom har jag åkt buss i Paris för första gången. När vi skulle in till stan igen, tyckte Jennie att nu skulle vi åka buss, eftersom jag aldrig gjort det. Sagt och gjort, jag blev medsläpad på en buss. Och en ganska häftiog sådan också! Den hade en platform längst bak, så att man kunde stå utomhus och bli fläcktad i ansiktet av avgaser. Nu visade Jennie en intressant del av sin personlighet. Det är alltid intressant att se att även andra människor kan ha omänskliga sidor. När5 vi stod där ute sa hon att en av all fördelarna med bussarna med sådana plattformar var att man, när bussen stannade i en bilkö, kunde stå och titta ner, in i, bilen bakom, och att de som var i den då blev mycket förvirrade, och inte viste vart de skulle titta, vilket honuppenbarligen tyckte var mycket skoj :) Så det är inte bara jag, Marx och Tobben som gillar att göra folk förvirrade! Muahah! För övrigt kommer Marx och Tobben hit på måndag, men det har jag nog redan skrivit... Fast jag är ganska glömsk av mig.

Efter parkbesöket gick vi på ett kafé som låg bredvid en Ordning & Reda-butik(!), i kvarteren mitt mellan där jag bor och där jag jobbar, ungefär vid Hotel de Ville. Vi satt där ganska länge, för att ta en sväng förbi en konstutställning på andra sidan gatan innan vi slutligen landade i en liten skivaffär, i vilken jag förköpte mig på två skivor - en Kraftwerk och en Armand van Helden. Just nu sitter jag för resten och lyssnar på nKraftwerk-skivan. Jag var tvungen att göra ett fulhack för att kunna göra det - min dator ofunkar ju fortfarande, så jag bara drog ur dess hårddiskar och kopplade stereon direkt till dess CD-ROM-spelare, så att jag kan lyssna på vanliga CD-skivor, utan att den försöker boota eller göra något annat dumt :)

Efter att Jennie och jag skilts åt efter en trevlig eftermiddag tillsammans, åkte jag till jobbet och började hacka på min macintoch-meny-sak, samt småretas med Pixel, som som vanligt satt och hackade på DrakX. Han hade nåt problem med att en fil raderades efter att han skirvit den, men först trodde han att det var en bugg i Perl, så att filen inte skrevs ordentligt... Stackars Pixel. Han höll nästan på att överge sitt älsklingsspråk! För övrigt kan noteras att LD_PRELOAD är skojjigt! Nä, nu skall jag nog ät något!

Idag släpade jag hem en mycket tung börda genom ösregnet - en monitor så jag kan fixa min dator, vilket jag till och från ägnar mig åt (Jag är ganska trött, och det är mycket som ofunkar, så det tar tid).

Tobben och Marx dök inte upp på avtalad tid vid Sentier. Och jag vet inte var de är... Jag väntade i tre-kvart, sedan var jag tvungen att gå tillbaka till jobbet och fortsätta arbeta. Undrar var de är? Jag är lite orolig, eftersom de antagligen har slarvat bort både min hem- och jobb-adress, och garanterat min portkod.

Hur som helst fick jag igång datorn igår. Men nätet mellan den och min bärbara ofunkar fortfarande. Och jag har inte en susning om vad som kan vara fel, och eftersom min huvuddator inte har något tangentbord (Det fattas en mini-din->ps/2-konverter), så är det lite svårt att debugga. Så just nu är min huvuddator bara en mp3-spelare, vilket iofs inte är ett helt kasst sätt att bränna komputroner på :)

Någro små noter om mitt jobb: gSync är ett jävla hack. Fulhack från internet! Måste nog filtreras lite. Och här agerade jag s.k. slavsändare, dvs ekade ett kommerciellt budskap, utan kostnad för reklammakarna. Men jag skall iaf inte tala om vad reklamen egentligen handlade om; om jag inte gör det är det nog inte så illa :) Lyssnade lite på förtexten till en låt som min lilla xmms just råkat snubbla övergProfile är bättre, men innehåller en ful bugg, eller snare, ett kompatibilitetsproblem, som beror av att jag inte riktigt fattat filformaten för Linuxconf och dess profiler.

Oj vad överreagerande man blir när man knappt har någon mänsklig kontakt på ett tag! Ojojoj. Som en annan desperat teknolog! På Republique, på vägen hem från jobbet, satte sig en kvinna ganska nära mig på bänken, fast det fanns gott om platts bredvid. Såhär i efterhand tror jag inte hon menade nått eller ens tänkte på det. Men så tänkte jag ju inte då. Och när vi sedan stigit på tunnelbanan (Det var jättetrångt, total rusningstid), så ställde hon sig tätt intill mitt-stolpen jag höll i, så att hennes arm och ena brös trycktes mot min hand. Efter ett tag flyttade hon sig bort eftersom hon fått vsyn på en ledig stol, och det kom folk emellan oss, så jag hon kunde inte söka ögonkontakt, och jag kunde inte se om hon velat försöka... Överreagerande var det, ja... Urkas!

Jo, och apropå ensamhet så pratades jag och Martin Björnsson vid idag (via såklart), bland annat om ensamhet. Och så bar jag mig åt på ett sätt jag inte trodde i

Kärlek, Sex (och) Relationer

Lista över saker jag skulle vilja hacka:

Regexp- och andra sträng-funktioner för scheme. Mäst för att göra scheme till ett bra alternativ till Perl och andra ondskor

Dagbok-till-html, samt andra vektyg för min hemsida.

Hantering av multipla CVS repositories för ett gemensamt projekt, så att alla repositories bara ser ut som olika `branches', vilket ju är vad de är.

Till Egil Möller dec. -95 från IFFI N-K. och God jul och gott nytt år tillönskas EGIL av Iffi! PS. Glöm inte bort att jag ÄLSKAR dig; Puss och kram din IFFI DS. står det på de två första sidorna i Spelkortsmysteriet. Det har altså gått så lång tid sedan vi var ihop! Ettan i gymnasiet. och ändå minns jag vissa ögonblick som om de var igår. Det är som om jag var en gamal man. Som alla gamlingar levandes i minnen. Eller kanske alla vuxna lever i sina minnen, bara att de inte erkänner det förrens de blir gamla. Och så har de så mycket önskningar av framtiden, lever så mycket i framtiden när de är yngre, att de inte hinner tala om det som redan hänt.

Jag började läsa boken nu - jag har inte rört den sedan vi gjorde slut. Då hade jag läst nästan halva, men när jag nu öppnade den, mindes jag knappt ens början.Slutet på vårt förhållande var inte lika enkelt som senare slutet på mitt och Ylvas förhållande skulle vara. Mäst för att det var hon som gjorde slut och jag var osäker på mig själv, henne och vöärlden. Så jag vågade inte hålla kontakten med henne. Jag trodde faktiskt att hon inte alls ville umgås med mig.

Vid den tiden var jag alltid rädd att tränga mig på människor. Jag vågade inte fråga om jag fick vara med. Jag ville inte ha folks telefonnummer, då skulle jag ju kunna ringa dem och bestämma träff. och gjorde jag det, och de inte ville, så skulle de av artighet inte kunna säga nej. Jag tror att den här inställningen, som jag fick av att vara helt ensam och oomtyckt under 6:an och 7:an, nog varit en av de största problem jag haft med min personlighet, och har vållat mig absolut störst problem i min relation till andra människor.

det var ungefär då som jag lärde känna Octagon-gänget också. Vi träffades på NSB. Och det dröjde länge innan vi började träffas hemma hos folk. Först lärde jag känna Jag kommer faktiskt inte ihåg hans namn. Så irriterande. Vi har ju kontakt fortfarande. Så sent som eftermiddags skrevs det lite brev mellan Octagonerna! Anders Gardebring. Båda hade vi sedan tidigare "gruppnamn" under vilka vi skrivit diverse program (Mitt var BigSoft & Pears, hans minns jag inte längre). Vi beslöt att bilda en grupp, och det var den gruppen som senare fick namnet Octagon, vilket jag tror det var Johan som föreslog.

Därefter träffade jag Alexandra (Malin heter hon egentligen, men hon presenterade sig som Alexandre (Hennes dåvarande alias), och jag fick först reda på hennes riktiga namn då njag var hemma hos henne och hennes förälldrar kallade henne Malin, varvid jag blev mäkta förvånad!), och blev lite småkär. Men min lilla kärlek slogs ganska snart i spillror. Det här var under slutet av sommaren innan jag skulle börja 2:an, och Alexandra skulle börja 1:an npå Ebersteinska. Och under nollningen där träffade hon Dennis, vilken hon släpade med till biblioteket.

Dennis och jag hade ganska lika intressen, och lärde efter hand känna varandra ganska bra. Under den här sommaren höll ett företag (vars namn jag inte längre minns, och de har för länge sedan gått i konkurs) till i NSBs lokaler, på övervåningen. Det var under den stora multimedia-hypen, och de gjorde nån sorts CD-ROM presentationer åt komunen. Jag hade börjat hänga kring deras datorer rätt mycket, och lärt känna en av deras medarbetare lite. Så nu satt jag och Dennis där och pratade med honom och hackade hemsidor. Och så frågade han om jag eller Dennis var kär i Alexandra, så som vi hängde i varandra. Dennis svarade ja, och vad skulle jag då svara? Förstöra vår vänskap? Nej! Aldrig! Därifrån viste jag att jag inte ens skulle försöka. och det gjorde jag inte heller.

Kort därefter blev de ihop. Och på något sätt hängde jag på glädjen på ett hörn. Vi satt på golvet på NSB och gapflabbade och snackade ihop, vi rände hemma hos Alexandras förälldrar, blev kallade trion och jag vet inte vad. Jag var lycklig. Jag var Alexandras bästa vän, och dennis hennes gossedjur och världen var vacker.

Genom Anders, och genom kvartersteatern (Jag hade slutat spela fiol efter 9:an och börjat spela teater) lärde jag känna ett gäng folk som anordnade små rave här och var. Och drum-n'-base fester. Plötsligt hade jag inte bara vänner, jag hade ett liv. Jag kunde festa. Men allt var förbjudet och farligt. jag fick inte sova över i Norrköping, skulle bli hämtad från alla fester osv. Men jag ville inte. Och alltefter som tiden gick blev reglerna lösare. Och någonstans här skulle jag upp och hälsa på Jens i Stockholm och hänga med på en spelning han och hans band skulle ha. Men innan dess skulle NSB ha nattöppet ett dygn, och göra Sveriges största antal nya hemsidor på ett dygn! Döretaged som gjorde Multimediapresentationer skulle fixa det. Men när jag kom till NSb, visade det sig att dom inte skulle ha öppet hela natten, fast så var plannerat. Men jag fick sova hemma hos killen från företag som jag lärt känna. det enda jag minns var att han hade en mycket stor skivsamling. och han lovade att jag kunde få låna några skivor om jag hade lust. men det blev det aldrig något av...

Jag har tänkt mycket på mitt liv, på mitt förflutna sedan jag kom till Paris. I Linköping tänkte jag mer på nuet. det är som om jag var vuxen i Linköping, och nu är gammal.

Jag kom just att tänka på när jag var i Stockholm på hösten i ettan (tror jag det var) för ett program på TV3 (Tror jag, jag hade i alla fall inte kanalen själv, det var under den tiden då jag bodde i berga) om mobbing, där Josefin skulle vara med, och bland alla hon hade velat skulle komma fanns jag med. Hon gick bara i klassen i två eller tre år (I lågstadiet på Kristofferskolan).

Till en början var vi jättebra vänner, och jag var hemma hos henne och sov över ganska många gånger. Jag minns att vi gjorde en massa busiga saker. Experimenterade och eldade upp saker så att det stank och låg och pratade långt in på natten. Hennes mamma hade inte så jättestor koll, så vi var rätt vilda.

Speciellt minns jag en födelsedagsfest hon hade (det här var för resten på 80-talet, så allt vara rosa och turkost och plastigt och fullt med glansigt plasthår, my-little-ponniesar och barbies och locktänger, krusat hår och übergullighet), när hon och jag till sist tröttnade på klassens glam och stoj och stängde in oss i hennes rum, varefter alla stod utanför och stojjade, ryckte i dörren och sa att "haha, Egil och Josefin", "Hugo och Josefin" och att vi var kära i varandra, vilket vi sket blankt i. Men vi var båda längst ned på klassens rangskala, och det slutade inte bättre än slicka uppåt, sparka neråt. och det var det programmet skulle handla om.

Jag fick inte träffa Josefin innan programmet. Efter att ha suttit i studions väntrum och druckit te, blivit sminkad och slutligen hamnat på publikbänken och fått en flugmikrofon, började så slutligen inspelningen. Programmet skulle bestå av tre delar, med tre olika personer och deras uppväxt. Josefin var sist. Och så kom hon in, satte sig i den rosa fotöljen uppen på podiet. Inte så mycket lockar i håret, men samma Josefin. Jag minns inte så mycket från själva programmet, utom att alla frågor var korta, att allt gick mycket fort, och att jag svarade på en fråga att jag hämnades att jag blev mobbad genom att mobba. Att objektet för mobbingen inte var så viktigt. Sedan var programmet över, och jag rusade fram till Josefin. Som en prins till en prinsessa. "Egil!" ropade hon, och så stod jag på knä vid fotöljen och vi hade armarna om varandra.

Efteråt tog vi en kopp te på ett kafé, men vi hann inte prata så mycket, jag skulle tillbaka till Linköping med ett tåg som skulle gå en timme senare. Och sedan dess har vi inte setts - hon åkte till USA för en teater-roll kort efter programmet. Och som för många mobbade - vad blev det av mobbarna? Inget! Vad blev det av den mobbade? Allt. Hon hade framtiden för sig, men hennes mobbare är kvar i Stockholm med dåliga jobb. De flesta i alla fall. Precis som de som mobbade mig på Hammarspången! det är livets hämd på ondskan. Att de som mår dåligt blir starka. I alla fall om de inte dör dessförinnan.

Det börjar bli lite tjatigt nu. Efter att ha ätit lunch tillsammans med Tobben och Marx, bestämde vi att vi skulle ses halv nio mitt under Eifeltornet (De skulle bestämt släpa med mig upp; gåendes). Ungefär tio minuter försenad, och med andan i halsen, kom jag dit. men de stod inte att finna någon stans. Och klockan tjugo i tio gav jag upp och åkte hem. Var fan är dom nu då? Blä. jag känner mig ensam, onödig och totalt utan mål.

På vägen hem tänkte jag över dagens -diskussion i . Jag hade börjat lägga mig i en debatt, och det slutade med att jag bara vräkte ur mig min ensamhet, varvid Mzi naturligtvis inte kunde låta bli att sticka in att jag ju kunde få hur mycket kram jag vill på valfri klubb, jag var ju i Paris, det måste finnas minst nån miljon

serotoninhöjjare

Och vad gör jag här? Vad fan är meningen med det hela? Jag trodde jag reste till något. Jag reste från något. Jag är fri. Jag trodde det var som att dö, men det var alla andra som dog. Jag är kvar. Ingen bryr sig. Ingen skulle bry sig om jag bara försvann. Jag finns inte. Officiellt finns jag inte ens här i Frankrike. Vem skulle sakna mig? Vem skulle ens vilja sakna mig om de viste? Men vad munken inte vet, är att inte ens i Nirvana slipper man livets lidande.

Nä, jag klarar mig alltid. Andra kanske går under. Men jag klarar mig alltid. Så tänkte jag. Och se på mig; jag klarade mig. Men till vilket pris! Man kan inte välja om man vill bli rik och olycklig eller fattig och lycklig. Man kan välja att vara fattig och olycklig eller rik och olycklig. Lycklig eller olycklig väljer andra åt en. Är det rättvisa? Jag klarar mig. Jag skall klara mig. Jag skall inte be någon om hjälp. Jag behöver ingen hjälp. Jag kan stå på egna ben. Fågelungen har vingar nu. Men inget bo. Sover oroligt högst uppe på en gren.

Jag är klädd i svart och mörkt grått. Samma färg som asfalten. Hade jag behövts skyddmönster hade det varit det. Jag försvinner undan. Jag är en del av staden, inte en invånare. Ingen ser mig när jag går längs en gata. Jag finns inte. Jag behöver inte finnas. To be or not to be. Det är inte frågan. Existens är ointressant. Tanke är intressant. Jag tänker, altså tänker jag. Om jag finns spelar ingen roll, min existens påvärkar inte folks uppfattning av mig. det här, ungefär, kom jag att tänka på, på väg till tunnelbanan till Eifeltornet.

Kanske undrar du, läsaren varför jag skriver så lite om andra människor, eller mina relationer till dem. Det har flera anledningar. En av dem är att jag inte har så mycket mänsklig kontakt här i Paris. Men det är bara en av dem. En annan, och viktigare, är att jag inte vill. det här är en text om mig, inte om min relation till omvärlden eller min syn på den. I alla fall inte i första hand. Naturligtvis tar jag upp den för att förklara mig själv - jag är ju ändå på ett sätt en produkt av min omvärld. Men jag behandlar den aldrig som det primära målet med min text.

När jag gick i 1:an på C, skrev jag en sorts dagbok som jag sparade i en SQL-databas. I den skrev jag "i realtid", dvs när saker inträffade, såtillvida jag vid tillfället satt vid datorn, och inskrivningstiderna loggades automagiskt. Dessutom skrev jag in vad jag höll på med för verksamhet för tillfället, och man kunde från webbsidan summera och få statistik över tiden jag lagt på olika verksamheter. I den skrev jag mycket om min omvärld.

Huvudmålet och grundidén var att försöka förklara mig själv i termer av mina upplevelser av min omgivning. Och genom att, vilket var en av mina föresattser, alltid skriva vad jag faktiskt tyckte, även om det kunde göra folk arga på mig, så blev flera personer riktigt förbannade och sade upp bekantskapen. Vilket var lika bra. den var inget värd - den byggde ju på falska föresattser och förväntningar!

Hur som helst så förlorade jag hela databasen vid ett crackerangrepp. Och jag hade ingen backup, för databasen låg inte i /home, som var det enda jag tänkt på att ta backup på... Och lika bra var det kanske ändå. Hade jag tagit med den i en bok hade jag kanske blivit åtalad för förtal. Ja, så illa var det. Jag har ju skrivit att jag lätt sårar folk. men de jag skrev om förtjänade det. De var precis så som jag skrev.

Knarkarkvart. Så ser det ut hemma hos mig just nu. Det skrattade vi åt ganska mycket när jag råkade komma på. För sprecis så ser det ut, med kuddar med täcken över allt, och Marx tycker att låtnamnet på aktuell låt är fel. Vi var och studsade på en jättetrevlig Goa-trans-klubb hela natten, och sedan försökte jag gå till jobbet. Mindre lyckat.Jag höll på att somna framför skärmen, och Jean-Loupe tyckte att jag skulle ta en dag comp-ledigt och gå hem och sova...

Mycket knark var det på den där klubben. Marx och Tobben påstår sig ha sett en massa extacy, men jag såg då bara hash-pipor. Fast det var en hel bunt pundare som kom fram och ville köpa eller sälja knark av olika slag. Man hade kunnat tjäna en grov hacka som bulvan!

För övrigt var musiken det bästa man kunde tänka sig. Studsa! Men priserna i baren var katastrof: en cola kostade 35 frang!

Nu fick Marx vist lust att bygga ett eget OS. Helst i ett eget språk. Den där känslan har jag haft ofta. Gå och dö. Marx flummar om konstiga tavlor på väggarna och den lilla svarta ploppen vid lampan som kan växa och äta upp en, och om att klättra upp på utsidan av Eifeltornet. Man skulle nog bli stoppad ungefär halvvägs. Och så bladea ner med ett snöre runt magen. Och så exploderar solglasögonen längst upp med vattenrushbana från toppen. Fan vad man skulle bränna sig i arslet. Fiska i Sain. Läser upp vad jag nyss skrivit Marx säger Jävla kool rave-party igår. Och så babblar de lite om sacre-coeur och rekursiva kyrk-källare. BLOBar diskuteras också 8Binary Large Objects för de som inte vet).

Hepp, och i morgon åker Marx och Tobben. Och det säger de idag... jaja. Hur som helst. I går var vi tillsammans med Jennie nere i katakomberna. Gissa oom man blir avtrubbad på att se skelett :) Det fanns massor av skelett uppradade i snygga mönster, samt några små altare (de har hållit gudstjänst där!). Efter det var allas skor nersölade av kalk (Marken där inne bestod av kalksten, vatten och malda skelett). Därefter fikade vi lite och lyssnade på en konsert i en kyrka.

Senare på kvällen gick jag och Marx till Gibus igen (Tobben tyckte att han höll på att bli sjuk och gick hem i stället). det var inte lika bra musik, och allt var en bra bit dyrare. Men jag blev uppraggad av en söt fransyska, som tilltalade mig på engelska, eftersom "I am more talkative in english"... Nånstans där tröttnade Marx på att studsa själv, och stack hem. Jag och flickan i fråga, Christinae, studsade en hel del, samt pratade om historia och kultur, bland annat andra världskriget och Kafka. Hon hade varit konststuderande, men jobbade nu med nån sorts restaureringsarbete. Men just nu hade hon semester, och skulle strax åka till USA. Hur som helst fick jag hennes telefonnummer, och vi nkanske kan få till en fika innan hon åker!

För övrigt knarkas det hej villt på det här stället. På Gibus försökte en kille bjuda mig på något obsurt i en liten brun flaska (Som såg ut som en sådan där flaska man har flöjt-olja i), som man sniffade... Mzi hade rätt. påverkade flickor finns det gott om på Paris klubbar, men han hade fel när han sa att de bara blev glada av en kram... Åter igen har jag lyckats: Massor av vänner som är flickor blir det, men inga flickvänner. Jag är nog för trevlig, nogräknad och ful ;)

Idag var vi och såg på Grand Arc, den nya "triumfbågen" ute vid La Defense. Mycket pampigt, och ganska fult. Lite ödsligt, och mycket "

Tyska för mässområde

Idag har jag date:at med Christinae. Efter jobbet (Vid 21:08-tiden), gick jag och ringde till henn och vi stämde träff 20min senare vid Odéon. Men först: Jag fick Aurora för Fb att fungera idag Hoppar upp och ner hej villt, vältandes hela kontoret över ända, lycklig som en knarkare, hög på livet och hackande. Champange! Lycka! Mus funkar ju fortfarande inte, och man slipper se syslogen (Som nån idiot redirektat till

Virtual Console

Lite innan utsatt tid kom jag i alla fall fram till tunnelbanestationen (Lite nervös var jag :), och fick problemet att räkna ut vilken uppgång jag skulle upp genom. Men jag valde rätt, sådär bara av en slump. Christinae satt på foten av en staty och väntade. Vi tog oss till ett kafé hon kännde till, där vi satt och pratade. Hon tog ett glas vin, jag en cola. Bland annat kom vi in på skillnader mellan kaféer här och i Sverige, och hur män och kvinnor umgås här och i Sverige.

Underligt mycket såg vi varandra i ögonen under samtalet. Inte sådär drömmande som förälskade. Bara såg varandra i ögonen, som om det var helt naturligt.

Här skulle det kanske passa med en beskrivning av Christinae. Så varför inte? Hon har halvlockigt mörkt hår som räcker precis för att sätta upp i en tofs. De två gånger vi träffats har hon haft det uppsatt mästa delen av tiden, med bara en liten lock lös, vilket verkar vara lite av ett mode här. Grönblå ögon och ett lite senigt ansikte, med några få fina rynkor. Jag vet inte hur gamal hon är, men hon verkar vara runt 25, 30. Men jag har svårt att bedöma ålder på folk, och hon har inte talat om hur gamal hon är. En ganska liten mun, med tunna läppar som ibland ler ett sorgset, snett léende. Hon är ganska kort, kortare än Ylva och ganska smal - men inte med för smala armar. Hon har sådana där bröst som inte är små och fast, inte svällande, och inte hängiga utan bara ser uta att vara hur mjuka som helst.

Jag skall bara skriva några få rader till. Bara några få noter om kvällen. Några få saker Christinae sagt till mig, som jag måste fundera på, gång på gång: Can't we met again before wednesday; have dinner or so, just for fun?, My father och så något om att hon var min mor... Underlig flicka är hon. Svår att kommunicera med, man får liksom dra, trilskas och lirka för att få ut det man vill. Något får man alltid, men oftast inte det man vill...

Jag vet inget om världen. Jag vet inte om den har ven meningen, eller i så fall vilken. Jag vet inte om det finns en gud. Man kan tro sig veta. Veta om sin okunska, eller veta om den och inse dess obetydelse. Sanningen är att det inte spelar någon roll om gud finns eller inte. Världen ser ut att vara på ett vist sätt. Det spelar egentligen ingen roll hur den verkligen är - det påverkar ju inte mitt sinnesintryck av den. Och eftersom mitt sinnesintryck är det enda jag kan "veta" om världen, så är tingens verkliga beskaffenhet totalt ointressant. På samma sätt är det med guds existens.

Filosofer har anset det omöjligt att svara på frågor om tingens verkliga beskaffenhet, det enda vi vet är ju våra sinnesintryck. Men de har delvis fel. Det är inte bara omöjligt, utan totalt ointressant.

Den första fråga man bör ställa sig när man ser en fråga är, är frågan eller dess svar relevant. En fråga är relevant bara om dess svar på något sätt förändrar eller förutsäger hur våra sinnesintryck uppför sig. För frågor, vars svar inte skiljer sig i avseende på förutsägelser eller förändringar, så är svart likgiltigt och frågan ointressant.

Det finns naturligtvis en fara med att bara bry sig med "relevanta" frågor. Man kan aldrig veta om en fråga är relevant. Man kan naturligtvis fråga sig om dess svar förutsäger eller förändrar något, men det är inte helt säkert att man för varje fråga med bestämdhet kan veta det. Problemet är på ett sätt rekursivt. Men det där är naturligtvis bara ett problem, inte en fara. Faran är om man tror sig veta vilka frågor som är relevanta eller ej, och tror fel...

Jag har ju argumenterat att frågan om guds existens är ointresant. Guds existens påverkar inte, eller i alla fall inte så som gud beskrivs enligt kristendomen, det liv vi för här på jorden. Det förutsäger heller inget här på jorden. Och något annat kan vi inte uppleva med våra sinnen. Men jag kan ju inte vara helt säker, eftersom gud är en konstruktion av oss människor, och som sådan föränderlig och följsam efter de troendes idéer, så kan ju guds existens faktiskt råka påverka eller förutsäga något. Men det är inget jag vet om. Snarast skall det här ses som ett idéunderlag för dikussioner kring guds existens med troende.

Nu skall jag dock gå och sova... Nattis!

Eftersom Christinae i går sagt att hon ville se mig igen innan hon stack till USA, så ringde jag upp henne vid åtta-tiden. Efter att snabt ha tagit mig hem och dushat, möttes vi så vid Parmentier en kvart över nio. Jo, och för övrigt skall vi nog (Med betoning på nog...) ses i morgon med, fast då skulle jag få träffa några av hennes vänner samtidigt. Scary... Funderade runt blomförsäljarna som svärmar som flugor runt kaféerna, och slår ner så fort de ser en flicka och en pojke tillsammans, och i bland till och med när det bara är ett gäng pojkar eller flickor... Dom skulle se nån film först, men se'n skulle dom till ett kafé, och då kunde ju jag hänga på.

Jag har kommit underfund med ungefär på vilket sätt Christinae är konstig - hon har knappt något närminne. Hon har otroliga kunskaper om histopria, främst fransk sådan, men även rysk/baltisk, och hon är ganska klippsk, men hon minns inte delar av, eller minns inte korrekt, vad som sagts för några minuter sedan. och gårdagens samtal är det lika dant med. Jag undrar vad som kan ha orsakat det. Jag borde nog fråga Mzi; han hade nån URL till en site med biverkningar av olika droger. Men det är en underlig effekt, och jag har inte hört om någon drog som skulel orsaka det. Det lustiga är att hon är så smart, och har sådana djupgående resonemang. Mycket mer djup i en någon på jobbet. Det är bara som om det jag sa filtrerades och GCades lite för ofta. Som om GCn fått en knäpp och gick bärsärkagång i aktuell stack-frame.

Vi råkade ramla in på det jag skrev om igår; min idé om frågors (o)relevans. Och om guds existens. Och jag lyckades, med gårdagens logik, komma fram till att jag nog trodde att inget spelade roll, att inget är relevant. Men samtidigt var det en vacker kväll, som var relevant. Vi satt på ett litet kafé och drack jos och pratade, mörkret föll och trädens löv vinkade sakta av och an ovanför oss. Efteråt gick vi mot tunnelbanan där hon ställt sin cykel, ömsom hand i hand, ibland springandes, ömsom hållandes om varandras midja eller axlar.

På jobbet blev inte mycket gjort idag. Först och främst dök det upp ytterligare en tysk, som jag blev ivägskickad till konferensrummet med för att förklara hur saker och ting funkar på Mandrake. Mycket pratglad typ, som gjorde mig mycket nervös genom att inte kunna sitta helt stilla, utan skaka på händer/huvud lite. Påminner lite om Moment, fast mycket mer irriterande genom sina rörelser. och så tyska! Ush för det språket! Dessutom så gick mästa tiden åt till att leta efter en specifikation av MSC-protokollet, vilken jag sent om sider hittade.

ag har iaf bytt färgerna i wsMonitor till MandrakeTouch, samt fixat några nya features in /etc/rc.d/rc.sysinit för Mandrake.7.1. Nu skall jag bara hacka musstöd, dialoger, fix för Boxar med för få/små element i, en ny läsare för bilder (.xpm:er. Den nuvarande suger fett eftersom den läser till en birmap av samma färgdjup som bilden, inte skärmen, och ändå i 256 färger gör om bilden till standardpaletten, så att bilderna blir i för få färger och urfula om man har 256 färgers bilder men fler färger på skärmen), samt en konverterare för bilder som #include:ats (.xpm:er), så är Aurora för FrameBuffer så gott som klar...Funderar på att WsLib kanske borde vara dynamiskt laddningsbart, men slår bort tanken.

Idag träffade jag Christinae igen. Jag tror inte hon riktigt har problem med närminnet. Hon kom ihåg en massa saker som vi pratat om. Men nåt skumt är det. Kanske är det bara ett språkproblem, men jag tror inte riktigt att det är så enkelt. Hur som heslt så skulle vi träffat några av hennes kompisar, men de dök inte upp, så vi bara satt på ett tex-mex-ställe (Eller snarare två) hela kvällen.

Jag har funderat mer på min krypto-idé, och tror jag hittat en svaghet. Hur som helst, idén är följande:

Börja med en random-pad (stort slumptal), det är vår nyckel, och den måste finnas hos både mottagare och sändare.

Sändaren skapar nu ytterligare ett, lika stort, slumptal, XORar det med nyckelnj, och sänder.

Mottagaren XORar det mottagna datat med nyckeln, och får nu det nya slumptalet som sändaren genererat

Nu byter både mottagaren och sändaren ut sin nyckel, som de slänger, mot det nya slumptalet, och itererar.

På det här viset överförs naturligtvis inget data, men, om vi, när vi sänder den nya nyckeln, innan vi krypterar den, komprimerar den (med någon komprimeringsmetod), så får vi oftast lite plats över (säj 10% i medel) som kan användas för riktig data. Nu finns det dock ett problem: Den nya nyckeln kan i vissa fall vara rent brus, och inte komprimeringsbar. I det fallet måste vi indikera att den inte komprimerats, och att inget data överförts förutom den nya nyckeln.

Det kan indikeras antingen genom att alla sådana "vita" nycklar, som dessutom har en nolla som sista bit kastas, och en etta som sista bit i ett meddelande innebär att innehållet inte är komprimerat. Det här minskar dock slumptalens kvalité, och kan kanske utsättas för en statistik-atack. Men det är endast en av bittarna, alltid i samma position, som är i fara, och det finns inget inbördes beroende mellan olika bitar.

den andra metoden är att sända en okrypterad bit som talar om om meddelandet i fråga är komprimerat eller ej. I princip lider den metoden av samma problem som den förra: Man kan veta när en nyckel är "för slumpmässig", vilket kan hjälpa till att bryta den, eftersom nyckelrymden i det fallet minskats avsevärt. Enda skyddet är nog att ha en så stor nyckel att den, även då man vet att den är gausiskt vitt brus, är omöjlig att bryta med bruth force.

Jag babblade lite med tysken på jobbet om det här, men han tyckte att det verkade säkert... Jaja, jag får väl leta runt lite och fråga på nån krypto-mailinglista.

Så det passar att flörta med flickor på tunnelbanan, säger Joker. För att parafrasera (Ja, jag har fortfarande inte läst ut den). Idag, på väg för att hälsa på Jennie, på tunnelbanan från jobbet, så fick jag först en snabb ögonkontakt med en ganska kraftig, ljushårig übersöt flicka med glasögon. Sedan sneglade vi lite på varandra. Så gick jag och satte mig snett emot henne. Därefter sneglade vi lite mer på varandra, bytte lite blickar, och så var vi fast. Vi såg varandra i ögonen och log. Hon var jättesöt, och läcker på en gång. Och så skulle hon av. Vi log mot varandra innan hon gick. Sniff

Jo, en sak till bara innan jag lämnar datorn och somnar

Ja, det får bli kort idag - jag är ganska trött

Igår gick jag till Gibus igen, vilket slutade med att jag satt med en sovande flicka bredvid mig, med hennes huvud lutat mot mig, samtidigt som jag funderade på Scheme, och varför Sugar ofunkar med load samt implementeringen av muspekaren i WsLib.

Flickan i fråga, som jag inte ens vet vad hon heter, verkade vara ett riktigt nöt, vilket för övrigt stämmer ganska bra på hela populationen på Gibus. Hon och hennes kompisar blev nästan upprörda då jag avböjde till en cig. med förklaringen att jag inte rökte, och svarade nej på frågan "not even marujana?" som följde...

Hur som helst, kvällen började med att jag studsade fötterna i bitar på dansgolvet, ganska ensam. När stället började fyllas, var jag redan plaskvåt av svett och mycket törstig, så jag gick och köpte en cola. Utanför VIP-avdelningen (Urkas för den altså. Den påminner altför mycket om ett litet klassamhälle. Har de inte haft revolution här???) stod ett gäng mörkhydae och hoppade runt och street-dansade. Riktigt duktiga var de faktiskt. Det är nästan läskigt att man kan bli så bra på att studsa runt och tvärstanna på tårna! Klart coolt.

Men mina ögon fångades av något annat: En mycket söt, kort flicka med stora, fasta bröst som studsade runt tillsammans med en längre, smalare flicka. Den längre var inte lika bra som killarna på hoppandet, men klart OK på det. Det verkade som om den längre var koolare, viste hur saker här brukade gå till, och den kortare var typ en kompis hon släpat med. Fast hon studsade ganska bra hon med.

Jag stannade där ett tag och tittade på dem. Tänk om man kunde hoppa så! Hur som helst så var mina fötter i bitar, så jag slog mig ner på en pall som står där. Nu satt jag så att jag såg baren, och i vänstra yttre delen av mitt synfält ser jag en ganska kraftig flicka som står med armabågarna på baren. Hon tittar lite åt mitt håll, och jag tittar tillbaka och ler. sedan en gång till, och sen tappar vi varandra. Hon går iväg ut mot dansgolvet. Jag följer inte efter. Varför skulle jag göra det? Jag hade det bekvämt där jag satt, och var alldeles för trött för att röra på mig.

Men efter ett tag går jag iväg mot ett litet borde med stolar nära dansgolvet, jag vill se om jag kan hitta hennes blick och leka lite igen. Efter ett litet tag kommer hon dansande bortifrån baren. Får syn på mig och ler. Jag ler tillbaka, hoppar ner från min stol och dansar framför henne. Närmare och närmare, och så slår vi armarna om varandra, dansande. Hon ställer ifrån sig sin drink, kysser mig och kråmar sig mot mig. Ganska mycket hångel blev det!

Så, vad inser nu en Egil som sitter på Gibus med ena armen löst hängande runt en sovande flicka, som somnat nästan mitt i en kyss? Tänkandes mest på hack? Jo, jag funderade på hur lite jag egentligen bryr mig om folk på det här stället. Vilka nötter de är. Där satt jag, en högavlönad programmerare, vars största rikedom är min hjärna, tillsammans med en knarkarflicka, som supit och knarkat skallen i bitar. Hon tyckte att jag inte hade mycket roligt. Det har jag vist...

Det intressanta är väl hur olika människors liv kan vara. Låt vara att människor är lika. Men deras liv är det inet. En del spenderar dem på att vara lyckliga, vilka medel som än behöver användas. Andra försöker göra något. Jag tänkte på Mashlows (stavas det så?) behovstrappa. Hur de flesta programmerare inte får nog av de grundläggande behoven, som sex, hångel, skitsnack med kompisar, men endå ägnar sig åt självförverkligande. Och lyckas bra med det. Jag tror nog att felet han gjorde, var att inte inse att man kan undertrycka ett behov, genom att uppfylla ett annat och ägna så mycket tid åt det att man inte ser det första behovet. Behovens inbördes prioritetsordningens pelar ingen som helst roll för detta. Med andra ord kan man undertrycka behovet av närhet, genom att ägna hela dagarna åt att leta mat, eller behovet av mat genom att ägna sin tid åt hackande (Naturligtvis kommer detta att inte funka i längden, eftersom behovet av mat är fysiskt, dvs vi dör av svält (Inte icke-uppfyllande av behovet utan underskott av energi) efter ett tag om vi inte äter).

Sitter pån jobbet och ojjar mig över en bugg i Guile: delay ofunkar inuti funktioner! Helt värdelöst! Dessutom är det en bugg, för enl. r5rs 8Och alla implementationer utom Guile) så skall det funka... Så jag har skickat en bugg-rapport till GNUna. Får se när det fixas, dock. Kanske jag skulle ta och leta bugg-anledning själv?

För övrigt börjar jag ogilla FSF för deras centralism. Om man gör en patch för något av deras program, t.ex. Guile, så vill de inte bara att man relear patchen under GPL, utan att man ger dem copyright-rättigheterna! Det är inte bara fel rent etiskt, det är dumt också! Inte för att jag misstror dem, men så länge copyrightet för ett programs olika delar ägs av olika personer, kan inte enda av dem ändra licensen utan att alla andra samtycker, om licensen från början är GPL. Det är ett skydd mot att ens författarna själva licenserar ut koden under ytterligare en licens. Dessutom innebär det en hel massa onödigt legal-mumbo-jumbo!

Lördagens studsande blev inte helt problemfritt. Först och främst vägrade nätet att funka ordentligt, så jag fick ingen karta av vare sig pagesjuenes eller shellgeostar. Till slut bad jag Tobben att han skulle kolla på , och skicka mig bilden. Efter många om och men fick jag så till slut fram en karta över hur jag skulle ta mig till klubben, och lyckades ta mig dit.

Att ta sig från metron till klubben var busenkelt. Men där slutade det enkla. Utanför klubben stog en bunt människor och såg mycket förvirrade ut. Klubben var stängd, mörk och tyst. Jag frågade dem om det var här klubben skulle vara, och jo, de hade också läst på vamp.org... Så lyckades en av dem, en engelsman vid namn Tim ringa en kompis som skulel vara på klubben, och som var där! Klubben hade flyttats av någon anledning, och var nu vid bastiljen(!). Tillbaka tvärs över hela stan med metro (vi hade tur, metron hade inte slutat gå än). Under färden samtaled jag lite mer med Tim och hans flickvän Sandra. Dom var från Brighton, och var på rundresa i frankrike. Väl framkomna till klubben hängde jag resten av kvällen (natten/morgonen snarare faktiskt) ihop med Tim, Sandra och deras två kompisar som redan var där; Paul och Veronique.

Här passar det nog att beskriva klubben: Vi kom först in i ett halvstarkt upplyst rum med väggar, golv och tak av kalksten, och en trappa, med ett räcke av kalksten med sniderier i, som ledde neråt. Nedanför trappan fans till höger ett litet bås med en flicka och en pojke som tog betalt: 70Frs, och då inkluderades en fri drink i baren.

Till höger fanns toaletterna, men det noterade jag inte förrens senare (dock kan jag tillägga att allt därinne var i kalksten, utom de nödvändiga porslins och metalldetaljerna, samt några ljusstakar i järn. Mycket fräsht var det också). Framåt var en smal (knappt en meter bred) gång, som vindlade sig genom ett antal 90-graders-krökar. På väggarna hängde ljusa slöjor och ljusstakar i järn. Så kom man ut in en större gång, eller snarare rum som låg vinkelrätt mot den smala gången. Rumet hade välvt tak av sten, och två hål i den motsatta väggen in mot ytterligare ett sådant rum. Till höger var en liten bar i vilken det serverades drinkar för 10Frs och alkoholfria saker för 5Frs. Mycket, mycket billigt med andra ord :) Mellan de två hålen/portarna fanns två stolar av järn, och på väggarna satt ljusstakar av järn och ett och annat stenklot hängde i järnkedjor. Här och där fanns även fastsementerade träbjälkar i mörkt trä med sniderier i gotisk stil.

I det andra rummet fanns ytterligare en bar, också den av sten, men med en massiv hörnstolpe av snidat trä. Även här fanns det stenkulor, ljusstakar och ett fåtal stolar. Belysningen i båda rummen bestod av färgade spotlights och stearinljus. I rumets ena kortsida, motsatta sidan mot baren, fanns en dörr som, genom en ganska lång, smal gång, ledde till ett mycket långt nliknande rum i rät vinkel met dessa första två, vilket tjänade som dansgolv, med en stor uppsättning små lampor, strålkastar och högtalare i taket. I samma ända av det andra rummet, fast i långväggen, fans en liten dörr in till ett fyrkantigt rum med bänkar längs väggarna, och ytterligare en dörr som ledde till ytterligare ett sådant rum.

Från dansgolvet fanns en smal gång i samma ända som gången till de två första rummen, som i långa trappsteg letade sig uppåt. Till vänster i gången fanns små rum, in till vilka öppninger med snidade, mörka trädörrposter ledde. Rummen var ganska väl upplysta, och med god ventilation, och antagligen tänkta för rökninge, även om förvånansvärt få nav gästerna på klubben rökte.

Vart gången egentligen ledde vet jag inte, jag utforskade det aldrig, eftersom jag ägnade kvällen mestadels åt att antingen studsa, rusa runt hand i hand med Sandra och Veronique eller sittandes, pratandes med dessa och Tim och Paul. Jo, och ibland kan jag nog vara lite flickaktigt barnslig och fnittrig. För övrigt höll jag på att bli indragen på toa med/av dem. Av nån anledning drog jag mig dock ur...

Musikstilen var gothic, som väntat, men med inslag av synth. Dom enda låtar jag kännde igen var dock några

Nine Inch Nails

Blä. Jag äger faan bara skrot. Nu vägrar båda CD-rom-spelarna på min dator att mounta. Troligtvis har det väl blivit osync eller nåt på bussen så jag måste boota om skrothögen. Men jag kan inte boota om den, för då kan jag inte logga in igen, eftersom jag inte har något tangentbord. Jag borde verkligen köpa en adapter till det jag har (Det är PS/2-kontakt, men datorn har mini-DIN)... Så nu slipper jag musik...

Hela atmosfären på klubben och mellan mig och Tim, Paul, Sandra och Veronique var lite småmysig. Speciellt så sprang ju jag och flickorna runt hand i hand helt galna (Speciellt Sandra!), småkramades och var allmänt avslappnat smågosiga. det var nog ganska bra att jag hånglat av mig lite på fredagen på Gibus :) Jag verkar inte ha speciellt stort behov av sex eller ens hångel - nån gång varannan månad sådär är alldeles tillräckligt. Men gos och bara kompisnärhet kan jag inte få för mycket av!

Kvällen slutade dock lite läskigt: Veronique hade somnat på en bänk, och jag kom fram och skulle se om hon sov, och just då vaknade hon. Hon låg på sidan med benen uppdragna lite halft, och hon gjorde en gäst att jag skulle sätta mig framför henne, vilket jag gjorde, la armen om henne lite lätt. Så satt jag en ganska lång stund medans vi småpratade lite. Så berättade hon att det varit en kille som kladdat på henne när hon sov, att hon vaknat och skällt ut honom, men att han kommit tillbaka och varit sur för att hon inte ville ha sex med honom(!). Och just då dök han upp. Veronique satte sig upp, och de började skälla på varandra. Att han bara inte fattade att hon inte ville och drog! De drog en hel del uppmärksamhet till sig. Bland annat barpersonalen, som småskrattade lite åt det hela, eftersom Veronique var på vippen att klippa till honom, och han hade nog inte kunnat försvara sig speciellt bra. Men hon klippte aldrig till honom, även om hon efteråt sagt att hon var på vippen att sparka honom mellan benen...

Naturligtvis uppförde han sig inte bara som en riktig slusk, han var rejält puckad också. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka lite synd om grabben. Runt 35, antagligen, ganska ful, och definitivt desperat. Han behövde sex helt enkelt... Men min fundering stannade inte vid detta. Vad skiljde honom från mig? Att jag inte försökte ragga upp Veronique fast hon var übersnygg och hade stora bröst? Ungefär det, ja. Jag vet min plats. Jag vet vilka jag kan ragga på, och vilka jag inte kan. Som en anna slav. Egentligen är detta inte helt sant. Jag skulle aldrig kladda på någon som inte visiat utom allt tvivel att hon/han ville bli kladdad på. Aldrig. Och vem jag raggar på är snarare en fråga om hur en om vem. Och jag verderar vänskap mycket högre än tillfälliga sexuella relationer. SÅ egentligen var det bara en reflektion över absurditeten i min egen existens. Inget som direkt beskriver mig själv. Men ändå.

På ett absurt sätt påminde mig klubben lite om en film (Troligen Stanley Kubricks Eyes Wide Shut) där en kille myglar sig in på en underlig klubb i ett slott. Mycket sexuell film med mycket rika människor, och underliga relationer. Jag minns dock inte vad den heter. Får ta och kolla upp det... Men över huvud taget så syns samhällets armbågar mer här än hemma. Färgnyanserna och rikedom är färre, men kontrasterna större. Veroniques bostad påminde mig om och tornet de bodde i: Tre olika kodlås, samt ett nyckelkort för att komma in. En ljudlös hiss och så var man inne i hennes lägenhet. En grön stad av tak med träd på utanför fönstret, och automatiska fönsterluckor. I en svindyr vdel av staden nära La Defense.

På väg hemmåt från klubben bestämde vi att vi skulle ses dagen därpå. Så på söndag, ungefär vid sådär tre på eftermiddagen, tog jag mig hem till Veronique, där Paul också sovit. Nu var den mysiga stämningen ganska bortblåst. Mest för att det hela blev lite stressigt och konstigt; Paul skulle tillbaka till storbritanien idag, så vi skulle hinna se allt. Och Tim och Sandra dök inte upp förrens vid halv tio på kvällen, då de vaknade och lyckades släpa sig upp och dela en middag på en chinesisk restaurant i Quartier Latin.

I går började jag hacka på en ny .xpm-reader till WsLib (Den gamla snodde jag ju från Zvg, och den kan inte göra dom coola saker jag vill). Så jag stannade på jobbet till runt elva, då jag satte mig på tunnelbanan hem med ett tangentbord (Dags att boota om burken igen eftersom den vägrat mounta saker :() och min bärbara, som jag släpat till jobbet för att kunna ge Tobben och Marx en kopia av dagboksavsnittet från den gågna helgen, vilket de bett om. När tåget passerade stationen innan Republique, hörde jag någon ropa "Egil", vände mig om, och får se Jennie på perongen mitt emot tillsammans med en annan flicka som jag inte kännde igen. Jag tog ett snabt beslut och rusade av tåget och över på den andra perongen.

den andra flickan visade sig vara Jennies kompis från sverige som skulle vara och hälsa på den här veckan, Elin. En ganska söt och storbystad flicka med ganska ljust hår och ett ansikte som lite liknade Jennies.

Hur som helst så blev det lite flackande av och an med en extra tur och retur till sentier, innan vi bestämde oss för att åka till Republique, där vi satte oss på Tobben och Marx' favoritkafé och tog varsin öl (Jupp, Egil dricker öl numera, fast bara Guinnes. Allt annat är ju bara äckligt blask :). och i kväll skall vi gå på Gibus tillsammans, har vi plannerat...

Idag fick jag en liten skrämmande upplevelse: Jag fick en pekare i

Jag har nu inte skrivit något på ett bra tag. Mest beroende på att jag inte hunnit tänka. det enda jag hade kunnat skriva hade varit en exakt skilldring av vad som hänt mig, vilket i sig är ganska tråkiga saker. Jag har varit på Gibus, jag har hackat, sovit, ätit, osv. Skall jag skriva här, så skall det vara för att jag har något att berätta; en känsla, en tanke, en idé.

Jag satt och läste i Det mest förbjudna. Om hennes rädlor. Först mörkrädd. Sedan rädd för fula gubbar. Och så slutligen rädd för döden. Döden är syndens lön. Alltid denna synd. Kristendomens moralism som slingrar sig runt mänskligheten som en orm som kramar ihjäl sitt byte, i generation efter generation (här kom jag att tänka på Augus Strindberg också). Men de t var inte moralismen hon förbannar som kom mig att tänka efter, utan rädslan.

Jag har också varit rädd. Eller snarar bara inte tyckt om. Tycker är äckligt. Jag har en bunt små fobier som jag skapat själv. De är faktiskt ganska praktiska. I alla fall så länge man inte ändrar sina åsikter. Låt mig ta ett exempel: Jag tycker att kött är äckligt. Mycket äckligt. Det är faktiskt väldigt praktiskt. Tänk hur det skulle vara att vara vegeterian och gå runt och tycka att det luktar gott och bli sugen! Ush! Naturligtvis härstammar det äcklet som alla andra av mina äckel från någonstans i 5-, 6-årsåldern. Problemen uppstår när man försöker ändra sig.

Kroppar är äckliga, och då speciellt könsorgan, fötter och munhåla. Fast äckligast är kladd. Gägga. Jag har aldrig gillat såser. Jag vill ha "torr" mat. Soppa är okej, men bara om den är klar. Och äckligast av alla kroppar är min egen.

Det tog emot mycket att ha sex för första gången. Det är tur att man har hormoner. Dom fixade en hel del. Tack och lov. Mentala spärrar, äckel, är mycket starka. Men hormoner är kemikalier, inte bara mönster i hjärnan, och starkare. Tack och lov för det! Annars hade jag väl varit oskuld än!

Men när jag väl gjort det, ja inte haft sex, men legat naken bredvid en naken flicka, smekandes varandra, så försvan en bit av det. Det slog över. Jag viste ju att äcklet var irrationellt och fel. Bara ett hinder som jag var tvungen att ta mig över. Som att gå till tandläkaren. Jag blev ivrig. Ivrig att röra vid hennes kön. För då skulle jag ju bli äcklig. Som att hoppa i en lerjöl. När man väl smutsat ner sig kan man ju lika gärna fortsätta. Man blir ju inte precis renare av att gå upp ur jölen! Så resonerade jag. Om jag bara nuddade henne där så skulle jag vara äcklig om fingrarna och sedan skulle jag lika gärna kunna fortsätta. och javist. Precis så tycktes min hjärna funka. Befrielse! Jag hade överlistat mig själv!

Jag hade berättat för henne om mitt äckel inför min egen kropp och nakenhet och kön. Hon trodde mig inte. Hon tyckte att jag ju reagerade fullt normalt. Jag minns inte exakt vad hon sa, men nåt i stil med att det hade hon inte märkt. Hon skulle bara veta vilka inre strider det var! Det var tur att det tog så lång tid. Vi träffades, pratades vid i nån vecka, och så började vi gosa. Varje gång vi träffades vågade vi lite mer än förra gången. Vi utforskade varandra, mycket, mycket långsamt. Men det gick framåt. Tack!

Jag drömde en skum dröm inatt. Eller egentligen var det nog flera drömmar, för jag vaknade flera gånger däremellan (nån gång vid 8, nån gång vid 10 och slutligen så gick jag upp vid 3).

Jag är uppe på ett berg, och där uppe finns ett litet hus, och Benny håller på att byta värmepanna i huset. det är i en källare med vitkalkade väggar och små fönster och lågt i tak och sneda och vinda väggar och tak och ljust. Och nån stans här har jag sex med en kvinna jag absolut inte borde haft sex med eftersom Kettil är kär i henne eller nåt.

På väg ner från stugan går den smala stigen förbi en massa giftiga spindlar så man måste hoppa på tå på små stenar. Därefter (Och här tror jag det är en ny dröm) går den förbi en byggnad som ligger i branten. Byggnaden är faluröd och av trä. Branten är liksom i trappsteg. och där inne sitter systrarna Graaf (väl påklädda) och skriver autografer. det är massor med folk, och nu är det nån sorts mässa upp epå berget. Vi (jag och Kettil och nån mer) glömmer flera gånger nåt, och måste gå in igen. Jag minns bara utgången. Gång på gång spelas det upp; vi kommer fram till utgången en gång till, försöker hitta biljetterna (Man kommer inte ut utan dem). Jag klättrar ner genom en lucka i byggnaden, och lyckas nästan falla och dra med mig en av systrarna i fallet. Jag klänger mig runt och försökre att inte falla. Tar spjärn mot balkar. Systrarna skrattar och undrar om jag verkligen kan ta mig upp dä. Men jag lyckas. Och så är jag uppe mellan smala, sneda väggar. Och jag tappar bort vad som är upp och ner. Jag tar spjärn åt alla håll för att inte falla. Vänder mig, Och så öppnas en lucka och jag ramlar ut på sidan om byggnaden. I säkerhet.

Men nu har vi inga biljetter och måste ut. Vi flyr springande över en parkering, hoppar över stängsel och blir jagade. Jag lyckas skaka av mig förföljarna när jag springer över ett antal höga jordvallar (ungefär lika höga som jag. Svagt sluttande på ena sidan, branta på den andra. Som tur var i rätt riktning) och kommer till en tågstation. det hela är i sydafrika och det är varmt, ljust och dammigt. Ett smalt spår och ett tåg kommer in och jag är rädd att jag fortfarande är förföljd. Men jag tar mig ombord. Jag pratar med en äldre kvinna som pratar afrikaan med sin dotter. Vi pratar bara lite löst om hur långt det är till (stor stad vilkens namn inte sas i drömmen).

I går pratade jag med Dado (Stavar han sitt namn så?) om UI-design, visade honom sidan jag precis skrivit om mina idéer/regler kring det och förklarade mina idéer om Mac-menyer i GNOME och hopklistrande fönster och ToolWindow-managers. Han blev imponerad, och tyckte att det borde jag hacka efter att Aurora blivit klart. Till 7.3 mao! Jippi! Himmelrike! Jag har verkligen ett jobb där jag gör precis det jag vill göra. Jag har betalt för att utöva mitt fritidsinträsse. Han lovade till och med att hjälpa mig prata med Jean-Loupe om det (Jag känner inte Jean-Loupe så bra. Alls. Och han är min chef. Här är det helt normalt att man inte känner sin chef. Men för mig är det helskumt. Speciellt efter hur det var på HernLabs)!

Djävla Mzi! Han hade alldeles för rätt: han gav mig rådet att

Gå och synda icke mera. Ha! Präster brukar likna människor vid får och Gud eller Jesus vid herden. Nä tack, jag vill inte vara en fårskalle! Jag vill bryta mig loss!

Jag gick på kvällen till den där gothklubben jag tidigare berättat om (Jag vet fortfarande inte vad den heter. Men adressen är i alla fall 50 Rue Saint Sabain). Nu spelade dom ändå bättre mysik (Det hände flera gånger under kvällen att jag blev alldeles kall och ryste mitt på dansgolvet, så bra var mysiken). Nu hade jag inte tid eller ens lust att ragga. Jag bara dansade. Jag studsade. Jag tog ut mig totalt. I morse när jag kom hem, så var jag som en disktrasa. Det dröp om mig. Fötterna skakade. Huvet känndes som om det hängde på en tråd och var fyllte med bly. Jag var nog ganska lycklig.

Så, nån gång frampå morgonkvisten dansade jag ganska långt in på dansgolvet. och får se en svagt mörkhyad, ganska kraftig flicka med halvlångt, mörkt smålockigt hår. Hon tittar mot mig, och jag tittar tillbaka. Snart dansar vi tätt intill varandra. Och så har vi armarna om varandra. Vi dansar så en lång stund, ömsom med huvudet lutat mot den andras axel, ömsom med näsorna mot varandra, tittande i varandras ögon.

Det dröjde ganska länge innan vi kysstes. men när vi väl börjat, gud vad underbart! Vi kysstes som om det inte fanns något annat. Vi gick ut till baren eftersom jag behövde ta nåt att dricka (Jag svepte ett helt glas apelsinjos i ett enda tag. Jag hade nog studsat lite väl mycket :), stod i gången mellan de två bar-rummen och kystes och småhånglade. Vi blev krockade in i av en hel bunt människor som tänkt ta siog förbi där vi stod. Så vi flyttade oss, men först efter en lång stund. Jag satte mig på en pall precis bredvid dörren till det fyrkantiga rummet, och hon ställde sig bredvid. Jag med ansiktet inborrat mellan hennes bröst, hon med händerna i mitt hår, runt min nacke. Vi kystes, vi smektes.

Så mycket har jag inte gosat på länge. Men allt roligt har ett slut. En av hennes kompisar dök upp, och dom skulle gå. Men jag fick hennes telefonnummer. Vi får se hur det går med nästa träff. Men jag tror nog att det skall gå bra :)

Så mycket gos, och det enda jag vet om henne, förutom hur hennes runga känns, hur hennes ögon ser ut, hur hennes hår luktar och så vidare, är hennes namn; Vanessa. Det sas egentligen inte så mycket i går kväll (Snarare i morse, men vadå). Hon vet iofs att jag är programmerare och från Sverige, men det är ungefär allt... Åh, hon är söt, sexig, gosig, underbar. Henne vill jag ha :) Och helt normal och korkad kan hon ju inte vara - hon är ju gothare!

Jag kom att tänka på att jag egentligen inte är en enda person, inte homogen. Jag är som en lök av lager på lager av nya bitar av personlighet. Det verkar som om man inte kan ändra sin personlighet, bara lägga till till den... Jag är fortfarande den frigide lilla pojken som är rädd för kroppen, för gägga och mörker. Men samtidigt är jag den unge mannen som går ut på gothklubbar och gosar med söta flickor. Samtidigt som jag är den inåtvände datornörden som kan ägna veckor, månader eller till och med år åt ett enda stort underbart projekt. Jag är alla dessa på en gång. Vill du inte ha allt, så slipper du känna mig helt. Samtidigt är det ett skydd - alla mina vänner vet inte alla mina sidor. Jag har delar som ingen vet. En del skulle nog till och med bli skrämda om de viste allt. Nej fel. Nästan alla skulle bli det. Jag tror att de flesta människor (Utom bimbos då, eller kanskle speciellt bimbos?) har skal, har delar de inte visar. Om alla var genomskinliga skulle samhället braka ihop ögonblickligen. Vi lever i en illusion av vänliga, osjälviska människor med höga ideal. Men under varje gatsten, bakom varje hörn, lurar våra sanna jag...

"Jag hade inte vågat gråta hos honom. Så jag saknade honom inte." (ur ""). Jag vet att jag skrivit det förr, men när jag läste det där (mina böcker har tagit slut, så jag läser om dem), så kom jag åter att tänka på det jag skrivit. Hur sant det är. Gråt är mcyket mer personligt, kräver en mycket större närhet, än skratt. Skratt markerar avstånd.

Idag har jag knappt gjort något vettigt på jobbet. Jag har mått lite illa, med en konstig känsla i halsen. Kanske håller jag på att bli sjuk? Det vorre opraktiskt... Mycket opraktiskt. Speciellt som jag ringt till Vanessa och bestämt träff med henne i morgon klockan 12. Nu var jag inte lika nervös som första gången jag ringde till Christinae. För det första så börjar jag vänja mig vid att folk faktiskt kan tycka att jag är snygg, att jag kan ragga upp folk och bli uppraggad.

Dessutom vet jag mer var jag och Vanessa förhåller oss till varandra än jag viste när det gällde Christinae (Som för övrigt kommer tillbaka från USA i helgen. Skall bli kul att prata med henne igen). Jag och Vanessa har knappt pratats vid, men gosat desto mer. Ja, gosat. Inte grovhånglat, bara småhånglat. Kyssts. Kramats. Rufsat varandra i håret, smekts och haft oss. På ett sätt är det lättare. Men nu tror jag att jag har lite koll på Christinae. Hon verkar bara vilja vara vän, vilket är helt okej för mig. Annars hade det nog blivit lite rörigt :)

I går var jag, och två av mina kollegor (Dennis och en annan kille som jag aldriga kan komma ihåg namnet på, eftersom alla kallar honom

Trainee

För mig är sex ett behov som alla andra. Som att vara hungrig. Är man hungrig måste man äta, och man blir hungrig med jämna mellanrum. Precis så är det med sex med. det är inget speciellt med det. Det är lite sorgligt. På mina vänner låter det som om sex är det underbaraste som finns. Över allt. Utan kontroll. Utan behärskning.

Jag är nog för kontrollerande, för kontrollerad för det. Jag vill ha kontroll. När jag och Vanessa kysstes, hade jag ögonen öppna mesta delen av tiden, vilket hon lade märke till (Vilket betyder att hon åtminstonne msåte haft öppna ögon en del av tiden!), och kommenterade. Jo. Jag har ögonen öppna nästan jämt när jag inte sover. Med några mycket få undantag. Jag vill ha kontroll över mig själv. Jag behöver ingen kontroll över min omgivning. Men jag behöver fullständig kontroll över mig själv och hur jag upplevs...

Nej, nu borde jag ta en dush, diska och städa upp i den här svinstian! och hänga upp tvätten jag tvättat...

Råkade hitta min Loesje-bok mitt i mitt bokberg (Jag har fortfarande ingen bokhylla, så alla mina böcker ligger i travar ovanpå en flyttlåda (Egentligen är det en monitorlåda för en 21"-skärm), och locket på lådan buktar nedåt i mitten, så travarna håller på att implodera) och började läsa. Jag läste om Holländarna som åkte till Jugoslavien mitt under brinnande krig för att affichera och delta i anti-krigscentrets demonstrationer. Om killen eller tjejen som har tre hem.

Precis så känns det för mig. Jag vill inte stänga in mig i Sverige. Jag tillhör inte Sverige. Jag tillhör världen, och världen tillhör mig. Det kan låta naivt, men jag tror att jag kan göra en skillnad. Inte mycket, men en liten, liten skillnad. Jag skriver program, som vem som helst får använda, och som jag försöker göra så att vem som helst kan använda.

Men jag skulle vilja hjälpa andra att lära sig. Jag dagdrömmer ibland om att samla ihop en bunt fattiga men intelligenta personer, ge dem varsin dator och en uppsättning Linux-CDs. Men det är ju bara dagdrömmar. För de flesta människor vill inte lära sig. Många väljer trygghet före frihet. Trygghet från det främmande, inte bara det farliga. Eller att åka till nåt universitet i nåt u-land och hjälpa till att bygga upp ett universitetsnät. Och egentligen finns inget som hindrar mig. Jag behöver bara få tag på rätt personer.

Jag klarar mig alltid. Så har jag alltid tänkt. Jag kommer alltid att överleva. Oavsett hur samhället fungerar. Men det finns andra som inte har det lika lätt. Och vist har jag klarat mig. Jag har ett bra jobb, underbara arbetsuppgifter och hög lön. Jag är privilegierad. Men alla andra då? En medelklassunge är jag, som alla revolutionärer. Det är problemet - de som borde störta pyramiden, som har möjligheten, har nog med att få ihop mat för dagen. De har inte tid med att göra revolution. De vill inte ha revolution. De vill bara ha mat, komma upp och överleva. Precis som i 1984.

Jag borde verkligen diska och städa upp här, nu när Vanessa kanske skall komma hit (Vi skall i alla fall träffas, men om vi kommer att gå hem till mig eller till nå't kafé återstår att se. Men möjligheten finns. Och jag vill inte bjuda hem någon till en svinstia...). I morse när jag vaknade kännde jag mig halvless. Jag började nog bli lite småsjuk igår. Men nu, efter en kopp té, känns det mycket bättre. En disk och en dush skulle nog göra gott!

När mina förälldrar hälsade på, började vi prata om mitt jobb här. De verkar förstå andan lite, även om de inte förstå vad jag gör. Men på ett sätt verkar de inte se det. Det är som om vuxenvärlden har svårt att förstå en sak: ideologi som går ihop med företag och pengavinster. Att man kan vara idealist och överleva på en gång. Då, när de var unga, var det dom mot kapitalet. Nu är det vi mot det gamla. Kapital utan ideologi och drömmar är bara makt.

Jag tror att de börjar förstå. Men inte helt. Det är nog fortfarande en gåta för dem, att jag lägger ut programmen jag skrivit på min hemsida. Att hela Linux-Mandrake går att ladda ner gratis. Jag skulle så hemskt gärna vilja att de förstod. Men jag har svårt att förklara. Det är lättare att argumentera med en som anser att man har fel, än att förklara för en som bara undra. Bennys kommentar angående hur jag blev anställd, att MandrakeSoft hittat Aurora på min hemsida, säger så mycket: "Men då får du ju inga royalties?"...

Små bitar av plast. Lite metall. Om någon från medeltiden såg oss nu skulle han tro att alla hade blivit magiker. En nattklubb, och helvetet? Vad är skillnaden? Rök, ljus, dunkande ljud, människor som trängs med overkliga leenden på läpparna. Eller an dator. En människa som sitter limmad framför en skärm dag efter dag. En bit plast, stål, kvarts och glas, som förmedlar text över hela världen. "Bullmannen ropar i magiskt rör och det hörs många, många mil" (Ur ). Vi är galna. Alkemin fungerar (Grundämnen kan bli andra grundämnen. Kärnfysik kallas det), ljus över jorden. Men lyckan finns inte ändå.

Sitter och lyssnar på radio samtidigt som jag läser i en. Engelska, franska, spanska, italienska och så svenska. Allt i en salig röra. och jag förstår knappt hälften. Men det är ändå bara en liten, liten bit av världen. Det finns så många språk. och jag förstår bara fyra. Ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man egentligen kan. det är det enda man kan lära sig. På medeltiden kunda man kunna allt som fanns att veta. Hur skall man kunna kunna allt som 8 miljarder människor tänker? Eller ens kunna föreställa sig det? Om nätet lärt oss något, så är det det. Att man kan drunkna i tankar. Men bli inte rädd och gå upp ur vattnet för det! För då kommer du att torka bort. Men att gå precis så långt ut att man bottnar är svårt när stranden består av klippor. Och att lära sig simma tar tid. Vi slår fortfarande ihjäl varandra. Som om det skulle hjälpa att dyka.

Den här dagen började visserligen surt med ont i huvudet och halsen, städning, disk och slit. Men gud vilken underbar dag! En ren lägenhet, och en flicka som vill att jag skall ringa igen! Nåja. Jag får nog ta och berätta lite mer i detalj vad som hände i eftermiddags...

Klockan började närma sig 13, och jag började bli stressad. Jag flängde och fixade. Och hann faktiskt med att dusha (viktigt, juh!). Men det fick bli min vita "Liberte, Egalité, Linux"-tskirt, eftersom allt svart fortfarande inte torkat... Så, kvart i ett gick jag nydushad i lugn takt ner till Metron. jag var inte ens nervös. Fast det var andra gången någonsin jag skulel träffa Vanessa. Och jag som brukar vara vså nervös med nyqa människor. Men jag börjar som sagt vänja mig. Det var nog bra att flytta till Paris; jag tvingas tänka i nya spår. Jag klampar inte på i sammas spår hela tiden. Men nu hade jag i alla fall klampat lite i klaveret, även om slutresultatet blev riktigt bra...

Nån minut över ett dök så Vanessa upp. Vi kysstes lätt och gick, efter kort övervägande, hand i hand bort till kaféet mitt emot kyrkan mitt emellan Voltaire och Bastille. Vi satte oss vid ett bord nästan lägst inne i hörnet. Efter en snabbtitt i menyn konstaterade vi att så värst mycket vegetariskt fanns inte att tillgå (Hon är också vegeterian! Mums!), så vi beställde bara in något att dricka.

Jag hade inte sepeciellt svårt för att babbla på, och även om det fanns en hel del språkproblem, så var det av mindre vikt. Men, och det var här jag hade klampat i klaveret, det blev en ganska rejäl kulturkrock. Jag viste inte. Vist, jag viste ju att förhållandena mellan killar och tjejer skiljer sig mellan här och Sverige. Men inte på den punkten: Om en kille får ett telefonnummer till en tjej efter att de hånglat på ett uteställe, så förväntas det inet att han skall ringa... Men det viste jag altså inte. Hur som helst kröp både det, och att hon hade pojkvän sedan tre år, fram. Men det blev aldrig pinsamt. Bara lite.

Vi satt mitt emot varandra, och smekte varandras händer, helt koncerntrerade på den andras händer. Vi satt så en mycket lång stund, utan att säga något. Jag blundar (Det är inet ofta jag gör det), och just då råkar hennes händer snudda vid mitt ansikte. Sedan händer allt mycket fort. Jag öppnar ögonen, hon tar ner händerna och kysser mig. Vi kysser varandra djupt, länge och hungrigt. Kysser varandra som om det var det ända vi gjort i hela vårt liv. Smeker varandras huvuden, rufsar varandra i håret och kysser varandra.

Gänget vid bordet en bit bort börjar skratta åt oss, och titta. Vanessa släpper min mun och säger att vi nog borde gå, med en gäst mot bordet bredvid. Jag nickar, och vi tar oss till kassan. Jag betalar, eftersom hon inte har mer än 10Frs, och jag tycker att det är onödign att vara petig eller bry sig om småskulder.

Hand i hand går vi sedan vägen tillbaka mot Voltaire, och jag frågar vart hon vill gå. Tänker över det som hände: Why are you not smiling like this when we are talking? Because, when we talk, the only part of you that exists is your answers, what you say. And when we kiss? Your mouth, your eyes, every part of you I touch. Jag förstår inte hennes svar, och tror länge hon menar en park. Vi hamnade i en underlig kyrkogård, en kyrkogård som var som en hel liten stad med små tempelhus för alla döda. Rika döda.

Vi går länge runt hand i hand, eller med armarna om varandra. det är för mycket folk, vilket hon kommenterar. Sist hon var här var det inte lika mycket folk. Turister. Jag hatar turister. Jag skall aldrig bli en turist. I alla fall inte en normal turist...

Till slut slår vi oss ned på en bänk, pratar lite, kysser varandra, bli pekade på, stirrade på och skrattade åt av turister och deras barn. Gamla tanter tittar snett på oss. men vad gör väl det. Vi skiter i dem. Vad vet väl de om livet? Livet här precis vid de döda? Skillnaden mellan levande och död är hårfin. Där nyss en människa begravts, lever nu en vacker blomma. Vi kysser vaqrandra, kramas, smeker varandra, gosar hej vilt, utan tanke på omgivningen. och jag tappar kontrollen. Jag sluter ögonen. Bara kysser. Vad gör väl turisterna oss?

Men även de lyckligaste av dagar har ett slut, och det blir brottom och hon måste hem, hon skulle ha varit hemma klockan 18. Men klockan är redan sex... Vi skyndar ner mot utgången, bort till Voltaire igen. och så står vi där och skall säga hej då. Jag frågar henne om hon vill att jag skall ringa igen, att vi skalls es mer (På grund av det hon sagt på kaféet). Jo hon vill. Men som vad? nFlicvkvän? Vän? Jag tittar henne i ögonen och svarar, att det får hon avgöra själv. Vad du vill, och jag är nöjd. Måste hon svara nu direkt? Nej, hon får svara när hon vill. men vill hon att jag skall ringa igen? Jo, det vill hon. När? Jag lovar att kolla igenom mina kvällar och se när jag är ledig, så lovar jag att ringa henne. Vi kysser varandra adjö, kramar om varandra, jag vinkar åt henne, vänder mig om och går hemåt.

På ett sätt är jag Ond. Manipulativ. Det har alltid varit alla andra som är. Hon har pojkvän. Hon trodde att det bara var ett hångel för en kväll. Jag leker lite med henne, som katte med en mus. Men det är min tur nu. Jag vill ha henne. Och jag vtror jag kan. Jag är nämligen inte längre bara en skygg kille som inte vågar prata. Jag är en kille som vågar prata, men som inte går på och bara skall ha sex. Som inte kommenterar hennes utséende. Jag är annorlunda, och just därför är jag intressant. Jag gör fel, men på rätt sätt. Och jag vill ha henne.

I Linköping tänkte jag då och då, speciellt när jag träffade , speciellt tillsammans med en flicka, att som honom skulle man vara. Ha lätt för att flörta med mörkhåriga, svartsminkade söta flickor i svart sammet och plysh. Men jag lyckades aldrig. Nu är jag värre. Långt värre. Egentligen är det läskigt. Men jag är lycklig också. Jag kan. Jag är som alla andra. Och hon är sexig, trevlig, vacker och gosig. Lite tillknäppt, men det beror nog bara på lite kulturfrontalkrockande...

Så har jag ju en ren och nystädad lägenhet. Hur ren nu den här lägenheten kan bli... Den har liksom inbyggd smuts, som man inte kan ta bort... Men all löstagbar smuts har tagits bort. Soporna tömts, disken diskats coh tvätten tvättats.

Gick fram till fönstret, för att titta ut lite över gården. På taket till boden sitter en grå katt. Den tittar på mig. Jag tittar tillbka, småblundar lite. Vi tvättar oss. Småblundar, övar oss i konsten att se oberörda ut, som alla katter. Tittar lite på varandra. Tänk om man vorre en katt. En bimbo. Som bara bryr sig om två saker: Att se oberörd och snygg ut. katter är som bimbos, men smartare. Hundar är som nördar, men mer korkade. Eller så är det tvärt om. En katt är självständig. Har självförtroende. Och bryr sig bara om det goda i livet.

Dagen började mycket segt. Eftersom jag dushade det sista jag gjorde i går kväll innan jag gick och la mig, så dushade jag inte på morgonen (Det är lite slumpmässigt om jag dushar på kvällen eller morgonen. Dushar jag på kvällen blir mitt hår en ordera, dushar jag på morgonen blir lakanen fort smutsiga). Väl till jobbet insåg jag mitt misstag. Mitt hår var en enda stor stickig trasselsudd. men nu var jag hur som helst där, och kunde inte göra ett skit åt det...

Nån gång vid åttatiden skulle vi ut och blade:a, emn jag hade naturligtvis mina blades hemma, så jag fick åka hem och hämta dem, och då passade jag naturligtvis på att dusha också.

Det blev en ganska kort tur, som mest ägnades åt att leta efter en av oss, som hade lyckats förvirra bort sig(!). Efter turen lyckades Pixel övertala mig att vara med på en match Quake(!). Total frag, två olika banor: 8. Totalt antal gånger jag dog: Ingen aning. Många... Hur som helst, skumt var det i alla fall... Efter det slöhängde jag lite med Spindeln på 8thcircle. Jo, och apropå det så pratade jag lite med Silme innan vi stack iväg och bladeade. Hon och Spider bor ihop nu (D.v.s. hon har flyttat dit från Norge)..

På vägen hem från jobbet kom jag fram till två viktiga fakta när det gäller mig och förälskelse:

Jag blir inte förälskad medans jag umgås med en människa, utan efteråt. När jag tänker tillbaka på mötet med människan, på vad som sas och gjordes.

Jag blir inte förälskad i en fysisk person, utan i en persons handlingar och sätt att vara på.

Det låter säkert trivialt. Men när man är mitt uppe i det, så är det en stor sak att inse hur man just nu fungerar... Hur som helst: jag har altså gått och blivit förälskad i Vanessa. Kanske inte så jävla smart, m.t.p.a. hon redan har pojkvän sedan tre år. Men hon verkade sist vi träffades inte som om det spelade så hemskt stor roll... Jaja, det är hennes problem. Mitt problem är enkelt: Vill hon gosa mer med mig? Och på den frågan är svaret ja. På lördag, klockan ett, vid Saint Michelle (Vid fontänen), skall vi ses igen.

Över till lite verklighet så: Idag blev jag klar med uppstädningen av WsLib, och hoptrocklandet av ett mainlib (D.v.s. console-switch-hantering. Vilket är både fult, 100% oportabelt, joxigt och krångligt att få till rätt). Dessutom slängde jag ihop en RPM av det hela, och modifierade Aurora:s spec-fil så att wsMonitor kommer med, och dessutom är default-Monitor. Med andra ord: Nu finns det en FrameBuffer-version av Aurora, som visserligen saknar 90% av alla coola features, men som fungerar och som är lättinstallerad.

Och så har jag testat Galeon, en Gtk-frontända till Mozillas HTML-renderare. Tillsammans är det en ganska OK webbläsare som verkar klara allt utom coola JavaScript. Den har dessutom bara krashat en enda gång, vilket är mer än vad man kan säga om Mozilla, i alla fall de tidigare milsestones jag kört (Nu har jag en M17).

Vilken jävla dag. Jag känner mig nästan död. Fast samtidigt är jag ju spännd inför i morgon. Nu kokar vist mitt tevatten. Strax tillbaka Det började med att en av hackersarna kom till mig och talade om att i kväll, då måste gSync och Profile vara i Cooker, för vi är en hel bunt som skall ta med Cooker-CD:s hem och testa under helgen, och på måndag skall en beta vara ute... Helvete med andra ord. Hela dagen blev ett stressmoment. Och inte blev det nån gSync eller Profile eller Aurora i Cooker heller. Men Aurora funkar nästan under Cooker. Nästan på grund av Chmouel. Forkas skall han (Internt skämt. Fast de flesta som hackat C under UNIX borde förstå, och så addera en vanlig gaffel :). Kernel-fb 2.2.16 är inte så mycket fb alls. Och det är Chmouels fel. Och sen har han, eller andra, ändrat en massa i /etc/rc.d/*, och någon stans mitt i allt det där, så sitter en liten demon och tar död på Monitor i tid och otid... Inte alls kul.

Hur som helst, ute åskar det. Jipiii! Jag gillar åska. Jag gillar regn. Alla andra hatar det. Men den här stan stinker, men när det regnar, regnar den värsta stanken bort. och åska är ganska hemtrevligt när man är inomhus, med ett öppet fönster. Fattas bara en öppen spis med en sprakande brasa!

Vanessa tyckte att det var konstigt att jag gillar natur. Jag är ju programmerare. och vist kan jag te mig minst sagt konstig. Men jag är som en hel bunt med personer, som alla är en del av mig, och endast helheten är jag. Men ibalnd är jag på ett sätt, ibland på ett annat. det är inte för inte som jag har "Inkonsekvent trollkarl" som parentes i , och har haft inkonsekvent någonting som parentes i minst ett år (Antagligen mer). det är ungefär därför jag gillar regn och åska. Jag har en liten bild; mig sittande med en bärbar dator med satelit-länk till nätet, i skenet av stearinljus i en liten stuga uppe på fjället. Kontraster är vackra. Samtidigt, för att vara inkonsekvent, kontraster mellan färger är det inte (Här kan man ta mina X- och Gtk- inställningar som bra exempel).

Utifrån mullrar det dovt. det smäller inte. Det dundrar inte, det bara mullrar, och svagt knapprande på taket av regnet. Det låter nästan som en monitor som långsamt svalnar, ett svagt knäppande. Och genom regnet hörs grannarnas musik svagt. Det är så vackert.

Jag gick hem tidigt idag, eftersom jag inte stod ut längre på jobbet. Jag var trött, överspänd och stressad. För stressad för att kunna göra någon nytta. Det är ganska knäppt, men inte så underligt - om jag blir för stressad, så kan jag inte utföra något alls... På vägen hem funderade jag lite på batt gå till Gibus, men kom på andra tankar. Jag är inte sugen. Jag är inte så värst danssugen just idag, och inte på den musiken. Och ragga har jag ingen lust alls till. jag är nog kär :)

Först skall jag bara säga att jag hade en riktigt trevlig eftermiddag och kväll tillsammans med Vanessa. Bland annat bjöd jag hem henne på middag (Ris och Ratatoile). Hon blev ganska förvånad, och imponerad, sa hon i alla fall, över en kille som lagade mat. Det, och diskussioner vi haft om kvinnligt/manligt och norra/södra Eurora, är anledningen till att jag först skall skriva lite tankar om just det, inann jag beskriver hur vi spenderade eftermiddagen/kvällen.

Vanessa berättade att i Frankrike så lagar int killar mat. Jag undrade då hur de gjorde om de levde ensamma, på vilket hon svarade att de åkte hem till mamma. Idag när jag tog en promenad med Denis och Till, berättade Denis att i Italien finns det till och med gifta män som åker hem till Mamma på middag, "eftersom hon lagar bättre mat"... Att laga mat är för mig en livsnödvändig kunskap. Jag vill vara oberoende4. Inte vara beroende av att någon annan skall tvätta mina strumpor eller laga min mat. och jag förväntar mig att alla andra är lika självständiga. Hur kan man leva tillsammans med någon som inte klarar av sig själv?

Jag satt nyss och läste i "På gatorna i Europa". Bland allt annat fanns ett test: Testa om du är en riktig Europé. En av frågorna, eller snarare dess svar, skrämde mig: Vad är, enligt din mening, den största faran för världen: 1) Män (8p) 2)... Den skrämmer mig. Väldigt mycket. Mer än något annat. Varför? Står jag inte för jämlikhet? Jo! Just det! Precis därför skrämmer den mig. Män är inte farligare än kvinnor. Människor är farliga. Speciellt om de har makt. Makt skrämmer mig. Att väldigt få kvinnor och mycket många män har makt idag är naturligtvis farligt. Men det gör inte män farliga i sig. Tack!

En annan sak jag och Vanessa diskuterade var reklamen i tunnelbanan. Här anspelar nästan all reklam på sex, eller i alla fall nakna kvinnor (Men mycket få nakna män). I sverige skulle nästan all reklam här vara förbjuden. Svensk reklam försöker att vara underfundig, knäpp, rolig, eller till och med samhällskritisk.

Över huvud taget är sex mycket mer uppenbart, och mycket viktigare här. Horor som hänger över allt, sexfixerad reklam, sexshoppar, pipe-shows, osv. På ett sätt är det mer ärligt. I sverige finns inte sex officiellt. Mer än något man gör i sitt sovrum och som kan sprida sjukdomar, så att man måste informera om hur man skyddar folkets hälsa.

Män och kvinnor är jämställda, eller skall i alla fall vara det, och om nån blir orättvist behandlad i arbetet kan hon stämma arbetsgivaren. Men på uteställena är det allt annat än jämlikt. Försök som killer att bara sitta i ett hörn och se snygg ut och se om nån flicka kommer att ragga upp dig. det är upp till dig att ta för dig. Att våga gå fram till någon och börja prata. Men om du som flicka bryter mönstret, och tar för dig, är du nästan garanterad att få napp. Default är fortfarande att män skall, och måste, ta för sig. Men detta är inte det enda. Å ena sidan, en kille som tafsar på flickor ses om en fuling, och kan, om han gör det på jobbet, bli dömd för sexuellt ofredande. Men det är just de som tafsar som får någon. Några kamrater gjorde ett test på ett uteställe en gång: Att gå fram till helt okännda flickor och ta dem på baken och fråga om de ville knulla. Det funkade förvånansvärt bra...

Vi lever i en underlig tid, i ett underligt land i Sverige. de gamla har brakat ihop. jag tillhör en generation unga män, som har växt upp med en uppfostran som säger att kvinnor och män or lika och jämlika. Men ser vi oss omk i världen stämmer det inte, och våra försök att vara jämställda är bara till nackdel för oss. Det är inte så underliggt att man kan bli förvirrad.

Jag kan nästan slå mig i backen på att det jag skrivit ovan skulle reta gallfeber på ganska många feminister. Men, låt er inte förargas för fort. Tänk över det igen. Tänk på att jag anser män och kvinnor lika. Samhället är ett stort byggverk av stålbalkar som spärrar in både kvinnor och män i kvinnor och mansroller som de inte själva valt, och som hindrar dem från att bli lyckliga. Tro inte att kvinnor är de enda förlorarna. Alla är vi förlorare. För vin tillåts inte stå på egna ben. Vi är hundar som blint lyder flocken. Men vi är till naturen katter som vill leva fria och stolta.

Nåja, nu skall jag äntligen berätta om kvällen. Vi träffades först vid Saint-Michelle. Kramades och promenerade lite planlöst. Jag frågade henne hur det kom sig att hon inte kunde gå ut på en fredag, och fick veta att hennes familj var troende judar. Detta ledde till en diskussion om min och hennes tro (snare icke-tro när det gällde mig då :)Hämtade mitt te som blivit klart., samt hennes och mina förälldrars tro (Vad är tro i plural?).

Vi satt ett tag på en bänk i Parc Luxembourg och var mer än lovligt blyga och pratade om kvinnligt och manligt, sex och skillndader mellan södra och norra Europa. När vi sedan gick för att leta efter ett ställe där jag kunde äta lite (Jag hade inte ätit nån frukost eftersom min mjölk visat sig vara sur), kom vi på att båda trodde att den andra hade koll på vart vi var på väg :) Vi stannade mitt i gatan. Jag tog hennes hand och sa att mitt i gatan kunde vi ju ändå inte stå. Väl uppe på trotoaren igen stod vi så vända mot varandra. Vi såg varandra i ögonen, och så kysstes vi. Utan speciellt mycket tanke på alla som passerade och stirrade. Det är nog det underbaraset med Vanessa: Vi är totalt i vår egen värld när vi kysser varandra. Bryr oss inte om var vi är, eller vilka somk ser på.

Vanessa berättade att hon skulle köpa mat åt en kompis som skulle komma hem snart, och tyckte att vi ju kunde köpa något jag kunde stoppa i mig på en gång. Hur som helst bodde kamraten nära Voltaire, och jag tyckte att då kunde vi ju köpa lite grönsaker och bygga ratatoile och ris. Sagt och gjort, vi åkte till en station ganska nära Voltaire (Fast på samma linje som Bastille), handlade och begav oss till kamratens lägenhet.

På vägen hade Vanessa visat mig en skiva med någon Black Metall, och sagt att vi ju kunde lyssna på den hemma hos kompisen. Kompisen visade sig vara en kille, och jag misstänker att det är killen som hon varit ihop med tre åt, fast jag kan ju inte veta... Det är lite skumt; jag håller på att bli kär i, och ännu skummare, vise versa, en flicka som är ihop med en kille sedan tre år. Vanessa frågade mig om jag ville laga maten där, men jag tyckte att det var bättre att laga den hemma hos mig där jag viste var allt fanns. Så vi bestämde oss för att lyssna på CDn (50 min totalt, enligt Vanessa, men jag tyckte att det kunde jag vänta på mat).

Hur underbar musik var det inte. Speciellt styckena med då kören sjöng. Enligt Vanessa tolv personer... Vi satt bredvid varandra och bara njöt en lång stund. Det var så jag fick kalla kårar längs med ryggraden ibland, så bra var det. Så kysstes vi. Mer och mer. Först sittande, sedan trillandes ner till liggande (Vi satt mycket praktiskt på kanten av en 1.20-madrass (killens "säng")). Sammanfattningsvis: Mycket smågosande blev det!

Vi fortsatte gosa, kyssandes och smekandes lite varstans (Dock inte på några "mer privata" ställen), ända tills skivan var slut, och ytterligare en liten stund.Bytte radiokanal lite förströt. Jag hatar reklam! Vanessa undrade om vi inte skulle ta oss hem till mig, och jag svarade att det vorre nog vettigt.

Väl hemma hos mig blev det inte mycket mat lagat på ganska så länge. Vi kom in, hon såg sig om och vi kramades och kysstes igen. Utan att eegentligen ha tänkt över hur det skulle funka i praktiken eller något sådant, föreslog jag att vi skulle sätta oss ner (Jag började bli ganska trött i benen av att stå helt stilla. Det är jobbigt, juh!).

Jag tog hennes hand, och vi gick in i icke-kök rummet (Min lägenhet har två rum, ett kök/matrum/tvättstuga och ett sovrum/vardagsrum). Jag satte mig i fotöljen, och hade väl tänkt mig att hon skulle sätta sig i mitt knä eller nå't. Men outgrundliga äro människors vägar! Hon satte sig gränsle över mina ben, på knä, vilket var ganska krångligt, eftersom hon hade en lång (mycket snygg, svart) kjol.

Det var ingen vidare bekväm ställning för att kyssas; mitt huvud var alldeles för långt ner jämfört med hennes, och jag måste böja det bakåt och sträcka på mig rejält. Desto bekvämare var den för att kyssa hennes hals, mage och bröst. Jag nosade mig runt över henne. Kysste var jag kom åt (Kläder är ett jäkla härke!).Funderade över varför jag skriver den här dagboken, varför jag vill att folk skall veta vad jag tänker, varför jag tänker (som jag gör). Jag vill inte att folk skall gilla mig på falska grunder. Precis som jag när jag lärde känna Alexandra, Dennis, Johan och Anders på NSB, inte ville veta var de bodde eller vad de hade för telefonnummer: Jag ville inte tränga mig på någon. Om någon inte gillar hur jag verkligen är, skall jag inte lura honom eller henne att gilla mig. det hela slutade med att vi båda var nakna på överkroppen och låg på min säng och gosade.

Vid ett tillfälle låg vi sida vid sida på rygg, höll varandra i handen och pratade. Vanessa sa något ungefär i stil med att, vanligtvis, när en kille och en tjej kysser varandra och så, så slutar det med att de gör något, och det är definift inte spela kort. Blygt, som alltid. Hon är blyg när hon skall prata. Jag är nog inte speciellt blyg alls längre. Men jag var... Jag svarade att jodå, på den punkten var vi nog helt normala, men att jag gärna lät saker ta sin tid, att allt inte måste hända på en gång. Jag ville egentligen inte ligga med henne. Inte just då. Det är klart jag vill ha sex med Vaness. Men jag skräms av sex (vilket jag talat om för henne...), samtidigt som jag attraheras va det. det är underbart, och samtidigt hemskt äckligt. Jag minns att jag faktiskt tänkte batt jag var glad över att ha lyckats avstyra det på ett så fint sätt, och samtigt talat om att jag faktsikt ville. Fast inte just då.

Vi pratade en hel massa mitt i allt gosandet. Vanessa är väldigt bra på att, när hon har en fråga hon vill ställa, prata en massa runt den, meta-prat, utan att, ställa frågan, eller ställa frågan efter väldigt lång tid. En fråga hon verkade tycka var väldigt taktlös, fast jag tycker den var ganska så ofarlig, var hur många flickro jag varit ihop med. Jag svarade att jag varit ihop med två flickor, undrade hur många pojkar hon varit ihop med, och fick svaret "en". Så hon har bara varit ihop med en kille, i tre år, och nu har hon fastnat för mig (Så verkar det i alla fall). Sicken röra! Här någonstans svarade jag även lite halft på frågan hon ställde sist vi sågs. Att jag ville ha henne som flickvän, men att om hon inte ville det, så ville jag absolut vara hennes vän. Jag tror hon har minst ganska ordentliga problem att bestämma sig. Hon har ju varit ihop med den där kille i tre år, och han var den första... Stackars flicka...

En sak, jag nästan lovat mig själv att inte göra, gjorde jag under kvällen; jag sa något till henne om vad jag tycker om henne (Mer än att jag ville ha henne som flickvän då, men det räknas inte, för det var ett svar på en fråga, och egentligen inte ett direkt utlåtande om henne). På något sätt har jag fått för mig att det är dumt att säga att man älskar någon, eller att någon är vacker. de orden är så urvattnade, att de nästan betyder sin motsatts. Bättre då att visa vad man tycker genom handling! Vad som hände var att jag berättade att jag haft rött hår som liten, och undrade om hon ville se några foton, vilket hon ville. Så jag tog fram min låda med foton. Bland annat fanns där fotot från studentbalen, med hela min klass i aftonklänningar och frackar. Hon reagerade med "Oh, they are all blonde!" "So what?" "I get complex!". Hur som helst kröp det fram att enligt "alla" så är blonda sexigare, snyggare och jag vet inte vad, än mörka. Pyttsan! Vilket jag också sa, och talade om att hon var mycket vacker. Vilket ju var precis vad jag lovat mig själv att inte säga. Visserligen är det helt sannt - jag tycker faktiskt att hon är mycket vacker, men att säga det är så urvattnat, så blekt!

Vi lagade ihop lite retatoile och ris (Eller snarare mycket, allt gick inte åt, fast vi båda var rejält hungriga. Fast Vanessa tog egentligen inte nån speciellt stor portion, fast hon påstod sig vara jättehungrig (Hon tog två, ganska små). Vilket återigen bekräftar vad jag misstänkt: Kraftiga personer (Vanessa är ganska kraftig, om än inte altför kraftig) är det inte för att de äter annorlunda än t.ex. jag. Jag äter mer, mycket mer, än t.ex. Jenny. Ändå är jag smal som en pinne, och fryser så"fort jag hamnar i en basäng mer än en kvart...)) tillsammans. Och funderade över kvällens slut.

Vi hade egentligen tänkt gå till gothklubben tillsammans, men Vanessa tyckte att hon var för trött, och ville helldre gå hem och sova (Hon gillar att sova, och dessutom skulle hon upp och jobba på morgonen(!)). Så vi gick dit, och jag gick in och hon hem efter att ha kramat varandra och pussats adjö (På munnen, naturligtvis :) Men efter bara en och en halv timme, så småsomnade jag på en bänk, och insåg ganska snart att det här var inte hållbart, och gick hem och la mig. Jag somnade ganska direkt :)

Det här har nog varit det längsta dygnet i mitt liv - 48 timmar. Det började med att vi i måndags hade ett möte engående 7.2. Vi vars program inte fanns i Cooker skulle demo:a dem på tisdagen. Klockan 10!! Det fanns inte en chans att jag, med den dygnsrytm jag hade, skulle kunna ta mig upp och vara på jobbet vid 10.Hämtade mitt té som precis blivit klart. Och jag är jättehungrig, och det enda jag har är té och lite choklad... Jag är hungrig! Dessutom behövdes många saker fixas för att jag skulle kunna demoa Aurora för Cooker. Hur som helst slutade det med att jag satt och hackade hela natten. Inte för att jag fick så mycket hackat, men jag hittade i alla fall en elak bugg som geckat mit länge. Min lösning av den är väl inte helt vatentät, men den funkar OK...

Det var en underbar natt! Massor av skräpigt mint-té och choklad. Framåt fyra sisådär vaknade Chmouel och jag fick möjlighet att diskutera några ganska viktiga saker med honom. Fast morgonen var underbarast: Kall, och med en snabb, röd och vacker soluppgång. Och sedan började folk komma, en i taget. Morgonpigga typer och ensamvargar...

Nåja, idag får jag veta vilka/vilket av programmen (Aurora, gSync, gProfile) som jag skall fortsätta hacka på, och vad som händer med de som blir över. För det var ganska uppenbart att jag inte kommer att hinna bygga klart alla tre till 7.2...

Vad hände sedan då? Jag åkte hem vid elva-tiden, uppmärksammande hur konstigt mycket folk det var på gatorna så dags på dagen (under en veckodag), betalade min hyra och gick och lade mig. Och vaknade kort vid nio-tiden på kvällen, bara för att snart somna om. Men nu har jag vaknat igen, och klockan är runt sex på morgonen. Vadå dygnsrytm? Det stora problemet är att jag inte har nån mjölk hemma, och är svinhungrig. Och hur många affärer har öppet så här dags...

Jo, i går fick jag en IKEA-katalog. En fransk IKEA-katalog. Kännde mig som hemma. Samma möbler. Till och med samma foton (Det ligger en på ett av borden, så jag vet att det är samma). Det är bara texten som bytts ut.

USA är McDonald-kultur. Sverige är garanterat IKEA-kultur. Designen är så svensk på nå't mysko sätt. Ljust, enkelt. Här skall allt vara så plottrigt och överdådigt.

På hemvägen från jobbet kom jag att tänka på Christinae. Jag har inte ringt henne. Stackarn. Jag lovade ju att ringa i helgen! Jag är en ond djävul. Fast jag kan ju faktiskt skylla lite iaf på måndagens/tisdagens jättedygn och dygnsrytmsmosare (Jag vaknade faktiskt runt halv sex i morse!!! Fast då hade jag iofs sovit sedan runt halv tolv mitt på dan, dan innan). Egentligen är det en jäkla röra. Tänk om hon är kär i mig! Stackarn. Jag gillar henne, men inte på det sättet.Å andra sidan kanske hon bara vill ha mig som vän, och i så fall är ju allt frid och fröjd :) Men om hon skulle vara kär (Jag har lite småanledningar att tro det), då har jag trasslat in mig :( Ordentligt... För första gången i mitt liv. Förr har det alltid varit jag som varit kär i någon som varit kär i någon annan. Inte tvärt om.

Dessutom längtar jag förfärligt efter Vanessa. och så håller jag på att bli förkyld tror jag. Ush. det kan ju inverka skadligt på ett träffande av henne... Och mitt jobb och alltihopa. Och så måste jag ha en ny bostad inom två veckor. Det är lite mycket på en gång, tycker

eng. my humble opinion

Jag är rädd. Inte så fasligt. Men jag är rädd. Rädd för att dö. Jag blir det ibland, lite då och då. Inte så att jag egentligen är rädd för att dö, men jag är rädd för att dö nu, för tidigt. Jag vill ju åtminstone leva tills jag ä 50!

Jag minns inte exakt när jag började tänka på döden, men jag mins mycket väl ett uttryck för mina tankar på den: Jag hade hittat en mycket, mycket vacker och sorglig låt på en CD Ylva och Benny köpt (Jag vet inte namnet på låten, men jag vet att den är med i filmen "Sigenarnas tid" (Tror jag den heter)). Jag viste med ens att jag ville att just den skulle spelas på min begravning. Vilket jag sa till Ylvga och Benny. Dom svarade att det ville dom inte tänka på. det skulle jag inte säga till dem, utan till mina barn. Men om jag dör innan jag får några, och kanske innan Ylva och Benny då? Livet är bräckligt.

På den ön där Benny jobbade när vi bodde i Stockholm, körde två av killarna i en klass Benny haft, ihjäl sig. Rattfulla. Unga människor i en kyrka på begravning. Tårar. Livet är så skört.

Vad som fick mig att tänka på det här just den här gången är att jag är sjuk (Förkyld. Mycket, mycket irriterande. Jag är inte speciellt sjuk, går bara runt och är däppt i däsan), samt en kommentar Dennsi fällde när jag sa det, och sa att jag ju måste bli frisk till lördag, för då skall jag ju träffa Vanessa... Han skämtade och tyckte "AIDS". Muahaha. Bara ordet AIDS är nog för att göra mig vettskrämd. Det är slutgiltigt. Det sprids med sex, vilket spär på sexualskräcken. Förr fanns det inbillade faror med sex (Gud straffar dig!). Nu behövs inte längre några sådana för att få folk att inte balla ur och bli lyckliga. Hotet är verkligt. Och totalt iskallt. Döden.

Idag släpade jag med mig mitt ljudkort och mina mp3-CDs till jobbet (Jag lär aldrig ta och dra igång min hemma-dator igen. Jag bryr mig för lite. Jag är ju aldrig här...). Mums. Äntligen musik. Tidigare hade jag fått tag i på några mp3or med riktigt häftig musik (Som jag ju inte lyssnat på innan, så jag viste ju inet att de var det): Tre stycken från en franska goth-grupp, samt tre stycken konserter med matrisskrivare (Slå det musikgiganter! Djäkla bombfunc-MC-skräpare. Jag skulle inte ens lyssna på ert skräp om jag fick betalt för det. Varför tror ni då att jags kulle använda napster för att piratkopiera skiten?).

Jag var lite orolig att jag inte skulle vara helt

Avsiktlig felstavning av frisk. Det är ganska vanligt att man skämtar till "Är du inte helt frisk?", när någon är förkyld, till "Är du inte helt fisk?", på samma sätt som däpt i däsan...

Så mycket är egentligen inte att säga om dagen, utom att vi pratat ganska abstrakta saker, som skolväsen, filosofi (Existensteorier, idéer om vad som är relevant i livet, vad som är centralt. Och som ni redan borde veta är det sådant jag är intresserad av, och kan diskutera i det oändliga :) och psykologi (Hon skall ju bli psykolog och jag har ju iaf läst 5p kog.psyk. så jag är inte helt totalt borta, bara nästan :)... Efter att ha suttit nere vid Seine bestämde vi oss för att ta oss hem till mig, men just som vi kom fram så hade klockan blivit så pass mycket att det var dags för henne att ta sig hemåt...

Jo, och för övrigt heter pandemoniummodellen samma sak på franska :)

En sak som jag faktiskt inte tänkt på så mycket förut är några tankar kring mitt jag och min egocentrisitet: Jag har inga argument för varför jag är världens centrum, men jag har ganska så bra argument varför jag måste tro att så är fallet. Jag måste tro mig vara bättre än de flesta andra eftersom jag annars inte skulle kunna ha nog envishet att, för att bevisa att jag är bättre, bygga komplicerade program som kräver flera månader att förfärdiga. Antagligen är den här yrkesstoltheten, tron på sin egen överlägsenhet, något som är nödvändigt inom alla konstnärliga/hantverksmässiga yrken. Man måste tro att man är bäst för att klara av att fortsätta med projektet hur många bakslag man än får. Egentligen är man inte bäst - man är bara envisast. Alla kan bygga mycket fina saker om de bara försöker tillräckligt hårt och länge. Men de flesta har inte envishet och tid nog. Man måste nog vara ganska korkad för att ägna så mycket energi åt sina projekt :)

Nu funderar jag på att dra till jobbet. Tror nog att det är en vettig sysselsättning fram tills runt 12, då gothstället öppnar :)

Jag och Vanessa diskuterade på stranden om egocentricitet, och jag mins att hon bland annat sa att alla säger att de är annorlunda, att de inte är som alla andra, men ändå är alla lika dana. 8 miljarder likadana pyttesmå myror. den enda skillnaden mellan mig och alla de andra var mit argument för varför jag trodde det: Jag måste tro att jag är annorlunda. Annars skulle jag inte kunna hacka (Men det har jag ju redan skrivit ovan. Jag är som en bandspelare som hakat upp sig just nu :).

Jag fick lite bashning av Tobben ang. Sugar-syntaxen. Han saknade sina parenteser :) Här har du några Tobias, de är t.o.m. balanserade... ((()())(()())) Nöjd så? När jag sedan ville basha mer så drog han sig dock ur, den smitaren, för att se en Anime med Marx. och så fick jag ett brev av honom med texten

j.f.r.

j.f.r. In space, no one can hear you scream.

Ush. Jag skäms. Ibland är jag bara så otroligt elak eller äcklig. Det värsta är att jag inte verkar bry mig om någon annan än mig själv. Så egentligen är jag nog en mycket, mycket otrevlig människa. Jag vill säga som kvinnan i "": Ta bort det. Men jag kan inte. Jag hatar det! Min novell om mannen som sitter på rälsen framför tåget i snöyran efter en kväll på ett uteställe säger för mycket om mig. Precis så känner jag mig. Men vad I helvete har jag gjort då, kanske du undrar? Ja, har man precis blivit kär (vilket jag har!), och strålar av glädje, och så blir man uppraggadav någon flicka. Att då inte bara slingra sig iväg, är inte bra. Att låta kvällen sluta med grovhångel är ännu sämre.

Okej, jag har sagt det så inlindat jag kan nu. Men det är för att jag skäms. För att jag inte gillar det jag gjort Fast egentligen är jag mäst rädd för att Vanessa skall få reda på det, för då skulle hon bli hemskt ledsen, och det vill jag inte att hon skall bli. det bästa skule vara om det bara föll i glömska och aldrig mer påmindes om...

Egentligen är det lite skumt. Logiskt sett så anser jag i alla fall delvis att man kan göra vad man vill, bara man inte gör andra ledsna, vilket betyder att otrogenhet är helt okej så länge det inte upptäcks. Vilket känslomässigt är helt uppåt väggarna! Så jag bryr mig nog egentligen mer än jag vill erkänna. Men när en flicka kysser och smeker än blir man inte vettig...

På ett sätt känns det som om världen långsamt, mycket långsamt, håller på att implodera runt mig. Jag har bara två veckor kvar att bo i den lägenhet jag bor, och har inte någon ny. Jag har kanske trasat sönder mitt förhållande till Vanessa till oigenkännlighet. Och slutligen är det snart deadline på jobbet...

Snaran dras åt. Jag tänker då och då att jag kommer inte bli gammal. Varför skulle jag annars leva så intensivt nu? Jag måste ju hinna med hela mitt liv på så kort tid. Jag kommer inte att bli gammal. Det är inte en dödsskräck. Bara ett konstaterande. Jag är alltid orolig för att få någon dödlig sjukdom. Men döden har många former - han kan komma av en olycka, långsamt smygande eller med lien i högsta hugg.

Samtdigigt är jag ung - jag har livet framför mig säger ni! Pyttsan, hur kan ni veta det? Kanske har nin rätt. "Lev varje dag som vore den din sista, och du kommer förr eller senare att få rätt!".