När jag var liten önskade jag ofta att jag varit flicka. Jag minns en gång, när jag precis lärt mig cykla - jag hade en gammal damcykel - jag var så glad för att det var en flickcykel. Jag låtsades att jag var en flicka, och inbillade mig nästan, fast jag fick glåpord kastade efter mig om att det var en flickcykel, att jag kunde tas för en.

Sin kropp kan man inte ändra. Den är. Skruren i sten. Själv är jag lätt som en fjäder, bara en tanke. En svag vindil som en gång, suckande, försvinner ut över havet.

På vägen hem från mitt arbete sitter jag ofta, så som så många andra, halft i dvala, men inte så försjunken att jag inte noterar de andra i vagnen. Som så många andra studerar jag mina medpassagerare. Som så många andra pojkar och män ser jag på flickorna och kvinnorna. Men jag ser inte det de andra ser, jag ser inte som de andra ser. Jag ser tavlor, solblekta affisher, skivomslag, skitiga skulpturer och underbara montage. Jag avundas dem, som är vackra, för sådan kan jag aldrig bli.

Jag tro att det stora felet, om det nu är ett fel, med mig är min relation till mig själv, samt mina känslor. Jag är inte, utan jag betraktar mig själv, som på distans. Jag är faktiskt, och det får inte uppfattas som skryt, ett ganska intressant studieobjekt. Fast man skulle ju inte vilja vara sådan själv.

Ett annat fel med mig är att jag inte gör någon skillnad mellan vänskap och kärlek. Det senare är bara en marginellt intensivare version av det första. Nåja, man skulle nog faktiskt kunna argumentera att det första bara är en marginellt mindre intensiv version av det senare. En anledning att argumentera så är att jag inte har några kompisar, att jag samlar på mycket, mycket nära vänner. Jag har ofta funderat på vilka av mina kvinnliga vänner jag, rent teoretiskt, skulle kunna tänka mig att dela mitt liv med. Allihopa. det betyder naturligtvis inte att jag går runt och hoppas på det. Inte det minsta, jag önskar det inte ens. Men jag skulle inte ha något emot det. Oavsett vem av dem. Det är snarast definitionen av vän - de man står ut med, och som står ut med en...

Den här definitionen av vänskap ställer naturligtvis en viktig fråga: kan jag vara vän med pojkar? Uppenbarligen är svaret ja. Jag har otroliga komplex när det gäller sex med andra pojkar, men det hindrar inte att jag kan inse att jag skulle kunna dela mitt liv med några, dock få. Dessutom måste tilläggas att jag även har komplex när det gäller sex med flickor, om än mindre...

Det har ännu inte varit klart nog att jag kunnat se horisonten - sjön har hela tiden täckts av mer eller mindre dimma - på morgonen så mycket att inget av den synts - men ändå kan jag från mitt fönster se otroligt långt bort, blicken förlorar sig i fjärran molnbankar, öar och vattensyta, sammansmältande färger. Jag älskar att stå högt uppe och se ner på människorna och ut över världen. Det ger mig ett inre lugn; stressen, verklighetens krav och alla måsten försvinner, kvar finns bara jag och tomheten.

I Paris fanns inga långa avstånd. Jag älskade att stå på broarna och se längs med floden - det var det längsta öppna avstånd som fanns, men det var fortfarande mycket kort. Jag älskade floden och broarna av fler anledningar. De påminnde mig om mitt hem. Allt vatten sitter ihop, så även det vattnet satt ihop med vattnet hemma.

Man skulle nog kunna sammanfatta min nya tillvaro som rofylld, även om det finns störande ellement. Men de är alla, eller iaf nästan alla, av praktisk art; Nätet ofungerar, skattemyndigheten vill ha två veckor på sig att skaka fram ett personbevis, och liknande. Iaf har jag fått ett lånekort på biblioteket, och lånat några böcker inom vetenskapsfilosofi - De vetenskapliga revolutionernas struktur, Mot metodtvånget och Bortom objektivism och relativism, så jag har iaf något att ägna mig åt nu dagarna innan mina saker anländer.

Kryper ihop mer i fotöljen och borstar bort några hudflagor från skjortan Jag har mer och mer börjat gilla att bära skjorta. Iaf en tunn, syntet-skjorta - naturligtvis svart. På något sätt får det mig att känna mig närmare luften. Det är som om att bära ett tunt, något sladdrigt, plagg har alla fördelar av att vara naken, utan några av nakdelarna. Självklart kräver det att plagget inte är spänt över huden, utanhänger löst på en, fladdrande. det ger en viss frihet. Men jag har nog förändrats i hur jag låter min kropp uppenbara sig. jag vill ha kontroll, inte gömma den.

Öht så har mitt jag mer och mer kommit att koncentrera sig på kontroll, och eftersom jag betraktar mig själv så som tredje person, så är det även ett försök att kontrollera min egen personlighet, den är så att säga bara en mental kropp.

Det finns många liv som inte är för mig, många saker jag aldrig kommer bli eller göra. En del av dem för att jag är allt för korkad, andra för att jag är för smart, ytterligare andra för att jag är för rädd, paranoid eller helt enkelt bara av en slump. Ytterligare finns det saker jag kommer ägna mig åt, men i mycket liten skala, och antagligen utan vare sig större framgång eller intresse och utbyte.

Jag må vara ung, men jag är gammal nog att ha ett liv att se tillbaka på, minnen att reflektera över, situationer att jämföra med. Just nu tänker jag på när jag och Ylva var ihop, och speciellt den där första veckan av höstterminen. En underbar men hektisk vecka då både Ylva och Michis sov hos mig (Michis hade börjat på Kulturvetarlinjen på Liu, och behövde ngn stans att sova, i Linköping (hon bodde i Norrköping då)), Michis på

Jag hyrde en studentlägenhet, dvs möblerat, och i möblemanget ingick en vanlig resorsäng, som jag använde som soffa eftersom jag hade min loftsäng, med en betydligt bekvämare, hård, träbotten.

Oron kryper i kropppen på mig. Jag vet inte vad det är, men det är fysiskt. Snart kommer jag explodera. Jag har inte dansat på snart två veckor. det är en anledning. Att jag inte gör något, är en annan. Jag har visserligen varit i stan idag; snokat runt i ett antikvariat och suttit på kafé. Men jag umgås inte mycket, och jag hackar inte mycket heller. Jag bara läser. I vanliga fall brukar jag ägna en hel del tid åt att hänga i LysKOM och babbla skit med Tobben, Marx och Jenny, och en del åt att IRCa med Maria. men nu har Maria Jesper här, och den enda dag när han inte var det, så blev det liksom inte lika nära som när vi var i Paris eller över IRC. Fast hon var nog trött...

På ett sätt har jag blivit tonårspappa, skulle man kunna säga. Jag har ägnat dagarna åt att städa upp efter Maria och Jesper, iaf lite grand (diskade just upp helvetesdisken)... Jag skall då få allt för tidigt. Utom ett eget förhållande då... Jag vet alldeles för mycket, men har varit med om alldeles för lite, när det gäller sånt. Och jag blir nervös när det kommer på tal att faktiskt ägna sig åt sex. Att bara prata om det är däremot inget problem, precis som med allt annat. Att jag över huvud taget tänker på det är mäst för att jag blir påmind av de där unga lyckliga två. När jag var i Paris var det den mästa tiden något som bara inte existerade - jag hade annat att ägna mig åt...

Jag kan höra skillnaden på deras steg. Maria tassade in i köket - vad hon skulle göra vet jag inte. Jag såg henne inte, men jag hörde att det var hon, inte Jesper. Sen lutade jag mig lite åt sidan, så jag såg hennes hår, och viste att jag hade rätt...

Jag har pratat en hel del med Jesper nu. I grå kväll när Maria sov, och idag när hon var på ngn konstutställning. Om allt möjligt. Från kvantmekanik och vetenskapsteori till relationer. Och livsnjutelse. Han verkar ha bilden av mig som en asketisk typ. Suck. Det är allas bild. Jag njuter när jag kan, och vågar. men till skillnad från alla andra munkar, så är det inte rädlsan för guds straff som håller mig tillbaka, utan rädslan för andra människor, och för att förstöra den lilla njutning jag har. det är därför jag inte vågar bli kär - då kanske jag mister den jag ger min kärlek som vän...

Han har gått runt och antytt, skämtsamt, har jag iaf uppfattat det som, att jag skulle hoppa i badet med dem, gosa med dem och allt. Jag har tagit det som ett skämt varje gång. Jag kanske inte borde ha gjort det. Därav förvirring. Nu har han sagt saker som får mig att mer och mer tro motsattsen. Men jag vet inte alls vad Maria tycker. Bara att i förgår när vi låg och såg på Fear and Loathing, så hade jag kunnat ge dem båda en stor kram när de sen gick in i Marias rum för att sova...

Men Maria är så sluten hur som helst - hon skulle aldrig säga vare sig bu eller bä, tror jag... Speciellt sluten är hon när Jesper är med, fast det börjar släppa. Det är som om hon måste lära känna mig en gång till, den person jag är när Jesper är med. Jag känner mig inte annorlunda. men jag tycker hon reagerar annorlunda. Kanske gör jag det med, fast jag inte märker det...

Men man skulle hur som kunna sammanfatta situationen som förvirrande, iaf för min del. Jag är inte ens så säker på att jag skulle vilja gosa med dem. Lite smågos, ja - men mer? Jag trro nog inte jag vill. Alls. Men en kram skulle jag inte ha ngt emot...

Det regnar utanför fönstrena. Ett smått, duggande regn. Som om det ville påminna mig om att världen finns. Det och skratten från badrummet. men världen finns inte. Jag har just varit uppkopplad mot LysKOM ett tag. Världen finns inte. Där är beviset. En beroendes lycka när han får sin drog. Verklighetens overklighet.

Det är ett intressant ord, verk, värk. De uttalas lika, men betyder så olika. Med ett enkelt bokstavsbyte så har man förändrat betydelsen. Livsvärk. Så hette samlingen av livsverk som vi gjorde på gymnasiet i svenskan. De flesta uppskattade inte, eller förstod inte, namnet. Kanske borde hela den här samlingen döpas till "Värklighet"? Jag gillar såna där lekar med ord. Som childrens'laughter...

Tobben, eller om det var Marx, tyckte, ang. att komma hit, och vänner här att clustra besöket med, när jag undrade om deras namn och adresser, att det var bara en, och hon hade redan pojkvän. På det svarade jag att det inte var sånt jag var ute efter, jag ville bara ha fler att babbal bort livet med, varpå han tyckte att "det vvet man aldrig med dig". Nej, man vet inget med mig. Alls. Eller som i en slutargumentation över slumpens existens med Jesper: Jag är slumpen. Bevisa att mina handlingar inte är rent slumpmässiga.

Det är inte ofta jag är. Oftast iaktar jag bara mig själv, utan att vara. Egentligen är det bara när jag dansar som jag är, som jag finns. Jag önskar jag kunde dansa mer. Att jag kunde dansa jämt. Jag kan också tvinga mig att vara. När jag inte får någon glädje, kan jag inte få nog av sorg. Svärtan finns, den med. Om jag går ut barfota, känner den kalla våta betongen under mina fötter och den hala, iskalla metallen i balkongräcket under mina fingrar, kan jag inte undgå att existera. Det finns ingen stans att fly. Jag är fångad. Jag är fri.

Jag blir säkert förkyld, och det blir våta fotspår på parketten när jag går in. Men jag finns. Jag kan ännu känna kylan i mina fötter och ytterkanterna av mina händer. Jag finns. Men jag glider iväg. Musiken glider iväg.

Bara när sinnesintrycken är så starka att de inte kan ignoreras, finns jag. Bara då är jag. Jag bränner mina fingrar på stearinet i ljusen, jag låter lågan slicka min hud, och för ett kort ögonblick är ljuslågan hela min värld, och jag finns.

Det är många gånger jag stirrat in i ett ljus. Jag kan sitta timme efter timme och bara stirra in i den ljusa lågan. Man blir bländad, man ser inget annat. Bara lågan, och världen blir singulär. Lågan försvinner, och man kan koncentrera sig på allt. Så har jag suttit kvällen före en tenta, med människor runt mig, stojjandes, festandes. Låtit provfrågorna paradera förbi i mina tankar...

Jo, och jag har precis läst ut . Just nu är jag förvirrad, som jag skrivit. Och den har inte direkt minskat min förvirring...

Nu är jag tillbaka i Karlstad igen, efter en tripp till Söderköping och Linköping. Men mäst från en massa resande. Att åka till Norrköping kostar 135kr, enkel resa, med tåg. Men det tar fyra timmar. Att åka bil tog ännu längre...

Jag sitter med hela mitt rum fyllt med saker - möbler, lådor, kablar, skräp. Det är hemtrevligt. Jag har en dator här. Inte min vanliga. Inte en snabb. men den spelar mina mp3-CD. Jag kan lyssna på den medans jag skriver min dagbok, uppkrupen, ihopkrupen i den blå fotöljen. Den skall för resten stå under min loftsäng hade jag tänkt. En myshörna för en. mer behöver jag inte.

Jag har saknat mina saker. Det var en anledning att krypa på väggarna och gå mig och Maria och jesper på nerverna förut - jag hade inget att pyssla med. Nu har jag det. Jag har en säng att bygga, datorer att skruva ihop, kablar att dra och skrot att sortera.

Men jag har nog fått mer ordning på mig själv genom att åka bort ett dygn. Jag är inte lika frustrerad av att ha ett par inpå mig, inte lika förvirrad. Det är skönt. Och så har jag hälsat på Puh (hon hade min säng, så jag och benny var hos henne och hämtade den, visserligen bara helt kort, men vi han ändå äta te och prata lite). Att träffa sina vänner gör en en bit mindre frustrerad över att inte ha nån flickvän - vänner räcker alldeles.

Jag skall börja med två konstateranden: Min stolthet kommer bli mitt fall, och jag kommer sluta på psykakuten.

Å andra sidan så är jag för stolt för att någonsin närma mig en psykiatriker. Betala för att få medkännsla eller förståelse? Nej tack! Det där med betala för olika saker påminner mig om en diskussion jag hade med Civileme angående horor (det var liksom ett ganska naturligt samtalsämne mtp var vår favorit-billiga-kinarestaurant låg). Det finns många argument emot att någonsin köpa sex, de flesta centrerade runt kvinnan som säljer. men även om man bortser från att många direkt eller indirekt tvingas till det, och att många horor har drogproblem, jag även om man bortser från alla moraliska argument, så finns det ett argument kvar; oavsett hur desperat man än är, att nedlåta sig till att gå till en hora är att erkänna att man inte kan få sex gratis, att man inte klarar av att tillfredställa en kvinna!

Jag blir inte mindre förvirrad vartefter tiden går, utan mer. Maria och jesper var ute och köpte pizza (ingen orkade laga mat idag :), och när de kom hem, så fick jag en kram av Jesper, vilken jag besvarade (jag har varit lite kramhungrig ganska länge :), varpå han sa nåt i stil med "äntligen"... Fråga mig inte...

Jag har fått igång ett litet nät mellan min bärbara och mina två stationära (nummer två, balder, gav jag till Love och Vidar när jag flyttade till Paris, men de tröttnade på den eftersom jag installerat Linux och dom inte kunde spela sina spel eller nåt, så jag fick tillbaka den nu). Datorerna på nätet heter: apply (min bärbara 486a), balder (stationär pentium 75a med 16Mb RAM och två nätverkskort, ett BNC och ett Combo) och lambda (stationär pentium 225a med 64Mb RAM och en massa SCSI-jox). Men jag har inte fått igång X på lambda; det verkar vara nåt skumt med paketen där vissa är från X 4.x.x och vissa är från 3.3.6, och det funkade med det grafikkort jag hade i Paris, men inte mitt Matrox Mystique som jag har här - den käkar upp grafiken och tangentbordet... Och naturligtvis har jag inget nät än, så jag kan inte ladda ner rätt paket och installera...

Det är ofta jag glömmer hur olikt, annorlunda mitt liv, och mitt sätt att leva är. Jag förutsätter att jag lever som alla andra, att alla vet vad jag vet, att alla tycker att saker jag tycker är naturliga är det. När jag gick på

Datavetenskap

Om man behöver andra människor för sin lycka, är man illa ute. Om man behöver sig själv för sin lycka är man illa ute. Jag flyr från andra, från mig själv. Jag misshandlar min själ. Jag har tagit på mig ensamheten, och det finns ingen väg tillbaka. Att bo med Maria är bra på ett sätt - jag är inte helt ensam, men samtidigt inte beroende. Jag är rädd för att vara beroende av någon, eller att någon är beroende av mig.

Världen har förvandlats till en gråvit gäggamojja. I morse när jag vaknade snöade det, och marken var täckt av ett tunt lager varm snö, som här och där genomborrades av den bruna gäggan under. Och jag som så sent som i förrgår provade mina rollerblades för första gången det här året! Jag testade att åka in till stan härifrån, vilket visade sig gå ganska bra, modulo järnvägsbron över älven, där man måste ta sig upp för en liten trappa och sedan åka på brädor med nogorlunda signifikanta mellanrum mellan, som hjulen kan fastna i...

På något sätt känns det som jag glidit ifrån Maria lite. Mest för att jag sett henne i ett par för mycket just nu, och innan bara i en vecka. Det hade kanske varit bättre om det gått som hon tänkt för två veckor sedan då jag kom hit; att Jesper åkt hem precis innan jag kom, och hon "haft tid att ägna sig åt dig", som hon uttryckte det... Fast kanske beror allt på mitt otroliga behov av att samtala. Och Maria är inte speciellt extrovert verbalt...

För en halvtimme sen eller så åkte Maria hem-hem. Hon skall vara borta en vecka. Så nu är allt städat, tyst och tomt. Inga kläder på golvet, ingen musik från hennes rum, inga berg av disk i köket (jo ett litet som jag får ta hand om, faktiskt), ingen rökelse och inga handdukar på golvet i badrummet. Tomt. Och i morgon åker jag till Silme och Spindel över helgen... Men nästa vecka skall jag vara här ensam...