Jag började först skriva den här texten som ett gästboksinlägg till Sorgmantel, sedan som ett brev till henne, och nu slutligen råkade det bli ett dagboksinlägg, fast jag egentligen slutat skriva på dagboken. Kanske dags att påbörja nästa del i den? Jag tror jag har material nog att relatera över igen...
Har du läst Göte? Jag satt och läste "Zen och konsten att sköta en motorcykel". På ett stället refereras en bit av göte, som jag själv läst, även om jag inte kan komma ihåg det ordagrant.
Det handlar om en far och en son som rider utmed en strand. Sonen säger att han ser ett spöke. Fadern replikerar att det bara är en dimbank. SOnen säger det återigen, och återigen... Det slutar med sonens död...
När jag läste det där, och tänkte på Götes text, så började jag plötsligt gråta. Jag vet inte vad som for i mig, jag brukar inte gråta. Men det var som om glaset ran över. Jag bara grät och grät, alldeles ensam. Jag gick upp från soffan, tvättade ögonen och kom tillbaka för att fortsätta läsa, men började bara gråta igen. Läst lite, bit för bit, genom tårarna...
Jag vandrade på stan, senare på dagen. Ensam, långsamt, utan något mål. Såg några gamla foton från 1950 och slutet av 1800-talet. Ett par som kysstes. Historien, tiden som långsamt mal ned allt i sin väg. Allt är sig likt. Människorna lever sina liv, utan att se tiden. Tiden som lägger år mellan mig och alla andra och allt. Tiden som förtär mig.
Hela dagen har götes ord, eller snarare minnet av orden, ekat i mig. Jag har bara behövt se en far och en son eller råka tänka på ordet Vater, för att känna gråten komma. När jag läste Sorgmantels brev till mig, var det bara millimeter från att jag började gråta, inne på kontoret, med arbetskamrater i närheten...
Kontoret är mörkt. Vi är bara tre här, och jag känner knappt de andra två, och jag vet inte vad de gör. Jag kom hit för att se om Sorgmantel skulle vara inloggad. Jag behöver så otroligt mycket nån att prata med....
I kväll skall jag ut och dansa på Passarelles St Jaques. Jag kommer nog inte att träffa någon. Jag vet inte ens om jag vill det. Alla andra tycks så lyckliga. Till och med på goth-ställen sprudlar det av liv och lycka.
I morse, precis när jag vaknat, ringde Ylva. Allt om arbetet bara rann ur mig. Fast jag lovat mig själv att de inte skulle få veta nått. Jag vill vara den lyckade sonen. Sonen utan problem. Sonen som bor i Paris och har ett bar jobb. Jag vill inte att de skall få veta något om mig. För deras egen skull. jag vill inte göra dem olyckliga; de har aldrig läst min dagbok. De är en så lycklig familj, nu när jag flyttat. När jag bodde där var det alltid bråk. Mäst mellan mig och resten av familjen. I och för sig kanske de gör samma sak mot mig - döljer det som gör ont. Men jag tror inte det. Jag tror att jag var den som gjorde ont och hade ont.
I förra veckan var det någon som kom på att eftersom företaget är ett öppet företag, så borde även alla veta vad alla tjänar. Det var väl egentligen en bra idé. Det hade i alla fall varit det, om två saker inte inträffat. den första var att det visade sig att jag tjänade mäst av alla programmerarna, och den andra att de plötsligt fokuserade på mig, och började kritisera allt jag gör och ifrågasatte min kompetens. Jag bryr mig inte om vad jag har för lön egentlign. Men jag vill bli uppskattad. Allt hade varit så mycket lättare om jag tjänat, säg nånstans i mitten av vad folk tjänar. jag vill inte synas. jag vill bara finnas. Men plötsligt hade jag alls blickar på mig. Jag önskar att jag aldrig skickat in siffran på hur mycket jag tjänar. Jag önskar att jag inte tjänat mer än de andra.
Till råga på allt hade jag dagen innan blivit kritiserad för att
jag spenderar för mycket tid på hackande och för lite på De flesta program kommer som rena tgz-arkiv med
source-kod, som måste kompileras. Att paketera är att skriva en
spec-fil som beskriver hur detta kan göras helt automatiskt, samt
vilka filer som genereras och var de skall installeras (så att de kan
installeras och senare avinstalleras). Samt naturligtvis att sedan
kompilera programmet m.h.a. denna spec-fil.
På väg hem från kontoret råkade jag se en ny reklam uppsatt i tunnelbanan, som fick mig att reagera lite (Man kan i och för sig fråga sig varför jag tittar på reklamen i tunnelbanan. För det första så är det svårt att låta bli att läsa, när man en gång lärt sig det. Även om man vet att det som står där är ointressant. För det andra så är all text på franska jag kan komma över nyttig - om jag kan förstå den, och reklamtext använder oftast ett mycket, mycket enkelt språk): En bild av en boxare och en renderad boxare (med mycket synliga, stora polygoner). Den riktiga boxaren har sin arm tvärs genom huvudet på den renderad. Över bilden står texten "Verkligheten är mycket starkare än det virtuella". Vad det var reklam för har jag glömt.
Men vad är då verkligt? Vad är virtuellt? Virtuella saker är saker som finns i vår fantasi, och kanske i vår gemensamma fantasi - vår kultur (våra böcker, tavlor, hårddiskar, etc). Kultur överlever människor - jag kan fortfarande läsa böcker flera tusen år gamla, men människorna och deras saker, det reella, verkliga, har för länge sedan försvunnit. Kanske var de inte så verkliga ändå.
Jag låg över min säng med huvudet mellan sängen och soffbordet, och försökte lägga på en skiva. Inte vidare bekvämt, men jag var tvungen att vara i den ställningen för att kunna blåsa bort dammet på nålen (Jag har varit korkad nog att ställa stereon på hyllan under soffbordet). I den ställningen råkade jag nu lägga märke till knappen för att växla mellan 33 och 45 varv/minut.
Eftersom jag är som jag är just nu, efter att ha förläst mig på "Zen och konsten att sköta en motorcykel", så började jag fundera på varför man valt just 33/45 varv/minut, och inte 50. 50 eftersom växelströmmen i väggurtaget är på 50Hz. Det hade antagligen gått att optimera bort en del extrasaker i motorn på det viset.
Det där är naturligtvis ett utslag av en programmerares sätt att tänka. Programmerare tänker inte på samma sätt som en fysiker, eller för den delen en musiker. Det är något annat än den klassiska eller romantiska synen på världen. Världen består av ett antal grundblock vilkas egenskaper är kännda, av vilka man bygger samman nya större, komplexare block. Det är ingenjörens syn. När jag läser "Zen och konsten att sköta en motorcykel", får jag en känsla av att författaren glömt denna tredje syn på världen i sin jakt efter skönheten och sönderskärandet. Ingenjören är något annat. En ingenjör kan tycka att en konstruktion är vacker - en speciell sammansättning kan ha ett rent estetiskt värde. Samtidigt är det en rent logisk process att bygga blocken. Men valet av vilka block man vill bygga är estetiskt.
När jag var liten, lekte jag med magneter. Jag hade två magneter, och de stötte ifrån varandra. Jag hade också en leksak som bestod av en rund platta med en stång i mitten. I stångens topp var ett snöre med en boll fästad, och runt plattans kant fanns korgar som det var tänkt att man skulle försöka fånga bollen med. Leksaken intresserade mig inte speciellt, och jag tänkte, att om jag satte fast magneter runt plattans kant, och bytte ut snaret med bollen mot en stång med en magnet i ändan, skulle sången snurra, i all evighet, eftersom den först skulle stötas bort av den första magneten, sedan av den andra, osv. Naturligtvis fungerade det inte.
Jag frågade min far, och han sa att magneterna inte avgav någon energi, så de kunde inte ge någon energi till stången. Han berättade ocskå, fast vid ett annat tillfälle, att om man lindade en elledning runt en spik, och sedan ledde el genom ledningen, så blev spiken magnetisk. Jag funderade ut att eftersom batteriet långsamt gick åt, så måste det avge energi, altså borde min snurrande sak fungera, om jag bytte bmagneterna mot spikar med elledning runt. Fortfarande fungerade det inte. Jag kom nu fram till att det berodde på att magneternas "bakändor" stötte ifrån sig stångens magnet lika mycket som den framförvarande magnetens "framända" drog till sig den. Lösningen var naturligtvis att stänga av och slå på magneterna vid rätt tillfälle.
Mycket senare, i högstadiet, fick vi i fysiken reda på att en man förändrat världen väldigt mycket med sin uppfinning. Tack vare honom har vi ett enklare liv, och kan göra saker som annars vorre omöjligt. Läraren visade sedan hur en elmotor fungerar. Jag ville bara skrika "Men det är ju jag, jag uppfann också det där!".
Vad var skillnaden mellan uppfinnaren av elmotorn och mig? Han var först. Han hade mycket mindre kunskap en jag. Skulle jag vilja vara honom? Nej! Allt man gör är en uppfinning - och man lär sig bnågot.
Vi satt på övervåningen, i ett annat totalt tomt kontor, jag och en av mina kollegor. Jag hade berättat för honom om allas blickar på mig när det kom fram att jag tjänar mest av programmerarna. Jag hade helldre tjänat ngn stans i mitten. Jag gillar inte att vara i fokus för sådana saker. Alls. Jag hade också berättat om att Gtk och Qt för FrameBuffer precis kommit ut, precis när WsLib börjar bli klart... Det var på grund av detta, och hur ledsen jag kännde mig för att tre månaders jobb var till ingen nytta, som han berättade ovanstående historia (inte ordagrant, jag återberättade den här fritt ur minnet). Det kunde lika gärna ha varit jag. Jag har också "uppfunnit" saker andra redan uppfunnit - eval, lambda, funktionell programmering, trappkoppling, relän och en massa annat. När skall jag få uppfinna något som någon anna, mig ovetande, har uppfunnit innan mig?
Samtidigt slipper jag; som programmerare uppfinner man inte. Man bara kombinerar redan existerande saker, på nya sätt. Och allas hackande behövs. Ingen gör något riktigt revolutionerande, men alla bygger ett litet hus, hus som lutar lite snett, mot varandra, mot gatan, inåt eller hur som helst. Inga lika dana. Tillsammans utgör de staden. Alla behövs. Men om någon skulle bygga ett likadant hus som ditt, men bättre, inte bara annorlunda, då har du anledning att bli ledsen. det var vad som hände med WsLib...
I går, eller snare förgår, hon är över midnatt, på väg hem, i tunnelbanan, slår sig ett yngre par med hund ner mitt emot mig. Det är trångt för benen, hunden är i vägen, och de pratar intensivt med varandra på franska. Flickan säger saker åt hunden på italienska.
Plötsligt har en flicka på sätet snett bakom mig vänt sig om och börjat prata med flickan mittemot mig. Hon är tydligen från italien, för mycket snabt har de gått över till italienska. De pratar glatt och snabt. Mitt i samtalet, tilltalar hon mig, på franska. Jag förstår inte direkt vad hon vill, och hon växlar snabt till engelska. Hon undrar var jag är ifrån. Jag berättar, och snart är vi allihopa invecklade i ett samtal om våra respektive länder.
Men just då måste jag av. Jag säger det ursäktande, samtidigt som jag reser mig. Men flickan som suttit snett bakom mig skall också av, och det slutar inte bättre än att vi står i snålblåsten utanför stationen och pratar. Jag får veta att hon är från italienska delen av Sweizch, fast hennes mamma är tyska, och jag berättar om farmor och varifrån hon kommer. Hon känner till Ville.
Jag har fått hennes e-mail, och löst lovat att maila och att vi skall träffas och fika runt den 11e, då hon kommer tillbaka hit från Sweizch (hon pendlar fram och tillbaka varannan vecka till plugget här).
På det hela taget var det här en händelse underlig nog att skrivas om här.
Jag är hemskt glad att jag satte mig och åt innan jag började skriva på det här. det hade lätt kunnat bli mycket värre; jag var på uselt humör innan jag åt. Jag har varit på dåligt humört hela dagen, varför vet jag inte. Kanske för att jag vaknade så sent, och inte ens var utvilad (Vilket var ett resultat av den tid vid vilken jag gick och la mig igår).
Ofta när jag är uttråkad, eller bara för trött i huvudet av
hackande för att tänka, numera, går jag in på lunarstorm och strosar runt bland
folks "krypin" bara på måfå. Läser deras presentationer, hoppar vidare
till deras vänner, tittar kanske på något foto, ser om de skrivit
något i dagboken. När jag först besökte lunarstorm
Än oftare släntrar jag in i mina vänners krypin. Ibland hoppar jag vidare till deras vänner. Inte ofta, men ibland. Speciellt om jag är riktigt uttråkad eller irriterad på det jag hackar på. Idag var jag extra irriterad eftersom jag hittat en bugg i gcc (Både senaste och näst senaste versionerna buggar. Buggen är ett varningsmeddelande när -pedantic är påslaget, som varnar om att anropets argument har fel storlek för prototypen, om man anropar en funktion med char som argument).
Jag tittade in på den andra person som Sorgmantel har relationen
"beundrare" med. Det han skrivit om sig själv, snurrade mina tankar
runt hela vägen hem på runnelbanan.
Dennis noterade något, som jag nu kom att tänka på, i förrgår, över en kopp te, när jag påpekade hur smutsig hans tekopp var: det här är Frankrike. Det var nog förklaring. Allt är smutsigt och halvförfallet här - speciellt husen. Det går tiggare i tunnelbanan. Folks tänder är inte vad de borde vara. Så går det om alla får göra som de vill. Kapitalism. Så mycket för liberalism och frihet. 90% av alla människor är idioter (Här kom jag att tänka på Nazismen igen, och dess syn på de vita "arierna" som övermänniskor, överlägsna. Men det är stor skillnad. 90% av alla människor, oavsett hudfärg, är idioter; fråga vilken sysadmin som helst, argumenterade jag med mig själv).
Återigen till Dennis' och mitt samtal. Jag noterade att jag tyckte att här brydde sig folk bara om det yttre utséendet, pengar och sex, på vilket Dennis' förklaring var "Men titta på kvinnorna då, klart dom bara vill ha sex!". En typisk Dennis-kommentar, men den säger lite om det här landet. Jag hatar ytligheten, alla snygga detaljer, möglet i hörnen och den ruttna stommen. Puritan. Helldre raka, kala, ljusa väggar med frisk stomme och täta fogar.
Dennis är mästare på att skämta om folks etniska ursprung - antagligen är det enda sättet att överleva om man kommer från forna jugoslavien. Vissa saker är bara för tunga för att kunna bli av med på något annat sätt än att rycka på axlarna, skämta bort dem och sopa dem under mattan...
Nyligen har Frederic (som jag tidigare haft ett storgräl med) bestämt att alla skall använda C, C++ eller perl (Ein folk, ein sprache, ein reich - Nein danke!), för att minska framtida underhållskostnader. Ttill saken hör att han är en av grundarna av Mandrake, inte är programmerare, och att Gael (en annan av de tre grundarna) nyligen, med stort pådrag annonserat ut "slut på GNOME - KDE - kriget!" och att alla skall få välja det som passar just dem bäst - frihet. Men samma sak gäller tydligen inte oss programmerare? Efter en snabb undersökning av alla programmerares åsikter fann jag att inte ens Pixel som är ingrodd Perl-fanatiker (Fast om det här nån gång översätts till Franska och han råkar läsa det lär han slå ihjäl mig för det :) stödde förslaget. Jag hade pratat en del med Fabrice om det här, och bad honom ta hand om bataljen mot Frederic, eftersom jag redan tidigare inte var på så bra kant med honom...
Men en sak fick mig att själv ta upp det med Jean-Loup: Jag skulle hacka vidare på DrakSync, som jag skrivit i Python. Men skulle dte ändå skrivas om i Perl så var det ju ingen idé att jag hackade vidare på det i Python - det skulle vara bortkastad tid... Jag började med att förklara hur illa vald listan med språk var, och slutade med att den hur som helst inte borde vara lag utan bara ett rättesnöre, att följa som defaultvärde. detta råkade Dennis höra, och deklamerade högt att det var ju implicit - Detta är frankrike. Du är för germansk. Du tar allt så alvarligt. Så seriöst.
Ja, kanske tar jag allt bara för seriöst och allt jag behöver är lite humor. Men var jag skulle få den ifrån vet jag inte. Men summan av mina tankar på tunnelbanan var ändå att vare sig individens frihet eller den grå massans underkastelse under systemet är vackert. Individens frihet faller på de 90% idioter som bara ägnar sina liv åt sex, pengar och yttre skönhet, utan tanke vare sig på filosofiska funderingar, eller ens på vilka de råkar trampa ihjäl på sin klättring uppåt. Den grå massan och systemet faller på att alla tvingas bli som de 90%... Verkligheten är vare sig nazi-brun, höger-blå, liberal-vit eller socialist-röd. Den är kolsvart eller grå. Den ligger tungt över varje människa och krossar dem som kvarnen krossar säden. Tidens stenar stannar aldrig.
Jag kom just att tänka på vart vi är på väg. Det började vid
ensamhet. Sorg och saker som gör ont. Varför folk blir nazister. De få
jag vet om har blivit det för att allt gör för ont - för att alla
andra vänt dem ryggen. Därifrån flackade mina tankar vidare till "Men
vad blir det av de svarta och färgade ensamma, som alla vänt
ryggen?". På jobbet finns det bara en svart kille på andra
våningen. Jag känner honom inte så bra, även om jag pratat en del med
honom (Han Kan Scheme bland annat, så även om han programmerar en del
Perl så är han vettig). Undrar hur han mår? Det finns inte så många
från Afrika som är programmerare. Inte så konstigt med tanke på hur
ekonomin är där. Är man
hungrig lär man inte tycka om Internet...
Kanske kommer vi
sluta med en värld precis lika dan som om Hitler vunnit. Bara det att
flaggan inte har hakkors utan stjärnor... Kanske är vi redan nästan
där. Mördandet har visserligen delegerats till de som skall mördas,
men fångar i koncentrationslägren tvingades väl också hjälpa till att
mörda sina medfångar?
Igår beskrev jag 90% av befolkningen som idioter. Jag bör nog förklara mig lite. Att beskriva männsikor i så hårda ord låter sig inte göras sådär utan vidare utan förklaring.
Kunskap och intelligens är inget man föds med. Man kan födas med förmåga för rationellt tänkande eller skönhetssinne, eller inget dera. Men inget av dem är intelligens, även om intelligens kräver åtminstone det ena. Intelligens är något man lär sig att vara duktig på, om man inte kan något annat. Om man inte har lätt för sig i umgänget med andra, om man inte är snygg nog.
Människor är i första hand, efter att få mat för dagen och reproducera sig, ägnad åt att kommunicera. Att inte kunna kommunicera med andra, att inte göra bra ifrån sig socialt, bestraffas hårt. Endast de som misslyckats både med detta, och med reproduktionen, har energi, tid och anledning nog att lära sig intelligens. De är redan utstötta. De är hatade.
De hatar varandra, de intelligenta och de andra. De intelligenta för att de andra inte förstår enkla grundläggande begrepp, inte vill lära sig, utan helldre varje gång problemet uppkommer, frågar igen, och igen och igen. För att de andra ser ner på dem. de har alla anledningar att hata, att se ner på de andra. De andra hatar de intelligenta eftersom de förstår saker de inte förstår, för att de inte klarar av grundläggande saker i kommunikationen med dem, för att de bara gör fel.
En annan uppdelning av människor kan göras vid de som har ont och gör ont, och de som tigande ser på:
Barn har inte det skal av artighet och samhälleliga normer som vuxna har, så på dem syns det tydligare hur vår sanna natur är. Barn är onda, eftersom vi är onda. De kan te sig cyniska, men de är bara omedvetna om våra definitioner av cynism och medmänsklighet.
När jag skrev detta, hade jag en tanke i huvudet, en viktig tanke minns jag, jag ville skriva ner. Men när jag skrivit klart stycket, var den försvunnen, och endast minnet av att jag haft tanken, fanns kvar. Sådant händer ibland, och är ytterst irriterande.
Mobbare är sällan de duktiga, socialt begåvade. Oftast har de det illa hemma, eller, som i mitt fall, är de själva mobbade. Är man mobbad, behöver man hämd. Slicka uppåt, sparka neråt. Vem är bättre att hämnas på än den som ligger? Han kan knappast hämnas tillbaka. Men barn växer, och det finns ständigt nya, yngre, att hämnas på. Släktfejden bärs vidare. Arvssynden. Och de andra, de obefläckade, änglarna, som står vid sidan av och glatt åser skådespelet...
Any effort that has self-glorification as
its final endpoint is bound to end in disaster.
Så det är
därför mitt liv är som det är... Allt jag gör; programmering,
konstverk, dikter, noveller, allt, hamnar på min hemsida, för alla att
se. Jag finns inte om ingen ser mig. Allt görs för att vsia hur duktig
jag är. Det är därför världen har en tendens att ligga rungt på min
rygg. Men vad skulle mitt liv annars vara ämnat åt?
Ibland får jag en kännsla av att den enda gren man verkligen kan hugga av, är den man sitter på. Och oftast förtjänar just den grenen att huggas. De grener man helst sitter på är de som troligast är ruttna. Ta fri programvara som exempel. Den hugger av stora delar av programvaruindustrin. Likväl är den uppfunnen av programmerare, desamma som programmvaruindustrin består av. Varför? Därför att de är de enda som kan hugga av den grenen, och grenen är genom rutten.
Jag satt nyss och läste, med radion påslagen. Plötsligt spelade de en låt, som lät Rysk, men jag är inte säker. Den fick mig nästan att gråta, så vacker var den. Jag slutade läsa, bara lyssnade. Men efter en stund flöt mina tankar iväg. Jag försökte koncentrera mig på musiken, för den var så vacker, men den rörde mig inte längre lika mycket. Jag fick en känsla av de ja'vu; det här är något som hänt mig tidigare. Som händer mig hela tiden. Vid en första anblick, de första sekunderna, är allt underbart. Sedan falnar det. Som ett fyrverkeri. Jag har en kännsla av att allt är så. Så fort man vant sig, försvinner glädjen. Kvalitén hos världen är ointressant; det är bara ändringar i den, dess derivata, som är intressanta. Jag har haft en kännsla av detta sedan länge. Och konstigt nog en kännsla knutet till ett matematiskt begrepp. Derivata. Man kan inte mäta hastighet om den inmte är relativt något annat föremål, eller vändras (dvs relativt vad den var förut). Samma sak verkar på något sätt gälla allt.
Hur som helst, nu borde jag försökta släpa mig iväg och handla kabel (jag skall dra el till lampan över soffbordet). Men det är så svårt att få arslet ur vagnen... Dessutom så borde jag dyka upp på kontoret - Sorgmantel väntar nog på att jag skall dyka upp på IRC. Men som sagt, kabel först (Jag vill verkligen slippa den urfula lampa som nu sitter på ena kortväggen i min lägenhet).
Idag har jag inga filosofiska eller etiska funderingar, inga smarta slutsattser, inga åsikter och inga väluttänkta känslor att skriva ner. Bara den råa ensamheten, grov, stickig och ohyvlad. Fasten det som hänt hände i går, väntade jag, delvis avsiktligt, till idag med att skriva ner det. Jag var både för trött, och för ledsen i går (eller snarare i morse).
I går var goth-klubben på Bateau Concorde. Bateau Concorde är lite annorlunda. Det är inte samma människor, riktigt, som går dit som går till St Jaques. Snarare mer som St Sabain.
Vanessa var där. Efter att jag bestämt tid med Vanessa och hon inte dykt upp, med en mycket dålig bortförklaring när jag senare ringde henne och undrade, så har jag misstänkt att hon helst inte vill ha mig i närheten (Det där är också en konstig sak. Jag har aldrig varit med om det i Sverige. Att folk efter att ha börjat lära känna mig bara vill att jag ungefär inte skall existera. Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag aldrig råkat ut för folk som bara velat ha mig som ett ONS. Men som Cecile sa, folk på goth-klubben är så oseriösa...). Nu när hon var där, verkade det också så. Det slutade med att jag frågade rakt ut, varvid hon bara kom med ett undflyende svar. Varför kan inte människor vara vänliga i stället för artiga? Sanningen sårar inte lika mycket som den här behandlingen!
Men nu vet jag att jag är ensam. Jag har inga kompisar
här, än mindre vänner. Vad hade jag väntat mig? men det här fick mig
att mer eller mindre bestämma mig: I sommar bär det av tillbaka till
Sverige. Jag orkar inte längre. Även jag behöver vänner. Även jag
behöver någon som kan trösta, om än inte hjälpa. En filt för själen
.
Det jag nu skall beskriva är en serie av händelser, som medans de hände inte tedde sig viktiga nog att nedteckna, eftersom de gjorde mig lycklig. Jah hade inte tid att nedteckna dem, jag ägnade mig åt dem i stället. Men nu har jag skäl att nedteckna dem, om inte annat för Ceciles egen skull.
För ungefär två månader sedan, tror jag, träffade jag en flicka, vid namn cecile, på Passerelles St. Jaques. En kort, smal flicka vars smin lustigt nog fluoricerade det ultravioletta ljuset. Men det var inte det jag lade märke till, utan antagligen hur hon dansade. Jag är inte säker, men hon drog till sig mina ögon, och jag tydligen hennes, för några minuter efter att jag sett henne dansade vi tillsammans.
Klockan började bli mycket och vi trötta. Vi hade suttit vid ett av borden nära dörren och pratat och försökt överrösta musiken, och dansat, och var både hesa och trötta i benen. Så när hon föreslog att hon skulle skjutsa mig hem så tackade jag ja. Att hon drukit en hel del tänkte jag inte på, och när jag väl kom att tänka på det satt vi redan i bilen, och det skulle varit mycket oartigt att säga nej då". Men hon visade sig köra mycket lugnt. Mycket lugnare än de flesta fransmän. Kanske för att hon var medveten om att hon druckit - vi pratade iaf om det.
Hon släppte av mig utanför mitt hus, och körde iväg efter mycket snabbt vinkande, eftersom man stoppar upp trafiken ganska rejält om man parkerar utanför min port. Men jag hade fått hennes telefonnummer, och lovat ringa.
Vi träffades och fikade ett par gånger, och åt en middag på en liten Marockansk restaurant i Cartier Latin. Jag minns att hon sa att i Frankrike kunde man äta sådan här mat (coscos), men i Marocko skulle dteb inte gått - där hade det vareit för smutsigt. Vist Marockanerna åt ju på sådana, men de var ju vana. Jag tänkte att hon skulle bara veta om Sverige. Just så som hon beskrev Marocko kunde jag utan problem beskrivit Frankrike...
Vi diskuterade våra jobb, vad vi gjorde, mitt hemland, Bordeaux, varifrån hon kom, men mäst kulturella skillnader mellan länder. Jag hade funnit en vän, någon som tyckte om att diskutera lika abstrakt som jag, som gärna pratade om saker som betydde något för mig eller intresserade mig.
En anna kväll satt vi på en bänk nere vid floden och pratade om polisväsendet i Frankrike och Frankrikes relation till sina före detta kolonier. Jag tyckte det var konstigt att man inte ville släppa kolonierna, när de var berädda att ta till våld (bombdåd i tunnelbanan i Paris, en anledning till alla poliserna med k-pistar nere i den under sommaren, vilket var anledningen till att jag undrade om polisväsendet) för att bli fria. De tog ju dessutom emot pengar av Frankrike. Varför inte bara göra sig av med dem? Hon sa att de bara skulle vilja tillbaka så fort de började få slut på pengar, och så skulle karusellen vara igång igen. Jag vet inte om jag trro på det, men det spelar hur som helst inte längre så stor roll...
Det var väldigt kallt nere vid vattnet, och vi vandrade med armarna runt varandra, innanför min jacka (hon hade ingen. Hon berättade senare att hon oftast föredrog en massa halsdukar och annat "jox" i stället för att ha jacka) (Det var första gången vi nuddade varandra efter kvällen vi träffats. Jag hade varit för blyg innan), upp mot Cartier Latin, i riktning mot där jag bor. Vi frös hcken av oss och det började dessutom bli dags för henne att åka hem, om hon inte ville missa sista RERen.
Vi givck in i ett litet grekiskt kafé. det var bara vi där. Vi beställde var sin varm choklad, som tog slut fort, värmde våra händer över ett stearinljus och på varandras händer (hur nu det hjälpte - vi var lika kalla bägge två) och bad kafépersonalen om att få stänga dörren.
Till slut måste vi ändå ge oss, opm inte hon skulle missa sin RER. Utanför kaféet kramade jag henne adjö, och vi kysstes. Hon var lite småklrasslig och skrattade och sa att nu får du ju mina baciller (jag hade berättat att jag strax skulle åka till Sverige på semester en vecka), vilket jag blankt sket i och gav henne hen kyss till.
Jag minns att hon vid första gången vi träffades i dagsljus kommenterade att jag hade helt annan hårfärg än hon trott, och att jag hade fräknar, och skrattade; "men jag är inte besviken".
Sist vi träffades gick vi och åt på ett litet skräpställe, och sedan föreslog jag att hon skulle hälsa på hemma hos mig så skulle jag bjuda på te. Väl hemma hos mig drack vi te (mitt skumma Lapsang, som hon faktiskt gillade!). Vi pratade om goth-klubbarna och folket som går dit, och hon sa att jag skulle vara försiktig (det har hon sagt tidigare); om nazister går ut så går de inte till vanliga uteställen... Jag tyckte det var konstigt - jag har sett färgade där (iaf på Saint Sabain), hur gick det ihop?
Vi pratade om politik och gosade. Men vi hade inte sex. Jag hade ingen tanke på att ha sex. Jag är inte sugen. Jag vill bara gosa. Hon undrade om jag hade några kondomer, varvid jag sa rakt ut att jag inte hade tänkt ha sex, vilket hon verkade tycka var helt OK...
Hon berättade att hon skulle på någon sorts fortbildningskurs utanför Paris (var exakt minns jag inte, men i någon mindre stad) i en vecka, och innan vi skilldes åt runt tolvtiden (så att hon skulle hinna med RERen hem), hade hon bett mig ringa om en vecka när hon skulle vara tillbaka, och bjudit hem mig till sig.
En vecka senare ringde jag, men ingen svarade. jag försökte några gånger olika dagar, men kom sedan fram till att jag antagligen missförstått om vilken vecak det gällde. Ytterligare en vecka gick, och jag försökte igen. Lila lönlöst. Jag försökte veckan därpå också, med samma resultat. Nedstämd drog jag slutsatsen att jag inte kunde få tag i henne, och att hon inte ville få tag i mig, för i så fall hade hon ringt mig, hon hade ju mitt nummer. Ytterligare en flicka som jag blivit vän med, lämnat ut mig åt, och som bara gått därifrån.
I går var jag på Saint Sabain och dansade, när en man kom fram till mig och sa att en kompis till Cecile ville prata med mig. Vi letade runt ganska länge men hittade henne inte. Hn berättade då själv att han var ceciles före detta pojkvän, och att Cecile var död. Hon hade ringt sin mor kvällen då hon var hos mig och sagt att hon träffat en kille vid namn Egil som var sååå trevlig och hon var sååå lycklig. Fem timmar senare var hon död. Hennes soffa hade fattat eld och hon hade dött av rökgaserna.
Till slut hittade vi hennes kompis som nundrade, på ganska dålig engelska, hur Ceciles sista tid varit, om vi hade varit lyckliga, eller om vi druckigt. Jag försökte berätta men jag vet inte om hon förstod allt. Det är delvis därför jag skriver det här. Jag vill berätta.
Ceciles kropp är bränd, och askan förd till Bordeaux. Jag vet inte var, men någon stans hos hennes förälldrar. hennes före detta pojkvän har lovat försöka ta reda på om hon kommer ha en grav, och var.
Hennes föredetta pojkvän berättade att de letat efter mig - de hade ju bara haft mitt namn och han hade vetat hur jag såg ut - han hade sett oss ihop och varit avundsjuk, hoppats att hon skulle komma tillbaka till honom (som en parentes sa han att han var 38; jag var ju så ung (hon var 29)) - "Men nu spelar det ingen roll längre". Men de viste ju att jag brukade gå till Goth-klubbarna.